rakapuckar

Posted By rakapuckar on 26 juli 2010

Dragningskraften är väldigt intressant när man börjar tänka på den…

Vissa människor hamnar i trubbel hur dom än försöker ta sig vidare och göra tvärtom

Andra människor tycks nästan magnetiskt dras till bra och positiva livsvibrationer fast dom är rätt lätträknade

En del dom lockas till andra människor med en historia

Ju brokigare desto större utmaning

Kanske för att deras egen inte är så spännande och intressant efter ett tag

Det kanske flöt på alldeles för lätt eller så är den genomgrubblad tillräckligt och hjärnan känner sig sugen att sätta sitt klurtänk i något nytt

Vissa har en bakgrund kantad av svek, bedrövelser och ärrbildning som ibland slits upp å blir till öppna sår igen

Medans andra tycks kunna trippa på utan att någonsin behöva vända sig om

Dom skakar av sig blixtsnabbt som en regnblöt hund sen är det fullt ös – framåt som gäller

Varför är det då så att vi människor ofta tar en krånglig väg före den enkla raka

Finns den där enkla raka vägen överhuvudtaget?

Behöver vi utmaning som stimulans för att känna av livet

En hel människa utåt behöver inte vara så himla hel bakom fasaden när man väl skrapar lite

Den stabilaste tappar även den, fattningen ibland

När den inte får som den vill, när tålamodet tryter eller när besvikelserna blir för många däri högen som bara växer utan att den egentligen borde få vara där

Hur är det egentligen? Hur är vi egentligen? Hur är JAG?

Satte mig ner och funderade i lite djupare cirklar en stund

Det andra tycker

(för alla tycker ju så mycket)

Är ju inte alls säkert att vi själva känner och vill

Visst kanske det vore praktiskast och enklast MEN..

Men vad VILL jag själv?

Oftast inte det någon annan sagt åt en att jag BORDE vilja..

Är det ren trots då eller?

Vill jag kanske per automatik det omöjliga? Det svåra? Krångliga? Ouppnåerliga?

Vet jag överhuvudtaget vad jag vill?

Vill jag samma imorgon som jag vill idag?

Vet jag kanske fortfarande inte vad jag vill fastän jag luskat och forskat så på djupet inom mig..

Tror jag mig veta, fast varför känns då ändå dom som står mig nära som totala främlingar ibland?!

Vilka är egentligen dom där nära ena? Släpper jag dom hela vägen fram eller låser jag dom ute?

Håller jag dom med flit på lite distans eller sker det bara utan flit inblandat?

Hur fungerar jag egentligen? Hur agerar jag?

Det som serveras för snabbt enkelt och lätt där på faten framför en är ofta inte så aptitlig och intressant direkt där när man kännes dess smak

om man ens hinner få upp munnen och känna smak överhuvudtaget

Hann man ens bli hungrig överhuvudtaget? Eller ens ”småsugen” kanske är ett bättre valt ord?

Men hinner man istälet nästan hungra igång sig rejält sådär så att magen vrålar och skriker i högan sky:  Herreguuud så smaskigt ljuvligt och oförglömligt inmundigandet då känns..

Ibland kanske man inte ens heller egentligen vill smaka utan nöjer sig med att drömma

Fantisera om hur det skulle kännas.. kunna bli.. eventuellt skulle kunna vara och se ut..

Ty tänk om den uppbyggda förväntningen sen bara blir till en enda jättestor besvikelse där då sen, när det väl är dax..

Slentrianet kanske infinner sig innan det att  passionen ens hunnit blossa sig igång

Eller så är man så brännskadad från förr att minsta lilla beröring (fysisk eller själslig) gör att man ryggar tillbaka

Jo ty smärtan gör FÖR ONT!

Skör eller stark? Berors ju lite på vad som gäller och vad som sker..

En del av oss vill ta hand om och vara den stabila trygga klippan för andra

Någon dom kan hålla i när åskan går och det blåser hårt

För får man bara känna sig som den stabila och trygga för en stund så kanske man inte är så illa ute ändå.

Alla rutchkanar vi oss utför ibland. Livets svängningar och prövningar hör lixom till.

När vi då väl får vara den som står upp intill någon annan som faller är vi då verkligen stabila på riktigt eller bara för stunden?

Kanske stabila i jämförelse med den som akutramlade ihop men när denne reser sig igen, var hamnar vi själva då?

Om vi nu vore så himla stabila varför har vi då inte byggt upp allt det där vi så länge önskat ha – då?

Varför har vi misslyckats att hålla samman och ihop de tidigare relationer vi har varit i

Varför fladdrar vi fortfarande kring med tvivel inom oss om vi är på rätt spår.. om vi gjort rätt val..

En del flyr först när dom märker att den andre där är på väg..

Människor som garanterat hade kunnat växt sig starka tillsammans istället

”Vi växte ifrån varann”

Har ni hört den förklaringen förut?

Eller

”Hade jag inte hoppat av det destruktiva tåget jag åkte på med min föredetting så hade jag ju aldrig träffat min nuvarande…”

Vi matas ofta med sådana livsödesberättelser..

Men ingen vet ju hur lycklig vederbörande hade kunnat bli med försten där om dom båda hade kämpat lite och förändrats åt det bättre..

Om man backar bandet och ser på vilka man haft ihop det med genom åren som varit och livet man levt

Hur många år och hur mycket tid av sig själv gav man där och då till var och en

Vad lärde man sig och hur ont gjorde egentligen smällarna man fick ta

och hur ont måste inte smällarna man gav – ha gjort där åt andra hållet..

Vilket som, band och känslor klipptes av och dog bort

Tårar flödade ett tag och sen lappade man ihop sig såpass hjälpligt att man orkade ge sig ut på jakt igen

På jakt efter harmoni, själsfrändeskap och någorlunda liknande drömmar som man själv redan bar så kunde man seneventuellt då

tillsammans  hjälpas åt att förverkliga

Bocka av där på ”Måste-göra-innan-jag-dör-listan”

Ibland

Sneglar man på dom som hunnit före

Irriterar sig lite över att man återigen hamnat på efterkälke här i livet men samtidigt så ser man vartän man tittar en hel hög av splittrade familjer

Familjer där oftast papporna med nu lite äldre barn i första rundan dom gått, valt att virvla sig vidare för att skapa sig en ny familj

Vad som förbryllar mig är vad hände med dom där varma känslorna man hade så många av när man var yngre

Sprittet, pirret och längtan

Är det känslor som avtar med åren som blir svårare att hitta fram till, blåsa liv i och sen hålla kvar ju äldre man blir?

Blir det månne än svårare ju fler svek man varit/är med om?

Kan det vara så att det är inre rädslor som är den största boven av dom alla…

Rädslor som blir till  förklädda otrevligheter såsom

Jag duger inte? Är för ful/fet? Alla andra är mycket fingare..

Svartsjuka? Ägandebehov? Göra-ommande osv..

Jag vet inte?

Är vi ärliga mot oss själva? Är vi ärliga mot vår nästa?

Varför dras vissa till varann och andra inte?

Varför är det så lätt att falla in i ett upprepat mönster igen och igen istället för att göra helt om och tvärtemot?

Är alla vi människor menade att leva i tvåsamhet eller kanske vissa av oss passar bättre i singularisform

Tittar man bakåt och rotar runt lite i folks relatsionshistorier, granskar med luppen hur deras tidigare förhållanden sett ut… Vilka partners dom valt och attraherats av och hur uppbrotten med dessa gått till och blivit så förstår man ganska bra. Var det någon form av missbruksproblem inblandat? Hade det varit lite för få partners därinnan så rommen var inte riktigt urlekt? Ville mycket kanske ha mer? Var jobbet och karriären, kanske någon sport eller vännerna viktigare än att spendera tid med partnern och ev. familj? Kom sjukdom kanske emellan? Ja vad kan det ha varit? Vem var denna människa där innan? Hur kommer denna människa att vara snart sen?

Vi äro ju alla ständigt föränderliga…

Tar man så klivet ytterligare ett steg och ser på föräldrarnas (generationen innans) liv och leverne. Kärleksframfarande och ikullramlanden. Så kan man utläsa ett och annat där också. Såklart svårare att få reda på fakta men.. Skrapar man bara lite på ytan så ser man nog ett mönster där ändå. Om man nu törs och vågar.

DOCK inte sagt att människor inte förändrar sig, Gör annorlunda. Blir bättre och bättre (det är väl däråt vi alla borde sträva)

Meeeen det finns mycket att lära av historien. Det finns alltid obearbetade svek som blir till livslånga taggar som gör ont både här och där. Oftast mer på den ene än den andra. Familjehemligheter som vissa försöker reparera efter en tid medans andra skär av och kapar bort. Som cancersvulster som annars dödar dom själva och deras livsglädje dom ändå inte känner.

Själv har jag tagit rejäl skada under min livsframfart.

Har slagit sönder nästan alla mina drömmar och sen tvingat mig själv att glömma bort dom.

Jag har satsat på ”fel hästar” ha ha det där kan man ju tolka lite hur man vill

Både karlamässigt och jobbmässigt meeeen någonstans där mitt i all kaosvillervalla har jag mer och mer, sakta men säkert ändå börjat intressera mig för mitt egna inre

Förstår att jag  borde så mycket mer än jag kanske vågar/vågat

Inser att min dumma envishet legat mig mer i fatet än den borde fått göra

Jag har naglat mig fast i destruktivitet mycket längre än vad som hälsosamt varit

Men jag ser inte nattsvart på framtiden

Absolut inte

Jag stapplar

Vinglar

och

Hasar mig fram

Jag lever och har än ingen dödsdom hängande över mig

Alltså finns det möjligheter även för mig att reda ut ett och annat

Alltså finns det fortfarande tid kvar

Tid som jag ska försöka strukturera upp och sen fylla med sådant som får mig att må bra

Som får mig att utvecklas framåt

och som får mig att åter våga måla upp drömmar igen..

Vissa dras till trasiga människor

Tack gode gud för det

Amen

Categories: Uncategorized
Etiketter: