rakapuckar | 02 februari 2010
Den där värkande känslan i bröstet när man blir sviken
Känner ni igen den?
Den lixom ilar på nåt sätt
Tänker tillbaka på när jag för första gången kommer ihåg att jag kände just den smärtan inombords
Jag var kanske 4, 5 år eller så
Hade blivit lovad att få följa med på älgjakt och såg så enormt alldeles fram emot det
Men i sista stund ändrades allt för någon tyckte det var för kallt ute
HALLÅ VADÅ FÖR KALLT UTE
Det var ju höst och jag hade varit med om fyra vintrar som var betydligt kallare..
Kläder fanns ju
i stora högar dessutom
Det vittnade iallefall tvättbergen bredvid tvättmaskinen om
Tre högar som varken mamma eller pappa någonsin lyckades tvätta bort från golvet
Ni förstår dessa smutsklädekullar växte snabbt med fyra tjejer hemma åsså dom två [Gamlern]
Hursom, jag fick inte följa med utan tvingades stanna hemma
Gick med hängande huvud i sakta mak till mitt rum
Ville inte gråta ut och för övertydligt visa min besvikelse för dom andra
Försökte låtsas vara stark och förstå det orättvisa dumbeslutet som tagits ovanför mitt huvud
Men inombords
FY SATAN vad det värkte där i bröstregionen på mig
Nu har jag blivit bra mkt värre sviken och det hade jag där och då också blivit men det är situationer som jag inte vill gå in på
inte här inför er främlingar
Men varje gång den där värkande ilande känslan fått grepp om mig inombords så påminns jag om hur mkt jag HATAR den
När jag ser barn som gråter så hoppas jag alltid att det är något lättsamt och inte så djupgående som ligger bakom deras tårar
Typ någon leksak dom tappat bort eller att det bara är ren trotsgråt som kommer när dom inte vill göra det som föräldern försöker sätta en gräns om och pränta in..
Inte att det ligger något tyngre jävulskap bakom
Inte för att den där uteblivna jaktupplevelsen var hela världen men den var laddad med så mycket mer för mig
Det var en garanti om att få komma iväg långt bort
Till skogen och alla mäktig djur som strövar omkring där
Det var en mysig stund tillsammans med pappa med kåsor och varm choklad samt svampiga limpmackor att doppa däri
Det var den spännande klättringen upp till hans älgtorn och det var walkietalkie prat med dom andra gubbarna
Jag älskade den miljön för där kunde jag ladda batterierna så att jag orkade med allt det andra
runtikring
Därför gjorde det så himla ont
Tänker på alla barn som blivit svikna under sin uppväxt
DU har garanterat blivit det och JAG har definitivt blivit det
Dessa många svek ärrar oss och lägger grunden för hur vi sen blev här och nu som vuxna
Vi blir känsliga som fasen ibland och alldeles iskallt obrydda vid andra tillfällen
En del får smärre panik när man inte får ha kontrollen och andra struntar blanka fan i allt
Många är vi rastlösa och tycker inte om djupet i rädslan att fastna däri
Bättre då leva kring på ytan och ha det glattigt bäst det går..
Jag jag har fastnat i tanketräsket.. grubblar.. ältar och vill fatta
Inte bra det heller.. Hmm
Visst hänger det massor ihop med det vi varit med om
Men hur gör man för att börja förändra sig i det som är
Hur gör man när man vill sluta hålla på och må dåligt i stunder där det egentligen inte behövs
Hur bryter man mönster och börjar STÅ UPP för sig själv?
Hmm
Kan man som vuxen skona barn från att få dessa hål borrade i sin självkänsla och inre trygghet
Så att dom kanske slipper känna den där hemska värkande ilande känslan igen och igen
Ja jag tror man ska vara försiktig med att lova för mycket som man sen inte kanske kommer kunna hålla
Jag tror man ska med försiktighet plantera in vissa sortens förändringsdrömmar i dom små liven som sen kanske tvingas fortsätta vara just drömmar eftersom omkringliggande omständigheter gör att det inte riktigt blev som man först spontant tänkte och därmed också sjöng ur sig
Jag tror också att man som vuxen ska plocka fram barnet i sig själv lite oftare och rannsaka sin egna uppväxts besvikelser och försöka tänka efter hur man själv hade önskat att dom vuxna hade agerat. Kanske spola bandet å försöka hitta om man själv varit i snarlik sits och hur löstes det hela då? I dagens moderna samhälle finns ju massor av fler redskap än förr om åren. Använder man dom?
Sen handlar det såklart om att sätta gränser
Både för sig själv och alla man har runtikring. Stora som små.
Att bekräfta och ösa kärlek samtidigt som man bereder mark för att allt kommer inte gratis man måste jobba för det också
Livet består ju nämligen av lite alltmöjligt
Kärleksrelationer kraschar och går itu, folk dör, andra föds.. Vissa blir sedda och satsas på andra mobbas bort
Det pirrar och spritter och kärleken fyller en sen inser man att ojdå denna som jag älskar älskar visst ännu fler också
Hmm inte vill väl jag dela.. Man glädjs åt jobb som blir till en mardröm och man tappar fotfästet och tvingas tänka till
Kärleken från andra hållet kanske visst är kärlek men inte med den tyngd jag hade önskat osv.
Sådär håller det på tills man blir alldeles vimmelkantig och yr
och ibland dyker den där otäcka ilande känslan upp som från ingenstans
Sen står man där..
återigen sviken
igen
Att bygga upp en stark , stabil människa ur en liten barnakropp är nog den allra tuffaste av livsprövningar man ger sig in på
Men fy bubblan vilken föräldratillfredställelse sen när ens barn får till det i livet och sen strålar av lycka
Jag tror att bara man är medveten om att den där ilande hemska känslan gömmer sig inuti en
ja finns där
så behöver man inte måsta känna den igen så ofta om man tänker till lite innan man sätter sig i händerna på andra
Jag kände den där känslan i mitt bröst för inte så länge sedan
Det var när det gick upp för mig att en människa jag trodde brydde sig om mig på djupet
ändå valde att hugga mig hårt och svårt i ryggen
Så långt var knivbladet som högg att det kändes hela vägen från ryggen och fram till den där ilande regionen bak bröstet precis
Har än inte återhämtat mig från chocken
Kommer nog aldrig återhämta mig därifrån för jag trodde så blint på att..
att.. äh skitesamma nu är det som det är
Alla har vi varit barn
Alla har vi varit svikna barn
Men vi har svikits oilka hårt
Och lite beroende på hur sveken såg ut och vilka som utsatte oss för dom så har vi karvats till att bli den vi är idag
Jag sviker också folk stup i minut och jag mår verkligen inte alls bra av att göra detta
Jag tror mig kanske vara piggare och i bättre form så att vi kan ses och hitta på något
Men sen tappar jag allt och ställer till det
Börjar äta och kräkas med efterföljande gråt och då vill man inte visa upp sig
Man orkar inte ut och flänga och spela spelet där man förväntas vara glad
Alltså sviker jag löftet om att ses och ändrar planerna
FÖRLÅT alla Ni som blivit utsatta för detta
Jag vet att ni är många men fan jag har inte riktigt kontrollen på mig själv
Är för mkt smärta inom mig som jag inte vet något annat sätt att kanalisera
Bulimin är något jag både hatar och älskar just nu
Hur perverst stört det än må se ut i era ögon
Jag älskar den för den håller mig kvar i livet annars vette fåglarna om jag ens…överhuvudtaget..
FY FY Bort dumma tanke!
Jag menar inget illa med att inte leva upp till era förväntningar
jag gör så gott jag kan och visst vet väl jag att allt annat är trevligare – egentligen
Åååh det är svårt detta
Lovar er..
Mår inte så bra som läget ligger och är. Vill väl kanske inte riktigt erkänna detta fullt ut
Har väl någon naiv liten pervers drömbild uppmålad om att allt ska bli såsom det borde varit för länge sedan
Men livet är inte en tom tavelduk som jag själv kan måla till precis såsom jag vill
Är andra konstnärer inblandade som också ska dit å dutta
och deras motiv kan verkligen ibland behöva diskuteras…
Önskar ganska ofta att jag var mer som ni medans jag vet att det finns stollar som önskar att dom var mer som jag
Konstigt det där..
Sen har det också här den allra sista tiden gått upp för mig att jag faktiskt blivit rejält sviken på fler än ett sätt
de senaste åren. Det har varit smygande svek som jag inte riktigt förstått
Inte velat förstå
Men dom har varit där och dom är ganska många i antal
Just dom sveken är det som gör allra allra ondast just nu för där var och är så otroligt många olika individer inblandade
Kan inte fatta överhuvudtaget att ingen
Ingen endaste en hjälpte mig
Av dom som faktiskt visste
Jag kände mig smutsig och valde att jobba JOBBA bort ångesten som pickade inombords
Att dra streck över är förstås bekvämt och kräver minst ansträngning men inte för den som mår dåligt och blivit utsatt
Det största felet jag gjort är att
Jag har agerat lite som där då jag inte fick följa med på älgjakten
Har gått med hängande huvud i sakta mak till min plats
Bitit ihop och bara svalt och svalt undan
Försökt låtsas vara stark och förstå det orättvisa dumbeslutet som tagits ovanför mitt huvud
Men inombords
FY SATAN vad det värkt där i bröstregionen på mig
Just där värker det fortfarande
TACK GODE GUD FÖR ATT JAG FÅR GÅ I TERAPI
Snart dax igen ååh så jag längtar…
Category: Uncategorized |
3 Comments »
Etiketter:
