Igår pallrade jag mig ut i solen en stund för att göra nåt vettigt.. knipsade av de sista vattenskotten där högst upp i trädgårdens högsta träd.. Solen valde iofs att vända mig ryggen nästan direkt jag kom ut men så är det ibland.
När jag stod vinglandes och höjdrädd däruppe på stegen och tittade ut över vår tomt sett från fågelperspektiv så fick jag så otroligt ont i magen. Om det var oro eller ägglossning eller en kombination vette fåglarna men tankarna dom började spinna på ganska rejält samtidigt som ”kycklinglårbensliknandemuskeln” på höger hand fick visa vad den går för. Sekatörklippning är banne mig jobbigt.,,
Knipps knipps.
Tänkte där jag stod på alla stackare som aldrig mer pga ett jädra skitviruset ska få se trädgården sin stå i sin vackraste blom, aldrig mer kommer få krama och skratta och för den delen inte heller gråta ut tillsammans med dom dom älskar..
Tog efter det att trädet toppars klart ner vår trasiga fågelholk där golvet för ett halvår sedan givit vika.
Med hjälp från pappan här i huset skruvade vi istället opp den nya fina vita svarttakade holken jag inhandlade på Claes Ohlsson förra året någonting.
Direkt vi var klara såg vi en lite pippirackare flyga fram till en gren just bredvid ingången och där liksom paxa sitt nya fräscha hus och hem.
Så mitt i allt oroliga just nu så gäller det att både skapa och faktiskt också förmå sig att se dom små vackra solglimtsmönster som också finns runtom oss.
Vad gäller barnen så har dom feber som kommer och går i dom och dom är även fortsatt segdraget förkylda. Ingen hög feber utan som mest runt 39 vilket jag är enormt tacksam över att det inte är värre, men samtidigt vill det här dom har ju inte heller helt ge med sig. Minstingen är fortsatt väldigt blek och orkeslös men ändå äter hon ju (om det är nåt hon tycker på tallriken) och storasyster har inte heller orken med sig. Hur mamman deras mår.. Tja jag känner inte efter utan kör på. En annan förvisso ganska löjlig grej men för mig positiv upptäckt är att jag äntligen sett skymten av hur botten på tvättkorgen ser ut. Det var iofs ett par dagar sen men ändå..
Har även hämtat hem ett stort lass läxor som aldrig tycks ta slut och storasyster kämpar stundvis parallellt på med att försöka lära lillasyster bokstäver (dom små också) och att kunna läsa ihop dom till ord men nja det går inget vidare.. Hon har inte riktigt ork just nu.
Själv har jag också varit hängig och nu med rethosta som jag inte ens tänkt på själv alls förens barna uppmärksammade mig på den.
Följer såklart nyhetsrapporteringarna och beundrar såååå och känner evig tacksamhet till alla hårt arbetande hjältar inom sjukvården.
Tycker det är rent åt helvete att dom inte ska få bra skyddsutrustning tillgänglig..
Förstår att precis hela världen slåss om det material som produceras och att det säkert tillslut blir högst-bjudandeauktion eller nåt. Eller det är det ju redan såklart. Vad händer när dom enda som kan vårda blir sjuka själva? Då blir det ju Evighets-Godnatt för alla svårt insjuknade.. KATAfuckingSTROF ju!!
Herreguuud dom vårdande superhjältarna måste skyddas till exakt varje pris.
Undrar jag hur många smittade människor som ovetandes knatar kring som vanligt mitt ibland oss och smittar vidare. Det kan ju vara jag själv fast jag å andra sidan träffar ju inga andra än barnen och pappan iofs (egenföretagare) som dagligen tvingas åka fram och tillbaka till sitt jobb inne i stan.
Jobbet då. Alltså åååh., Nu körs ju loppen publikfria och startbilen förblir utan härliga gäster. Det finns inga nykomlingar på plats som behöver hjälp med att lära sig tolka travprogram eller förstå hur det funkar på en härlig travbana. Det finns heller inga härliga ena som ska prova köra häst och inga man kan fresta att köpa Spantes färdigtippade andelar..
Åååh är verkligen så tråkigt men har fortfarande kvar en fot inne där vad gäller Elitloppsmerchendise iaf men frågan är ju om Corona hinner släppa sitt äckliga grepp om oss innan dess?!?
Såklart att ångest och oro kokar och tårar bränner över att barnen inte tycks bli helt krya och över att man inte kan leva på som vanligt och gå i affärer och handla i godan ro men jag vet jag vet det finns många många som har det mycket tuffare och värre.
Vi har ju ändå varann härhemma i vårat lilla lätt lutande ganska mysiga omän röriga hus. Min energi att ta tag i bitarna finns liksom aldrig men åååh jag har äntligen efter år av vädjande, utvärderingar, tester hit och dit äntligen kvalat mig fram till att få gå i riktigs terapisamtal!! Fattar ni?!? Åååh jag är så lyckligt tacksam över det sen att jag bara han dit en enda gång innan vi/mest barnen krasslade ihop det är en annan femma min terapeut L har lovat mig att de tillfällen jag nu missat dom får jag självklart ta tillbaka när vi alla är krya igen! Sååå snällt och framförallt lugngörande att höra.
Mitt brokiga bagage behöver jag hjälp att sortera igenom och liksom packa om så att inte min livstesväska är så himlarna fullproppad att det sticker sig utanför..
Har varit lite för många tunga tuffa livskäftsmällar som hänt som jag inte riktigt förmått ta tag i. Jag har bitit ihop. Försökt köra på, Ändå hittat nån positiv liten tråd att krampaktigt hålla i och liksom typ ändå nånstans överlevt.
Allt från.. ja ni som vet ni vet, Det här med min älskade pappas plötsliga död när jag var 10 och kedjereaktionerna av jobbigheter och plötsliga dödsfall, tunga ätstörningar, destruktiva relationer och massa svek,utnyttjanden å både fysiskt och psykiska törnar. Herregud jag har ju haft många fina stunder också och fått mina chanser jag inte vågat hoppa på och ta. Jag har fört ett inre krig med mig själv och destruktivt lagt krokben för mig för inte är väl jag värd att få må bra heller när inte ens min egna pappa orkade leva vidare för min skull ens.. Lite där har jag fastnat och typ sett till att jag undermedvetet straffats och på nåt stört vis lyckats valt ut människor till att bli mins redskap till att tvåla dit mig själv så allt ska göra ännu ondare.. Rller nåt?!? Ja jag vet inte allt men jag vet att jag är en bit på väg med mitt självdetektivandr och jag vet att jag en gång lyckats begrava, dra ett streck och lätta bördan men sen har alla utredningar hit och dit i jakten på diagnoser som ändå inte kunnat ställas tvingat mig att lyfta på locket, dra fram allt gammalt groll igen som nu fått luft och börjat leva. Nu pratar jag både i vakna minnen så snart jag lyckas slappna av men framförallt i tunga mörka helvetiskt jobbiga mardrömmar..
Vissa slutar äta när livet blir på detta viset medans jag jag tröstäter och proppar mig full med äckliga socker och fettenergiprocent för att överhuvudtaget orka stå på benen.
Är ju välsignad med två underbara, vackra, ändlöst älskade två små döttrar som är värda en piggare, gladare och mer utvilad och fräschare mamma än den sunkigt nergångna nu psykiskt trötta miget dom har nu. Åååh jag vill börja träna också! Å få tillbaka min inre bubbliga kreativitet och skaparlusta. Jag vill stå i knopp ett tag under stundande terapi och med dens hjälp få näring och göra om det gamla till att bli gödsel och tjongbara tänker även jag försöka slå ut i blom och bli den version av mig själv jag alltid velat vara.
Jo just det. Nåt helt annat! Igårkväll skruvade vi ihop min förtidigtfådda födelsedagspresent från mig själv till mig själv men låtsas det är från barnen! Ett snyggt svart planteringsbord från favvoaffären Rusta. Till veckan här ska jag försöka börja sätta lite fröer. Inte bara jag utan jag och barnen.. Vet att jag som vanligt är lite sent ute men livet, krassliga ungar och Coronacirkusen kom emellan.
Det gäller att alltid ha något trevligt/kul framför sig att längta till. Glöm inte det
Läntar sååå efter att den här våren ska komma igång på allvar. Det kommer nämligen hända sååå otroligt mycket positivt med mig nu när jag äntligen ska få terapis en stund per vecka!! Wow det är knappt jag törs tro att livet äntligen snart kommer att få bli det det är ämnat att vara. Båda barnen förtjänar en piggare gladare fräschare mamma och hon ska jag Janne mig transformera mig själv till att bli.
Va rädda om er ni är underbara
Tack att ni finns
❤️
När ens sjuka barn måste äta fast hon egentligen inte alls vill det.. Allt verkar plötsligt smaka konstigt och ”blä” och en själv har förvandlats till en tjatande kalori-i-lurerska. Hon behöver energi så viktiga medicinen inuti kan jobba henne frisk. 
