Det gör ont nu. Förfärligt alldeles..
Igår måndag hade vi återträff med kbt-gruppen. Det var sån fröjd å se allas utveckling. Många verkligen strålade och lös.. typ alla.. utom jag..
Men jag bet ihop, försökte hänga med och när så bollen hamnade hos mig då brast jag samman totalt. Skärpte till mig, en gullig tjej hämta gråtservetter och tja..
Tog av mig masken och blottade motvilligt men behövligt mig om min nu rådande kamp och snudd på desperata försök att hitta rätt medicinering som hjälp att stå ut och inte ge upp men att alla nya läkare hela tiden som ställer frågor river upp, skriver ut och sen försvinner gör mig än mer trasigare.. Tappat nya stora tussar hår av stressen som är (tror jag det borde bero på) och magen har helt flippat ur på sistone. Sen blodtrycket., Som skenar och har sig.. Frågade rakt ut vad psykologerna som hållit i själva kbt-n rekommenderar mig att göra. Hörde liksom om dom har nåt mer från deras håll att erbjuda som skulle kunna passa mig men dom tyckte jag skulle gå till vårdcentralen igen och typ.. börja om. Hitta mig en kurator därvia eller nåt. 0
Piskan slår mot och på mig från alla håll. Känner mig upprivnare och uppgivnare än någonsin innan..
Blev sist lovad att få träffa nån psykiatrikerdoktor i början av juni det blev sen eftermiddag dan innan midsommarafton. Happ.. Nätterna har (som denna nu) varit tunga, långa och horribelt jobbiga. Inte mår jag direkt bättre av att min gamle vän tillika kollega mår svindåligt i sin horribla cancerdiagnos och vill ha min hjälp att skriva ihop viktiga saker men min hjärna funkar inte. Jag funkar inte.
Förlåt att jag inte varit så aktiv på nu rätt länge men livet kom emellan och jag har och MÅR tyvärr förjäkladeskit just nu..
Sen alla dessa skriverier överallt om psykisk ohälsa å självmord och och och.. Varför GÖRS det inget radikalt? Från politikerhåll!!! Hur många liv ska offras?!? Jag trodde det fungerade men klinikerna är så överbelastade.
Sitter här storgråtandes i sängen intill min älskade skönt sovande 3-åriga tös snusandes nära intill. Hon behöver ju sin mamma kvar. Men en glad,hoppfull, sprudlig och bus- samt aktiv å intresserad o fokuserad mamma och inte en trött, suicidal, irriterad, huvudvärkig gormande tokless mamma..
Det är riktigt riktigt ångestladdat inombords just nu. Att vara mig är definitivt inget att rekommendera för tillfället..
Rara Du, lider med Dig.
Jag hade återkommande svåra mardrömmar efter olyckan, psykologen kunde inte ge råd.
Kom själv på att det fungerade att somna med katten på armen, då sov jag bra.
Kanske Ni skulle skaffa en hundvalp?
Man mår bra i djurs närhet.
Skickar stora kramar till Er håll.
Micke
Tack raris.. Ooh en hund hade varit som balsam för min arma själ men barnas far är allergisk och läget är inte det rätta – tyvärr.. Kanske går och spontanunnar mig en vandrande pinne eller nåt.. Kraam å tack för all snäll pepp o hälsa gulliga katten