rakapuckar | 30 september 2009
Har haft en omtumlande ganska jobbig dag idag
Eller den började rätt okej med att jag löste lite knutar som varit onödigt hårt åtdragna på jobbet
Gick hemåt med veckad panna och tankar så många som hoppade och for hit å dit
Min mamma hade hört att jag skulle ”GIFTA MIG” och detta kände visst också min äldsta storasyster till
MEN INTE JAG SJÄLV såklart Förstod faktiskt inte ett jota om jag ska va ärlig
Min egna mamma ringde med denna informationen till mig på jobbet idag då jag stod i kassan och hade jättelång kö framför mig att expediera
Ringde såklart opp mannen i fråga men äh skitesamma lång histioria som ändå inte spelar någon direkt rolli sammanhanget men nu försöker jag i vart fall få fatt på mamma igen för å få förklarat lite mera exakt vad hon hört och från vem och sådär
Utan resultat
Sen blev det dubbelfika efter jobbet med djupsinnighetsamtal där jag inte hade telefonerna tillgängliga pga att jag stressas sönder av allt ringande å slitande av mig hit å dit
Sover knappt nåt alls om nätterna. Ligger orolig och vrider mig i ångestplågor. Rädd. Ensam. Ledsen och ytterligare mera rädd
Känner att det är så många som vill prata med mig å ha min energi nu då jag inte har speciellt mkt sån till övers å dela med mig utav
Vet att jag sprudlar på och skänker rätt mkt glädje till många samtidigt som jag säkert dränerar en hel del andra med mitt existerande också.
Är inte speciellt lätt å tas med speciellt inte nu sista året då jag valt att gå inåt å ner på botten ist för å vara till lags å till lags å till lags som jag alltid annars varit
Vadan detta inlägg nudå? Jo nu här ikväll så hamnade jag i jordens tråkigaste samtal
Visst jag borde väl ha sagt med lite mildare tonfall att jag säkert undermedvetet valde fel jacka så telefonerna hamnade hemma istället för å komma sig med ut ditbort där jag va och jodå nu då mamma är sjuk är det kanske konstigt att jag inte gick hem och hämtade dom när jag upptäckte mitt misstag men jag är helt urlakat slutkörd i pallet faktiskt. Söndergråten. Orolig. Knäckt.
Hursom jag kände mig onödigt kontrollerad när jag fick frågan ”Var har du varit”. Dessutom med ett väldigt arrogant tonfall nästan lätt skällande som på ett tonårsbarn som varit ute å svirat en hel natt utan å säga till
Kanske jag reagerade instinktivt när jag högg tillbaka verbalt och syrligt med motargumentet ”Har jag någonsorts rapporteringsplikt, eller?”.
Jag menade aldrig att göra illa. Trodde väl kanske inte det skulle tas så hårt. Men är visst sådan ibland att jag säger att vi ska höras men sen går jag ändå opp i rök. Kryper in i mig själv å gömmer undan mig. Orkar inte. Stänger av. Eremitiserar mig för en stund. I detta fallet pratade jag verkligt deeptalk som fick ner mig på djup sinnestämningsnivå borta vid kyrkogården där och.. och.. nä jag känner verkligen att inte är så stabil som jag innerst inne kanske önskar att jag borde vara
Försöker troligen skydda mig mot attacken som säkert hade blitt mindre om jag stått till svars direkt ist för att låta tiden gå . Ty jag vet ju så väl så väl att jag sen slås i backen mkt hårdare av kraften som blir då den besvikne på andra ledden väl når fram och kan ösa ur sig det den då hunnit samla på sig.
Vara till lags. Det har alltid varit så himla viktigt. Är ju det jag kämpat mig blodig för å vara hela hela mitt liv.
Det sades nu nyss att jag projicerar så. Att jag vänder tillbaka. Att allt jag hör är att det är så himla synd om mig
Att jag skyller ifrån mig. Aldrig ser min egna del i sammanhanget.
TÄNK OM DET NU DÅ RÅKAR VARA SÅ ATT JAG ÄR SÅN JAG ÄR FÖR ATT JAG ÄR SÅ HIMLA RÄDD DÅ
Tänk om jag aldrig haft nån nära inpå som hjälpt mig se och fatta som förklarat så jag förstått
Som hållit upp spegeln och tvingat mig se mitt egna beteende och jämfört detta med hur andra betett sig mot mig och sen dratt paralellerna så att jag fått chansen å tänka å känna å vara i det som kommit upp
Tänk om det är så att jag är för sträng mot mig själv i vissa sammanhang å för slapphänt loj i andra
Kanske råkar vara som så att jag helt tappat greppet för det gör så jävlade ont
ONT å andas ont å vakna upp på morgnarna ont å se sig i spegeln ont å inse att fan alla jag tycker om bara försvinner
Antingen vänder dom på klacken å bara går eller så dör dom ifrån eller så.. så har dom aldrig varit där ens
Tänk om det jag gör nu då jag verkligen VERKLIGEN försöker bli sams och vän med mig själv och min historia är det som kommer få hela livet å bli som det borde fått vara långt mkt tidigare? Tänk om jag ger upp innan jag lyckas.. Tänk om jag inte orkar vara mej längre när jag ju skulle kunna tycka jättemkt om å vara det om jag valde å se det braiga ist för bara det dåliga typ det jag nu fått tokmycke kvitton i jättehög på att d är mindre fördelaktigt
Är det verkligen jag som är så dålig eller är det besvikelse, frustration och irritatiton som eskalerat och fått alla många droppar å rinna över kanten där från ett väntande håll som inte resulterar i å bli något som han säkert hoppas på för att jag väljer å jobba på i min takt som kanske inte går så jättefort? För att jag inte vill ge några löften om något jag inte vet eller kan känna.. För att jag väljer att fokusera inåt ist för utåt såsom jag faktiskt gjort i hela hela mitt liv då jag glömt bort mitt viktigaste – mig själv
Troligen en kombination av både och
Vidare har jag fått bekräftat att jag är ”En total egoist som behandlar människor hänsynslöst elakt”
NEJ NEJ och åter NEJ jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker bara att jag borde få rätten å vara i det som känns och ÄR utan att måsta stå till svars då jag faktiskt är i en livschock och har det rätt jobbigt runtikring mig (mamma höll faktiskt på å dö i lördags å sen massa annat i det privata som nog många av er kunnat läsa in mellan raderna men som jag inte orkar tokdeklarera ut i detalj just nu för lite privatliv å integritet har jag kvar även om detta inlägg säkert signalerar totala motsatsen)
SÅKLART det alltid går å skylla på att det är tufft å händer en massa men JUST NU gör och har det faktiskt gjort det här i detta mitt liv
Är självfallet jättetacksam alla som bryr sig å kallade mammas sköterska en sann ängel å jo jag borde bli bättre på å ödsla komplimanger å säga snälla saker till ALLA men ibland går jag in i mig själv å har fullt sjå å skydda mig men skydda mig mot vad
Att inte räcka till såklart
Märker ju att folk inte är nöjda med mej å vad jag gör å hur jag agerar å är
Försöker slå bort och inte ta åt mig men det går inte
Det gnager å gör ont
Kanske skulle låta vattnet omsluta mig för alltid
Nä fy fy bort dumma tanke FÖRSVINN
Ibland vill jag bara räcka ut handen men är så rädd hur man gör om nån skulle få för sig å greppa den
Har aldrig trott att jag är speciellt lätt å ha å göra med. Jag är mer svårare än svårast.
Fast samtidigt väldigt enkel och okonstlad på samma gång
Någon kallade mig en mångfacetterad igendammad diamant.. som behövde lite puts bara sen skulle jag glimmra å vara vacker i många många år igen..
Tänk om den människan ändå kunde ha rätt..
Det här med att jag nu nyss fick höra att jag har skruvar lösa. Tänk om ingen lärt mig hur man ska dra ihop ens skruvar däruppe i huvet då. Om jag fått försöka lära mig själv Kanske inte kommit på hur man gör.. Är det fel å ha lite skruvglapp ibland? Fan känner mig så handikappat värdelös när jag hör sådana ord..
Fast det ligger ju något i dom
Är ju inte som alla ni andra
Felmöblerad å FULL FULL i kaos
Han sa också att jag är så enormt enormt otacksam som person.. JAG BORDE MINSANN SKÄMMAS å jajo jag skäms för så mkt för mig själv mest hela hela tiden
Har hört det förut och erkänner jag gör det alldeles för ofta fortfarande det här att jag ber ursäkt för min existens mest hela tiden. Borde kanske gå kring å tacka mera högljutt och niga och bocka å bete mig mera så. Ouppfostrad?!? Tja men vem fanns där å fostra mig efter att pappa dött.. Hmm gudarna ska veta att jag försöker.. jag försöker väldigt hårt..
Vet väl helt enkelt inte hur jag borde uppföra mig. Är faktiskt ingen som lärt mig så mkt där efter 10-års ålder.. Gör så gott jag kan ”ja så säger du alltid men det håller inte.. det gör du inte alls det” sa han då å tja.. Hmm shit känner mig rätt uslig just nu efter det här samtalet faktiskt men det är nog lite det som är meningen skulle jag tro… Eller meningen var nog att jag skulle fatta å det jag fattar är att jag borde scanna av folks behov tydligare och vara rakare i min kommunikation och inte springa å gömma mig så ofta som jag kanske har en tendens att OMEDVETET göra för det bara blir jag planerar inte såsom det säkert kan uppfattas utanförifrån
Jag står visst inte heller till svars när jag gjort fel än mer sällan så ber jag visst om ursäkt
Alltså detta kan ju inte stämma i min kontakt till alla jag som kämpar å försöker vara rak och ärlig bäst jag förmår ju
Hmm
Fast är väl så jag uppfattas dådå
Uppenbarligen
Han sa att han tror att jag tycker att jag själv Är helt felfri medans andra oj oj så tokigt dom gör å säger å beter sig (hmm känner inte igen mig men han sa så, tänk om det är så att han har rätt å jag inte har nån som helst självkännedom alls.. Detta känns jätteolusteligt å hemskt) Det är ALLTID andra som är dumma mot mig jag gör ju aldrig nåt fel oooh nej
Herregud såklart jag gör jag gör ju fel mest hela tiden flera gånger varje dag
Lämna ut mig här å nu exempelvis är säkert helfel
Sen kom dom hårdaste orden som gjorde så ont att jag trodde hjärtat skulle svida sönder
Att jag har psykopatiska drag och inget samvete alls
Jag bara tar och tar och ger aldrig någonting tillbaka
Är okonsekvent som få
Jag vrider och vänder mig själv och mina åsikter mest hela tiden och står aldrig för vad jag säger
Varför ska jag bli besviken på andra som sviker när jag själv inte är ett endaste dugg bättre
Han menade på att
Såklart det kan vara så att P inte vill övningsköra med mig om det nu är så att han ställt upp å hjälpt mig en massa och aldrig får något som helst tillbaka
Såklart mitt ex valde att bedra och vara otrogen mot mig om jag inte gav honom uppmärksamheten han behövde få eller om jag var lika ÖVERJÄVLIG mot honom som jag uppenbarligen nu varit mot han här som jag tycker bra om men som jag inte riktigt förstår varför han ska bli så enormt jätteförbaskat på mig för
Såklart exet därinnan kanske tappade greppet å valde å slå mig sönder och samman om jag var lika otacksam och under lång tid gick kring och ”kränkte” honom samt fick honom och känna sig lite värd såsom jag nu uppenbarligen gjort mot han här som jag pratat me nyss
Jag blir så himla ledsen av å sitta tyst i ena änden av en telefonlur å höra alla dessa ord forsa mot mig
Kunde inte svara kunde inte andas knappt dom tog så jävlade hårt
Tänk om det är som den här mansfiluren säger (han i telefonen nu nyss)
Jag kanske inte alls försökte å försökte som en blådåre få kärleken där förut till mitt otrogne ex å fungera å vara något fint. Jag kanske inte alls var hon som satt hemma med maten varm när han valde å gå på krogen å spela bort alla pengar i töntiga apparater. Jag kanske inte alls var hon som låg hemma och oroade mig för hans hälsa då han behövde vara ensam och tänka igenom sin skilsmässa då han i själva verket bjöd me sig exet å barna utomlands å levde rajtantajtan.. Tänk om det var jag som projicerade fram hans beteende och det i själva verket är JAG som är boven bakom allt som hänt
Tänk om jag undermedvetet gjorde honom till ett redskap som jag sen kunde ha till å plåga mig själv med..
Tänk om hela min verklighetsbild är så himla skev utan att jag själv förstår det
Tänk om det är jag själv som frampåkallat allt som hänt i hela mitt liv utan att jag själv fattar det
Tänk om jag på nåt stört sätt samarbetar med mina fd plågoandar där från andra sidan graven
Tänk om jag är så jävla illa ute utan å fatta´t själv
Jo jag vet att jag valde å jobbet före mkt annat där förut. Att jag ville visa framfötterna å göra lite ”karriär” när jag äntligen kom på fötter å fick chansen.. Att jag kanske inte var hemma å tillgänglig precis jämt då han ville men.. men inte behövde han väl ha letat upp andra tjejer för det välVi hade ju ett sexliv mkt på hans villkor förstås men ändå..
Fan jag är verkligen ute å cyklar nu på tunn is me punka på båda däckena och med sadeln bakåfram
Som å somna i lekparken som barn å vakna upp när det börjar bli mörkt utan att nån ens saknat en någonstans..
Vet mer än väl att jag knappt förstår mig på mig själv emellanåt
Att jag har enormt svårt vissa stunder å motivera mig själv å andas å leva vidare för jag tycker att livet år bra mkt mera plåga än njutning
Att det innehåller större doser med tårar än skratt
Vet också att jag inget hellre vill än å få vila å lite lugn å ro i själen å hjärtat
Harmoni är ett ord jag precis lärt mig stava till men aldrig fått uppleva
Balans är också det något jag hör andra prata om men som jag själv aldrig fått riktigt kläm på
Det sviktar å har sig under fötterna hur still jag än försöker stå
Vet också att jag är så så trött på å irra å stressa kring utan mål och utan värme å trygghet någonstans
Jo visst, det står öppna famnar litevarstans och erbjuder sig å omsluta mig men jag själv måste ju både vilja och våga annars är det ju ingen idé
Sen var det ju den där rädslan igen
Skitesamma samtalet som sådant slutade med att jag fick höra att jag ändå bara skulle tycka synd om mig själv
Att jag skulle projicera över
Jag frågade såklart varför han utsatte sig för mej om jag nu är så hemsk å så ÖVERJÄVLIG som han om och om igen sa att jag är
Känner mig så totalt förvirrad just nu
Samtalet slutade med att jag som själv hatar när någon gör just så
Jag slängde på luren i örat
detta när han sa orden jag skrev som rubrik på detta inlägg
”Tycker du ska gå å dränka dig själv eller nåt…”
Känns så hemskt och hårt å få uppmaning om att jag borde gå å ta livet av mig när det är sådana tankar jag slåss mot nästan varje natt när allt gör så överjävlade helvetesont
Vet att han inte menar det bokstavligt
Men min hjärna sparde kvar hans röst och hans ord
Satte dom på REPEAT och jag får dom inte å sluta ljuda
Blundar och sväljer hårt
Ser mig själv under vattenytan
Hur jag tar djupa andetag och faller i koma
Försvinner bort
Flyter iväg
Kanske hittas
Kanske blir skrovmål till ålarna
Sen inget mer
Bara tomt
mörkt
slut
NADA
Är jag som han kastade ur sig i upprördheten en psykopat? Börjar ju totalt vackla i tron runt min egna person
Läser ju han Nimrods blogg ibland och tycker om hur han skriver å formulerar sig men ser inte mig själv alls lika aggressivt sinnad å samvetslös
Jag ligger ju vaken om nätterna och grubblar igenom vad jag kunde gjort istället
Gråter över att jag gör folk ledsna
Förmår mig kanske inte alla gånger å be om ursäkt på rätt sätt
Skäms så
Fan att jag aldrig räcker till
Jag känner VISST känslor för andra och har VISST empati fast kanske inte alla gånger visar det på rätt sätt åt alla håll
Nu säger han här att jag totalt saknar Empati
Medans andra på annat håll säger att jag har på tok för mkt empati för andra men inte mig själv
Vems röst ska jag lyssna på
Vem talar sanning vem ljuger
För dom själva där på varsina håll äre säkert sanningar men från mitt håll här
Jag bryr mig visst massor om dom svaga och dom små
Dom som ger sken i min riktning av å vara starka dom kanske inte får samma omsorgstänkande för ”dom klarar sig nog ändå”. Ja jo är nog så som jag resonerar
Eller nä jag vet inte.. Vet fasen varken in eller ut
När någon är snäll å ställer upp så ger jag visst bara skit tillbaka. Jag borde skämmas
Men om nån bara får skit tillbaka varför fortsäter dom då å ställa upp? Något måste jag väl ge jag också
Jag borde skämmas såsom jag är
Okej jag skäms
JUST mitt i detta nuet känner jag mig faktiskt rätt så äcklad av mitt egna väsen
Är ju JAG som framkallar denhärsortens ord ur andras munnar
Såklart jag är tacksam för hjälp. Blir rörd och varm i hjärtat. Inte så van vid det och vet kanske inte hur man ska vara för å vara rätt i sånsortiga tillfällen.
Märker mer och mer att jag har missat rätt viktiga små delmomentsinslag i livet som formar oss människor till å bli mera fungerande än jag lyckats få mig själv till å bli.
Varför fastnar bara det negativa kvar för medans allt positivt fejdar bort snabbare än jag hinner uppfatta´t
Vill inte att nån endaste en på jordklotet ska sortera in mig i ett sådant otäckt läskigt fack som
PSYKOPAT
Fyfan skulle jag vara en sån då vill jag så fan heller va me nå mer
NEJ jag tycker inte synd om mig själv jag tycker bara att allt eskalerar kring i sån snabb takt å jag hinner inte med
Får inget grepp å känner att jag är för ikullkastad av allt som händer att jag inte hittar balans någonstans
Försenad Trettioårskris fick jag tips av en klok rar rackare om att jag kanske lider av
Som går ut på att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig
Tja kanske lite så men mkt mkt mera ändå
Vem är nu då den här mannen/killen/snubben/filuren (vad jag än skriver å kallar honom här kommer jag i efterhand få tokskäll för att jag benämt honom orättvist å återgett fel men va han glömmer bort är att ingen vet vem han är medans alla vet vem jag är så den enda jag hänger ut är mitt egna mej)
Vem är han då
Jo det är/var någon jag tycker/tyckte bra om
En som gjort mig väldigt glad många gånger
Någon klok en som verkligen tänkt till åt mig mången gång och det är jag tacksam för till tusen
Sen kanske han inte riktigt tycker att jag gjort direkt rätt val alla gånger va gäller å bottna i det som varit å så
Vi två har bara träffats en handfull gånger fast visst har det varit tal om å ses betydligt fler gg men det har kommit något emellan eller så har jag fått kalla fötter eller inte orkat för jag mått för dåligt osv osv
Känns det igen?
Jo jag brukar må dåligt emellanåt
Men det är inget jag hittar på jag har verkligen varit söndergråten, osövd, sönderkräkt, sliten och inte alls på humör
Inget sexuellt har hänt mellan oss, vi har inte hållit handen, pussats utan bara kramats då vi setts å då vi sagt adjö
Jag har hela tiden deklarerat ut att jag inte mår bra och inte vet var jag är i livet just nu
Han har vid några olika tillfällen övertydligt poängterat och noga deklarerat ut att han inte vill vara en del av mitt ”MANSHAREM” som han anser att jag omringar mig med. Vanlig simpel vänskap är inte heller av intresse fast något unikt, djupare och intimare kan jag ju inte erbjuda och då har han valt att ställa sig vid sidan av och vänta och se om jag kanske kanske blir nåbar här så småningom.
Ibland har jag känt jag att jag kanske lite smått börjar längta efter att släppa någon lite närmare inpå
När sånsortiga känslor infunnit sig i mig brukar jag som ni som följer mig härinne, skriva inlägg om detta och då har jag väl säkert väckt hopp
Jag vet inte
Vet varken ut eller in
Han sa iaf nu nyss att han tyckte att jag skulle gå å dränka mig eller nåt
Kanske vore det bästaste för alla inblandade
Om jag bara upphörde å existera å försvann
Ingen skulle då vinna mitt hjärta och ingen skulle då förlora mitt hjärta
Kommer så väl ihåg hur ett ex till mig sa att han önskade att jag var död för då visste han var jag låg å att ingen annan fick mig i hans ställe..
Hemska ord som fan ju men han lugna ner sig efter ett tag (tackålov)
Om jag dog så skulle jag..
Jag skulle aldrig mer behöva förtrollas av kärlek och jag skulle aldrig mer behöva uppleva den bittra sura smaken när den ändå inte blev som jag önskat
Det skulle bara ta slut å mina ord skulle sluta komma på pränt
Mina tankar skulle sluta snurra
å jag kanske kanske äntligen skulle kunna få lite frid
Dessutom skulle jag ju slippa alla dessa samvetskval över att jag inte räcker till
Skönt men läskigt på samma gång
Näe
Inte riktigt än men sen kanske..
Eller så lyckas jag vippa opp mig igen som en såndär skylt utanför affärer
Märker att detta inlägg blev rätt förvirrat.. det är skrivet med tårarna sprutandes och magen ömmandes
Det ilar och värker i hjärtetrakten och jag mår rejält dåligt
Fick inte tag på mamma heller borde ringt här innan tio men jag fastnade i denna text
Har tutat massa upptaget hos henne.. Får kliva opp lite tidigare imorgon istället å ringa henne då
Som sagt många av påståendena är ju dom som han sa i luren förut och inte mina egna. Vet inte om man som läsare fattar vem som sa vad och vad mina tankar är men skitesamma egentligen
Jag räcker inte till å är inte som folk vill – att jag ska vara
Försöker ta in och lära mig vad folk ger mig för konstruktiv kritik.. Vill bli en bättre människa men inte på bekostnad av mig själv å min egna vilja som faktiskt är lite väl stark ibland och helt borta andra gånger
Är helt bedrövligt överjävlade tokledsen
För mamma , mig själv å alla jag gör besvikna
Mest ledsen är jag över att jag här vid 33-års ålder sitter framför en datorjävel i ett nedsläckt rum och känner denna ihålighetskänsla
Trettioårskris sa han
Ja kanske…
Category: Uncategorized |
8 Comments »
Etiketter:
‘
