Mardrömsrundgång

tisdag, april 9, 2019

Somnar vid nattningen.. Skönt å vilosamt i ett par två timmar sisådär. Drömmer vanligt, vardagligt ja, om vanligheter helt enkelt utan några krusiduller..

Seeeen KABOOOM

Mardrömmen är ett faktum…

Isande, äcklig, ond, mörk, smärtsam, ångestfylld, skräck,paniiiik, sorg och rädsla

Fasthållen. Rädd.. 

Hjärtat håller på att picka sig ut genom kroppen på mig. Svetten flödar. Sätter mig upp intill ena dottern. Kväver ett ångestskri med ena handryggen..

Tårarna bränner och svämmar tillslut över och bildar randiga kinder. Försöker förmå mig att räkna sakta baklänges från 100.. Siffrorna hoppar för mig och hjärnan den annars rätt kreativa, stundom trevligt sprudliga fast det börjar iofs va länge sen nu) spelar mig spratt på spratt. Känner mig grötig. Less. .Livsless. Som simmande i nån grådaskig sörja i ett ingenmanslandzx

Om jag inte var jag, utan nån helt annan skulle då inte barna ha det bättre? Jag är ju bara en spillra, ett fiasko, ett totalt personhaveri..  Jag funkar ju inte som jag egentligen borde.. Kör liksom tankemässigt fast och då blir det omedveten tröstätning och siffror som sakta men otäckt säkert stiger där på vågen. Törs inte väga mig längre.. Men märker ju på kläderna hur dom stramar och inte längre passar..

Jag tänker tillbaka. Sorterar mig igenom livets stora händelser. Försöker hitta ljusglimtarna. Minnas det braiga mellan alla ikullsnubblanden och själsmärteanfall.  Hur kunde det toka sönder sig totalt på dette vise?  Varför i helskotta straffar jag mig så sönder å samman fortfarande såhär sinnesjukt många långa år efter det att pappa valde bort livet och mig och ja,faktiskt på ett sätt alla oss.

Jag ältar å ältar per automatik nu igen och det stör mig oerhört alldeles. Är sååå trött på det här och framförallt på mig själv. Att fullständigt äcklas av sin egen uppenbarelse är INTE att rekommendera. Testa inte! 

Mycket av det som jag ändå nånstans hade begravt undan och typ tvingats acceptera slets ju ytterligare ett varv till brutalt opp till ytan igen och fram på boret vid dessa jädra utredningsintervjuer i jakt på nån sorts diagnos som ändå inte tycks stämma in på mig. Jag sväljer piller som gör mig avdomnad och konstig. Alltså hallå jag sitter här och skriver suddar  och plitar ner nytt igen hullerombladder och näe. Värdigt är det då rakt inte. 

Det var länge sen inser jag precis sen jag förmåddes slappna av.  Slippa den där långa egenhållda piskjäkelns hårt svidande rapp över min egna rygg. Jag  må nattsvamla järnet härinne nu i min ångestbubbla och ni får verkligen förlåta mig detta kletiga smetiga självömkande men det är banne mig på allvar rent slöseri att jag mår på dette vise. Må jag snart så småningom här framöver lyckas skönja en lösning på någe vis.. Känns ju som att om jag inte successivt börjar stappla mig så sakteliga myrsteg för myrsteg framåt så kommer jag troligtvis ge opp..

Har nu smugit mig tillbaka in till mina älskade döttrars rum. Lyssnar på deras rofyllda snusande andningsljud. Vilken otrolig livsvälsignelse jag fått äran att finnas nära. Ååh om jag ändå kunde få hjälp att sortera undan och bort allt upprivet elände. Liksom rensa rent och tillåta mig själv att åter få tillbaka mitt egenvärde..Ååh om livet ändå hade nån sorts facit man kunde tjuvkika sig in i..

Det är mitt i mörka natten. Klockan är ett par minuter över 2 och jag verkligen MÅSTE Zzzzova om jag ska orka jobba imorgon.

Om jag bara slutar va så långdraget evighetsförkyld så ska jag banne mig försöka börja träna igen. Måste bara komma ihåg att plingplonga till Gymet och höra lite med dom om en viktig grej dessförinnan. 

Livet är ingen dans på rosor just nu mer ofrivillig rosstjälkstrampande där taggarna är lite löjligt många..

Nä hörrni, lite nävspottande vore nog på sin plats. Fast hur äckligt är inte det då när man bokstavligen tänker efter?!

Kram finaste älskade ni och 1000 TACK att ni finns ❤️

Kommentera