rakapuckar

rakapuckar | 26 februari 2009

Snart sitter jag på tåget.. Jycken ligger på sin filt under bordet vid mina fötter.. Resan går i slowmotion.. Har medvetet gett fanken i å sova hela natten innan just för att kanske falla i sömn ty då känns resan bra mkt kortare..

Att åka tåg kan förvisso vara himla mysigt.. Med rätt sällskap vill säga. Ja jo jycken är ju min bäste vän men.. TJa ni hajjar

Ska bli otroligt härligt att komma ”hem” igen.. Krama om mamma.. systrarna och deras familjer.. Ska bli enormt spännande å se hur min fyrfota följeslagare går ihop me mammas ditona fast då modell KATT haha lär ju bli fräs å skall å ihophasade mattor i massor *skratt*

Har inte varit hemma på 1,5 år nu.. SKANDAL är bara förnamnet..

Längtar till pappas gravsten.. Är så fridfullt å tända ett ljus och sen berätta om allt som hänt sen sist.. Lär ju ta sin lilla stund.. Är mkt att gå igenom

Sen ska vi fira kalas, äta tårta.. Koppla in mammas DVD så att hon å jag kan frossa i film.. Vi ska mysa å må och bara vila..

Har jobbat galet mkt sista årena.. Behöver vila upp mig.. Sova ut.. Andas lite avgasfri luft..

Hoppas det inte blir FÖR kallt bara.. HATAR ju å frysa

Mitt i detta andetaget sitter jag i valet och kvalet huruvida jag ska ta me mej min ena av två spikmattor opp eller inte..

Har turen å få skjuts till tåget av en snäll underbar vän.. en annan hjälte hämtar min spegel jag köpt på blocket nu på lördag då jag inte själv är i krokarna och kan.. Jisses va mkt FINA människor jag har runtikring mig när jag tänker efter. Är du som läser här måntro en av dom?

Nä nu måste jag raketpacka lite.. Äta något.. Kissa ordentligt å se till att BILJETTEN, PENGAR och så är me. Resten går ju att skaffa men åååh haha ni skulle sett mig i augusti då jag åkte till GBG å söstra mi för å fira mammas jämnfyllaårsdag (man berättar aldrig en kvinnas ålder om hon inte själv samtycker det vet ni va)

Där å då iaf så upptäckte jag när jag väl satt på tåget att PLÅNBOKEN låg i andra väskan därhemma på bordet ÅÅÅÅÅÅH vilken panik

Men en snäll själ lånade ut å förde över pengar in på mammas konto så att hon kunde ta ut å ge mig kontanter

Livet är lite så.. små och större prövningar.. Å det häftiga är att man blir fan i mig bara bättre å bättre på å tackla och lösa dom

Nä nu får jag inte bli sittande längre. Har masser å fixa me. Sorry att jag inte uppdaterat så frekvent men ååååh är det inte det ena så äre det andra.. MEN då jag kommer hem igen OJ OJ va jag ska visa opp va för fina bilder jag tagit

Tar me kameran.. Jisses va ni kommer få se mkt..

Som sagt tack för erat tålamod.. Snart då jävlar blir det åka av.. På med säkerhetsbältet bara

Vi ses och hörs hälsar hon som snaaaaaaart sitter me mammastickader raggsockor på fötterna och me hennes lasagne smältandes på tungan

Ni fattar inte hur förväntansfullt pirri i kroppen jag är… Nä just det å hör sen

KRAMKRAMKRAM så ni har å leva på ett tag

Vi hörs
Psst kanske kommer åt en dator däruppe om jag har tur fast chansen/risken/oddsen är nog inte så höga men den som lever får se..

Category: Uncategorized | No Comments »
Etiketter:

rakapuckar | 14 februari 2009

Red roses were her favourites, her name was also Rose.
And every year her husband sent them, tied with pretty bows.
The year he died the roses were delivered to her door.
The card said, ”Be my Valentine,” like all the years before.

Each year he sent her roses, and the note would always say,
”I love you even more this year, than last year on this day.”
”My love for you will always grow, with every passing year.”
She knew this was the last time that the roses would appear.

She thought, he ordered roses in advance before this day.
Her loving husband did not know that he would pass away.
He always liked to do things early, way before the time.
Then, if he got too busy, everything would work out fine.

She trimmed the stems and placed them in a very special vase.
Then, sat the vase beside the portrait of his smiling face.
She would sit for hours, in her husband’s favourite chair.
While staring at his picture and the roses sitting there.

A year went by and it was hard to live without her mate.
With the loneliness and solitude that had become her fate.
Then, the very hour, as on Valentines before,
the doorbell rang and there were roses sitting by her door.

She brought the roses in and then just looked at them in shock.
Then went to get the telephone to call the florist shop.
The owner answered and she asked him if he would explain,
why would someone do this to her causing her such pain?

”I know your husband passed away more than a year ago,” the owner said,
”I knew you’d call and you would want to know.”
”The flowers you received today were paid for in advance.”
”Your husband always planned ahead he left nothing to chance.”

”There is a standing order that I have on file down here,
and he has paid well in advance. You’ll get them every year.
There also is another thing that I think you should know,
he wrote a special little card…he did this years ago.”

”Then should ever I find out that he’s no longer here,
that the card…that should be sent to you the following year.”
She thanked him and hung up the phone her tears now flowing hard.
Her fingers shaking as she slowly reached to get the card.

Inside the card she saw that he had written her a note.
Then as she stared in total silence this is what he wrote…
”Hello my love, I know it’s been a year since I’ve been gone.
I hope it hasn’t been too hard for you to overcome.”

”I know it must be lonely and the pain is very real.
For if it was the other way I know how I would feel.
The love we shared made everything so beautiful in life.
I loved you more than words can say. You were the perfect wife.”

”You were my friend and lover; you fulfilled my every need.
I know it’s only been a year but please try not to grieve.
I want you to be happy even when you shed your tears.
That is why the roses will be sent to you for years.”

”When you get these roses think of all the happiness
that we had together and how both of us were blessed.
I have always loved you and I know I always will.
But, my love, you must go on, you have some living still.”

”Please…try to find happiness, while living out your days.
I know it is not easy but I hope you find some ways.
The roses will come every year and they will only stop,
when your door’s not answered when the florist stops to knock.”

”He will come five times that day in case you have gone out.
But after his last visit he will know without a doubt,
to take the roses to the place where I’ve instructed him,
and place the roses where we are, together once again.”

Author unknown

Category: Uncategorized | No Comments »
Etiketter:

rakapuckar | 14 februari 2009

Idag är en såndär dag när alla som har nån stressar sönder sig själva för att göra det där lilla extra så att den dom gett sitt hjärta till känner sig speciell, utvald, uppskattad, älskad och lite extrauppvaktad..

Ska inte sånna dagar förekomma bra mkt oftare än bara en speciell februaridag per år? Läste någonstans att i stort sett varenda restaurang var fullbokad sedan länge.

Ty många kärlekspar och turturduvor väljer just denna afton till att gå ut och äta mat nån annan lagat iställe för att skapa massa tråkdisk hemmavid..

Men vi andra då.. Vi resterna som blev  över.. Vi som inte har roddat till sådär så att vi har nån.. Hur firar vi?

Okej nu ska jag inte sitta här och verkar ensammast på jordklotet.. Såklart jag känner människor som gladeligen hade spenderat just denna dagen med just mej men jag föredrog att umgås med min fyrbente hårige sambo och mina tankar.. mina känslor.. mitt mej..

Själv har jag alltså just denna dagen av alla massmånga dagar som jag levt bestämt mig för att fira mig JUST mig själv.. Jag bär ju faktiskt ändå kring på det hjärta som är absolut i särklass allra ALLRA viktigast för just mig = Mitt egna.

Okej jag erkänner. Genom åren så har jag  älskat allt från pappa och mamma å familjen till småpojkar, killar, unga män, snubbar, kalar och riktiga män genom åren men ingen endaste en av dessa kärlekar har bestått… Förutom den till familjen alltså. Varför då kan man undra.. Eller TACKÅLOV vill jag hellre skriva..

Leker med tanken hur mitt liv hade sett ut om jag fortsatt hänga me norrbottenskillen som spelade hockey där i min ungdom.. Eller flickfotografwannabeen som var den förste att totalkrossa mitt hjärta som sedan dess krossats mången gång till.. Tänk om jag hängt vidare med han vars mamma gjorde såndär galet god romsås.. eller han som kom från landet ”Down under” huvvatvi.. Nä jag är glad att det tagit slut med dessa ”herrar” kan jag villigt erkänna såhär långt efteråt men där och då.. i stunden som var då tårarna rann så att mascaran sved… När hjärtat värkte sådär så det kändes som att det aldrig mer skulle sluta göra ont OJ OJ.. Nä vill inte ens återskapa dom känslominnena..

Hursomhaver dom är alla begravda skelett på min relationskyrkogård. Jag är tacksamma dom alla för att dom lärt mig en massa olika om livet, om hur män fungerar och INTE BORDE fungera. Är glad att jag fått samla på mig massa härliga knasiga struliga annorlunda minnen som jag för alltid kommer bära me mig varesigjag vill eller inte.. Dock inte damma av så särskilt ofta då jag inte ids me å minnas då jag hellre siktar framåt.. MEEEEN dom har ändå allesammans karvat mig till å bli den jag är idag.. På gott och ont.. Å det är jag någonstans lite smått tacksam över.. Jag vet mer än någonsin iaf vad det är jag INTE vill ha ;) Hehe.. Detta mkt tack vare min härliga radda av EX som jag hoppas inte blir fler nu.. Må näste man jag släpper in bli den jag spar kvar och har närmast hjärtat tills sista sucken.. min eller hans.. spelar ingen roll.. Helst min för jag vill inte bli änka..

Idag är det alltså ALLA HJÄRTANS- dag.. Men jag väljer å döpa om den till MITT HJÄRTAS DAG som förövrigt kommer fortsätta imorgon me och sen alla resterande 365 dagar tills det är dax nästa år igen.. Då har förhoppningsvis jag också någon specieller att gå på finrestaurang me å äta mat någon annan har lagat sådär så jag slipper disken..

Category: Uncategorized | 2 Comments »
Etiketter: