En tyst gråttår

onsdag, oktober 5, 2016

.. glider, ja åker på nåt vis rutchkana nerför kinden min.

Klockan är snart halv sju. Huset sover..

Känner mig vilseirrad här där jag fullt påklädd ligger under täcket. Blev aldrig riktigt så att jag orkade klä av mig där igårkväll.

Nå, varför gråter jag?

Jo för jag saknar och längtar efter dom som gått vidare.
Jo för jag inte riktigt vet vad det ska bli av mig.
Jo för att jag tappat det helt 1 par dar vad gäller äteri’t.
Jo för att jag inte känner att jag räcker till för nån.
Jo för att jag saknar riktning och mål att sikta mot.
Jo för att jag tåtrippar runt på ett känslominfält.
Jo för att jag tappat alla trådar jag borde hållit kvar i.
Jobför att mitt tankeflöde återigen börjat spinna..

Mitt dåliga samvete över hitrullade bollar som nu ligger runtomkring fötterna på mig och Som förväntas att bli ivägkastade av just mig, alltså dom.. Börjar bli för många nu..

Är så många jag verkligen borde bjuda på mat eller åtminstone fika. Så många jag borde bemöda mig med att skicka kort och presenter till. Eller åtminstone visa att jag bryr mig om, omänsklig med bara några ord.

Åååh, jag prioriterar fel, glömmer bort, tänker göra och kommer halvvägs… Det sjukaste är ju när jag tror att jag gjort en massa eftersom jag tänkt och tänkt men sen visar det sig att det ändå inte blev så.

Jag är horribelt värdelös på att vårda mina kontakter tillika vänner som såklart kanske då nu inte vill fortsätta ha mig som en sån.. Fullt förståeligt.. Skämmes på mig.

Att skylla från sig på att jag går på knä härhemma p.g.a allt barnkringfixeri och ja det där vanliga tråkgörat såsom tvätt, städ, mat och sånt är ju inte så bra förstås. Men jag har hamnat lite tokigt till i en sådandärsåkallad kvinnofälla. Min tid och energi räcker ju inte till mig själv på nåt vis hur tusan ska jag få över till alla dom jag egentligen vill kunna ge min uppskattning och mitt fokus och vänskapliga kärlek till? Alltså finge jag sova om nätterna hade ju läget varit helt okej.. Men..

Vidare då det värsta värsta just nu nämligen den här oron vad gäller jobb i framtiden och så. Inte så mycket tid kvar nu att spela på.. Måste måste måååååste hamna på RÄTT spår.

Tårarna faller för att jag är livrädd att ställas på bar backe utan möjlighet att..Nä jag kan inte ens skriva orden.

Andra mer klyftiga rackare ser till att dom har ett stort skyddsnät runtomkring med backup av ja, bollplank, tröst, pepp och annat. Man måste ju ge för att få såklart och jag har helt klart gett i helt fel riktningar inser jag ju nu då jag mitt-i-livet-summerar-ihop-det

Sen var det ju det här med det dååååliga samvetet..

Irriterar mig på att jag inte såg till att ha en bättre anställning då jag skaffade barn. Har ju sedan länge förstått att jag min nöT har ju pyttefjuttersättning som mammaledig motför vad alla andra har. Jag springer benen av mig på loppis och letar traderafynd så barna mina ska ha det alla andra barn också har i form av kläder hit och dit. Jag borde såklart unna mig själv lite också men.. Nä jag kan toppa till håret med saxen själv, kläder funkar ju tills sömmarna släpper och ja, alltså jag tycker jag får till det rätt bra med det lilla.. Men någongång måste denna inre stressen och oron få släppa

Den tär..

Får allt ta och sätta mig ner på rompen imorgon/idag nu om en stund och börja försöka ta tag i tömmarna.

Finns nämligen en speciell liten värdefull bok jag har liggandes här i hyllan intill som innehåller en massa övningar som sträcker sig över en månad lite drygt. Hmm.. Kanske att jag borde kicka igång och följa dom?

Kommentera