Archive for the ‘Ångest’ Category

Vaknar av att väninnans skickar sms med länk om att hon varit ute och sprungit. Sååå duktigt av henne men själv.. ser jag en tom chipspåse och pappret av en 200 ge chokladkaka som jag inatt proppade i mig när jag sjöblöt i svett vaknade av en helvetisk mardröm.. 

Har noll ork över att röra på fettmassan som bara sväller.. 

Ursäkt på ursäkt läggs på hög. 

5 kg sladderdaller har jag lagt på mig sedan den här ofrivilliga cancerresan drog igång. Herregud det är ju sinnessjukt mycket.. Det tar tre månader att lägga på sig och typ 10 att bli av med åååh tråkig ekvation. 

Ksn inte knäppa byxknappar, dra igen dragkedjor och kläder skaver och sitter riktigt jäkla illa.. döljer bilringen (tror  jag) med knutna koftor vilket ju egentligen bara gör att den syns änmer men låtsaslurar mig själv utan att det går. 

Barnen skäms över hur jag ser ut alltså dom säger det inte rakt ut men det märks och jag själv misstrivs nåt så grönjävlade. 

Borde jag då inte bara försöka ta och göra något åt detta elände som nu uppstått?  

ja jo.. 

En annan dag.

 

 

Förstår mig inte på hur vi kan acceptera att bli så fullkomligt lurade av våra makthavare just nu. Statistiken som kavlas ut stämmer inte på långa vägar. Mörkertalet på smittade är såklart väldigt stort och blir snabbt större för varje dag som passerar. Om så ytterst få testas när många många verkligen vill och dessutom visar typiska symptom alltså hur tokig blir inte då statistiken?!?

ALLA precis samtliga av oss drabbas i denna skiten som nu råder på ett eller annat vis. Hälsomässigt, ångestmässigt, ekonomiskt, humörmässigt, rörelsefrihetsmässigt, sömnmässigt, stressmässigt osv osv.,

 Personligen känner jag mig både frustrerad, rädd och aningens uppgiven. Försöker hålla lugnet och rida ut den ovisshetslånga stormen som nu yr men det är som att ofrivilligt ha blivit inslängd i en vaken sjukt olustelig mardröm eller ska vi kalla det för live-skräckfilm

Tänker på vår regering och deras utsedda lakejer  som spelar Rysk Roulette med allas våra liv. Istället för att försöka stoppa upp den skenande smittcirkusens framfart såsom andra länder gör för vinna tid och skona alla tappra hårt arbetande hjältar inom sjukvården från att inte behöva jobba fullständigt ihjäl sig så ska vi som alltid glider med och försöker gömma oss under redaren plötsligt än en gång  gå helt tvärtemot. Resonemanget tycks gå som så att ju snabbare vi når flockimmunitet desto bättre. 

Nja.. Det tycker inte alla dom vars liv tjong-bong plötsligt är över och förbi och inte heller dessas anhöriga som ska leva vidare med sorg och saknad i resten av sina dagar.  Tänk alla drömmar som aldrig blev förverkligade, alla planer som aldrig blir av och alla minnen som aldrig hinner skapas.. 

Personligen har jag ju inga äldre far- eller morföräldrar i livet. Inga egna föräldrar ens. Dom har ju redan allihop trillat av sina pinnar och lämnat in men barnen har ju farmor och farfar. Tackolov har dom för ett tag sedan stängt hemmet där för besök som farmorn deras bor på. Och farfars han bor ju i skogen på en Ö.  Men vi har ju nära vänner i riskgrupper och astma finns ju t.o.m in the house så det är klart man.. Ja, mår illa av det som nu är. 

Allihop av oss måste tänka mer än någonsin på fler än oss själva. Blunda inte för minsta förkylningskänning. Undvik onödiga kontakter med andra. Tvätta händerna i varmvatten som aldrig förr och tänk till.. Ingen av oss vill ha andra oskyldiga människors liv på våra samveten.. 

Läste att första vågen av Coronan, den som härjar just nu den kommer mestadels ta gamla och sjuka men nästa sväng DÅ är det enbart slumpen som avgör och då kommer många annars fullt kärnfriska ena att stryka med på löpande band. Om man råkar få smittan nu så kanske man går i god tro får för sig att man är immun nästa omgång och därför börjar leva på som vanligt men DÅ..

Ekonomiskt för en annan ser det dystert och mörkt ut. Snart står jag troligen (eller det gör jag ju redan) utan jobb och därmed blir jag ju utan inkomst. Korkat nog timanställd.. Att jag aldrig lär mig att skydda mitt egna skinn..  Arbetspassen som redan är inbokade (inte alls många) hur det blir med just dom det återstår att se. Information lär väl komma snart.

Travtävlingar ska ju fortsätta men körs helt utan publik och då är ju just mitt arbete väldigt överflödigt då det är just besökarna i fråga jag guidar och tar hand om.. Elitloppet som ligger i hetluften att börja planera och fixa inför då..ja alltså jag personligen tror inte så många hästägare alls törs chansa med sina fyrbenta guldklimpiga pengamaskiner..  kommer folk vara redo tills dess, sista helgen i maj att komma och festa i det folkhav som brukar vara? Ingen som vet hur det här kommer fortskrida.. Men sorgligt är det för alla och envar. Dom enda som gnuggar händerna just nu är väl typ matbutiksföreståndare och så småningom begravningsentreprenörerna. Nu hårddrar jag såklart..

Rent taktiskt är det väl egentligen smidigast att få skiten här så snart som möjligt medans ev behövliga vårdplatser fortfarande finns tillgängliga. Jag kan ju ingenting om svensk sjukvård som så men har ju förstått att alla små icke livsnödvändiga operationer och sådär de ställs in och att vården rustar järnet och förbereder sig allt dom bara kan. Sen att material tar slut och att dom där maskerna vi skickade till Kina för ett tag sedan dom hade vi nog nu behövt själva.Men vi är lite så.. Lite för snälla för vårat eget bästa.. Visst okej den där attraktionslagen ni vet, den säger iofs att ger man något så får man mångdubbelt tillbaka frågorna är då bara när.. och hur.. och från var..

Har ex inga andningsmasker jag inte..Varken till mig eller barnen..  Känner mig helt värdelös som mamma som inte tänkte så långt i tid medans dom fortfarande fanns att köpa.. Det sägs iofs att dom ändå inte hjälper men rent psykologiskt lugnande kanske dom ändå hade gjort det.. Framöver sen när man måste sig ut fast man inte vill där och då när det börjar explodera loss på allvar här också likt Italienarna har det just nu.. Med psykologiskt lugnande menar jag typ såsom som min extralånga stupränna borta vid husets kritiska hörn..

Så om nån har liggandes flera ansiktsmasker/munskydd till övers så får niii gärna posta till mig. Så lovar jag att gottgöra tillbaka vid tillfälle..

Märks det att jag inte kan sova fast jag borde och behöver. Ligger här och skrivsvammlar en massa dynga om allt och ingenting.  

Funderar på vad som gäller ang skolplikt om en hämtande och lämnande förälder känner sig hängig men inte barnen än?  Hur lång tid före symptomen bryter ut är man smittsam?  

Goooglar mig Blå men kan ändå inte förstå. 

Vissa säger att nyser man och har snuva ihop med ev lätt feber då är det grönt och en helt vanlig förkylning och ingen Corona. Alltså hur många gg per dygn känner man inte sig onödigt varm och visst sticker det lite i halsen..Sen småhostandet där som liksom sker av sig själv bara för att småjäklas den… åååh..

Alltså jag  längtar verkligen tills jag fyller 45.. nej nej nästa gg här nu snart då är det 44 som gäller och det blir nog inte så jättespännande direkt.. Men nääästa vår då järnspikar måste ju den här skiten vara överstökad? 

Blir det nåt Kolmården i sommar? Syrrans 60-årskalas hmm.. Å påskfirandet blir iaf såklart inställt på det vis vi hade planerat.

Allt ställs bokstavligen på ofrivillig paus och näe jag tänker banne mig försöka sätta mig lugnt och snällt i båten. Kommer försöka att att se det positiva i allt det jätteokuliga. Känna större tacksamhet än bitterhet. Skratta mer än jag gråter. Krama dom jag älskar även om det innebär att vi riskerar bli sjuka tillsammans. Kommer försöka sluta grubbla och nästan maniskt leta information. Den där statistiksidan med siffror land för land är ju ändå hittepå så varför ens stressa sönder sig själv därinne. Våga flyta med.. bara  Vara..Andas och liksom tänka positivt och FRAMÅT det ska jag försöka..

Jag har iaf för allas er kännedom köpt blomjord och solrosfrön som jag och tjejerna ska så snart och se växa under den här konstiga perioden. Tillslut (förhoppningsvis) kommer där bli  en eller förhoppningsvis  några vackra blommor som kan lysa upp glädja igång tillvaron på allvar för oss.

 

 

 

Ligger i plågor och flämtandas.

varför tar det sån himla tid från Odenplanboch hem..

Ögat rinner,ena näshålan rinner men den andra Ojoj där är det totalstopp..

Kan kranier sprängas inifrån?

Ligger och tycker ohyggligt synd om mig själv men plötsligt tittar jag mig genom den svartsilhuettiga trädgården och in i huset mittemot. Där delar dom upp ett halvt liv mellan sig.

Grejor. Barn. Framtiden.

Nä jag klarar nog det här ändå. På nåt vis…

Och  som i ett magiskt trollslag hör jag nyckeln glida in i dörrens lås. Barnen kvittrar lyckligt. Mjuka näsdukar i flerpack, nässpray och Ipren levereras..

Ojojoj nu ligger nån på jätteplus 

 

 

Livet tuffar på, å jag min arma krama halkar ikull, slår mig rejält illa men kravlar mig opp å sen blåser jag omkull igen och sådär håller det liksom på..

 

Har även haft rackarns otur.. Fick ju där förr i våras ni vet gå och samtala hos en helt fantastiskt peppande och energigivande kvinna som tyvärr sa opp sig och ersattes av en man som bara va på vikariat och nu kom då en ny kvinna som härstammar från samma stad som jag ursprungligen kommer ifrån och hon envisas med att kalla mig vid fel namn och.. Det känns bara skitjobbigt alltihopa.

Nä det rivs bara upp om och om igen allt gammalt eländesjävlapisskit som jag inte vill förföljas av nåt mer..

Sorgen  ja den där jädra sorgen, det va ju den som kom ikapp och liksom sköljde bort min entusiasm, kreativitet och personliga charm.. Därför jag sökte hjälp.

 Tjongbara så väcktes tillbaka massa minnen från svunnen tid som ju legat begravds och istället för att hjälpa mig sortera undan och packa bort det som ilade, skavde, gav svår värk och toksved så nä då skulle saltströaren fram och fullkomligt dränka köttsåren som ju blev när livets plåster brutalt slets loss.

Dessa himla utredningar i jakt på diagnoser som ju ändå inte

med säkerhet

går att ställa..

Känner mig som en försökskanin som i ren desperation försöker bli helare.

Dagar blir till veckor som blir månader och nu år..

Jag som ville blomma igång, visa framfötterna och göra nån typ internkarriär har nu helt tappat fotfästet, tron på mig själv och livsgnistan tja, var tog just den ack sååå viktiga lilla livsingrediensen egentligen vägen? 

Plötsligt äts jag bokstavligenen upp av de vidrigast tänkbara mardrömmarna som tyvärr är verklighetsupplevelser från tiden förr.. Är så sjukt otroligt jättetrött och sen lite nya dödsbud uppe på all skit så förstår ni kanske var jag är.

Jag orkar knappt mer..

Men jag måste ju. För barnens skull..

Känner mig jagad, otillräcklig och så sinnesjukt slutkörd att det är nästan löjligt hur det kunde bli på detta viset. 

Nä hörni, på nåt vis måste jag mobilisera min sista lilla kraft och våga be om hjälp, försöka sätta lite positiva bollar i rullning och framförallt inte ge upp..

Vissa nätter har det varit väldigt väldigt nära men skam den som ger sig.

Förlåt om jag aldrig hör av mig.

Många av er finns iaf ofta i mina tankar. Är bara jag som inte räcker till på nåt plan alls just nu känns det som..

Hoppas saker och ting ordnar sig nu snart för såhär går det inte kravla runt länge till.

Behöver komma på ett sätt snarast hur jag kan väcka igång bra positiv sprudelenergi igen.

Ååh varför kan man inte bara bli av med allt gammalt bagage och typ lära sig resa utan massa onödig gammal skit?

Nä nu ska även jag prova sova lite. Har förstår ni en feberhet tösabit med halsont sussandes på armen min mitt i nu skrivande stund. Ååh om ändå jag kunde va sjuk i hennes ställe..­

Tack att ni finns

(försökte ladda in en bild på ett träd med fåglar i men nä det vill sig inte åååh inte ens sånt vill gå min väg blä blä bläää)

Somnar vid nattningen.. Skönt å vilosamt i ett par två timmar sisådär. Drömmer vanligt, vardagligt ja, om vanligheter helt enkelt utan några krusiduller..

Seeeen KABOOOM

Mardrömmen är ett faktum…

Isande, äcklig, ond, mörk, smärtsam, ångestfylld, skräck,paniiiik, sorg och rädsla

Fasthållen. Rädd.. 

Hjärtat håller på att picka sig ut genom kroppen på mig. Svetten flödar. Sätter mig upp intill ena dottern. Kväver ett ångestskri med ena handryggen..

Tårarna bränner och svämmar tillslut över och bildar randiga kinder. Försöker förmå mig att räkna sakta baklänges från 100.. Siffrorna hoppar för mig och hjärnan den annars rätt kreativa, stundom trevligt sprudliga fast det börjar iofs va länge sen nu) spelar mig spratt på spratt. Känner mig grötig. Less. .Livsless. Som simmande i nån grådaskig sörja i ett ingenmanslandzx

Om jag inte var jag, utan nån helt annan skulle då inte barna ha det bättre? Jag är ju bara en spillra, ett fiasko, ett totalt personhaveri..  Jag funkar ju inte som jag egentligen borde.. Kör liksom tankemässigt fast och då blir det omedveten tröstätning och siffror som sakta men otäckt säkert stiger där på vågen. Törs inte väga mig längre.. Men märker ju på kläderna hur dom stramar och inte längre passar..

Jag tänker tillbaka. Sorterar mig igenom livets stora händelser. Försöker hitta ljusglimtarna. Minnas det braiga mellan alla ikullsnubblanden och själsmärteanfall.  Hur kunde det toka sönder sig totalt på dette vise?  Varför i helskotta straffar jag mig så sönder å samman fortfarande såhär sinnesjukt många långa år efter det att pappa valde bort livet och mig och ja,faktiskt på ett sätt alla oss.

Jag ältar å ältar per automatik nu igen och det stör mig oerhört alldeles. Är sååå trött på det här och framförallt på mig själv. Att fullständigt äcklas av sin egen uppenbarelse är INTE att rekommendera. Testa inte! 

Mycket av det som jag ändå nånstans hade begravt undan och typ tvingats acceptera slets ju ytterligare ett varv till brutalt opp till ytan igen och fram på boret vid dessa jädra utredningsintervjuer i jakt på nån sorts diagnos som ändå inte tycks stämma in på mig. Jag sväljer piller som gör mig avdomnad och konstig. Alltså hallå jag sitter här och skriver suddar  och plitar ner nytt igen hullerombladder och näe. Värdigt är det då rakt inte. 

Det var länge sen inser jag precis sen jag förmåddes slappna av.  Slippa den där långa egenhållda piskjäkelns hårt svidande rapp över min egna rygg. Jag  må nattsvamla järnet härinne nu i min ångestbubbla och ni får verkligen förlåta mig detta kletiga smetiga självömkande men det är banne mig på allvar rent slöseri att jag mår på dette vise. Må jag snart så småningom här framöver lyckas skönja en lösning på någe vis.. Känns ju som att om jag inte successivt börjar stappla mig så sakteliga myrsteg för myrsteg framåt så kommer jag troligtvis ge opp..

Har nu smugit mig tillbaka in till mina älskade döttrars rum. Lyssnar på deras rofyllda snusande andningsljud. Vilken otrolig livsvälsignelse jag fått äran att finnas nära. Ååh om jag ändå kunde få hjälp att sortera undan och bort allt upprivet elände. Liksom rensa rent och tillåta mig själv att åter få tillbaka mitt egenvärde..Ååh om livet ändå hade nån sorts facit man kunde tjuvkika sig in i..

Det är mitt i mörka natten. Klockan är ett par minuter över 2 och jag verkligen MÅSTE Zzzzova om jag ska orka jobba imorgon.

Om jag bara slutar va så långdraget evighetsförkyld så ska jag banne mig försöka börja träna igen. Måste bara komma ihåg att plingplonga till Gymet och höra lite med dom om en viktig grej dessförinnan. 

Livet är ingen dans på rosor just nu mer ofrivillig rosstjälkstrampande där taggarna är lite löjligt många..

Nä hörrni, lite nävspottande vore nog på sin plats. Fast hur äckligt är inte det då när man bokstavligen tänker efter?!

Kram finaste älskade ni och 1000 TACK att ni finns ❤️

Det här med att ha ilande värk i själen ihop med hjärnsnurrigt kaos är ingen bra kombination och absolut inget jag rekommenderar någon..

Har nu desperat försökt få ordning på mig själv genom hjälp som anses professionell dock utan de resultat främst jag själv men såklart även dom hade önskat..Det jävliga i denna kråksång är ju att det fasen känns värre, förr orkade jag ladda om,speeela min roll och liksom härda mig igenom på nåt vis numer vaggar jag mig irrande runt i fyrkantiga cirkelmönster och typ är nån helt annan jag inte känner igen och typ inte allsvill va..

Är en knepig skitnöt personifierad och bläbtvivale vad jag vill må bättre

Har nu gett diverse olika pillerpreparat rätt många chanser men min kropp responserar ju inte som den borde..

Känner mig uppgiven.. Håret trillar av mig i stora sjok och tårkanalerna är permanent utvidgade efter allt saltvattenforsande..

”Det fattar du väl att det satsas inget på sånna som oss.. vi är ju för gamla” Sa en klok människa jag känner.. 

Är det så tragiskt..

 

Det gör ont nu. Förfärligt alldeles..

Igår måndag hade vi återträff med kbt-gruppen. Det var sån fröjd å se allas utveckling. Många verkligen strålade och lös.. typ alla.. utom jag..

Men jag bet ihop, försökte hänga med och när så bollen hamnade hos mig då brast jag samman totalt. Skärpte till mig, en gullig tjej hämta gråtservetter och tja..

Tog av mig masken och blottade motvilligt men behövligt mig om min nu rådande kamp och snudd på desperata försök att hitta rätt medicinering som hjälp att stå ut och inte ge upp men att alla nya läkare hela tiden som ställer frågor river upp, skriver ut och sen försvinner gör mig än mer trasigare.. Tappat nya stora tussar hår av stressen som är (tror jag det borde bero på) och magen har helt flippat ur på sistone. Sen blodtrycket., Som skenar och har sig.. Frågade rakt ut vad psykologerna som hållit i själva kbt-n rekommenderar mig att göra. Hörde liksom om dom har nåt mer från deras håll att erbjuda som skulle kunna passa mig men dom tyckte jag skulle gå till vårdcentralen igen och typ.. börja om. Hitta mig en kurator därvia eller nåt. 0

Piskan slår mot och på mig från alla håll. Känner mig upprivnare och uppgivnare än någonsin innan..

Blev sist lovad att få träffa nån psykiatrikerdoktor i början av juni det blev sen eftermiddag dan innan midsommarafton. Happ.. Nätterna har (som denna nu) varit tunga, långa och horribelt jobbiga. Inte mår jag direkt bättre av att min gamle vän tillika kollega mår svindåligt i sin horribla cancerdiagnos och vill ha min hjälp att skriva ihop viktiga saker men min hjärna funkar inte. Jag funkar inte.

Förlåt att jag inte varit så aktiv på nu rätt länge men livet kom emellan och jag har och MÅR tyvärr förjäkladeskit just nu..

Sen alla dessa skriverier överallt om psykisk ohälsa å självmord och och och.. Varför GÖRS det inget radikalt? Från politikerhåll!!! Hur många liv ska offras?!? Jag trodde det fungerade men klinikerna är så överbelastade.

Sitter här storgråtandes i sängen intill min älskade skönt sovande 3-åriga tös snusandes nära intill. Hon behöver ju sin mamma kvar. Men en glad,hoppfull, sprudlig och bus- samt aktiv å intresserad o fokuserad mamma och inte en trött, suicidal, irriterad, huvudvärkig gormande tokless mamma..

Det är riktigt riktigt ångestladdat inombords just nu. Att vara mig är definitivt inget att rekommendera för tillfället..

Kvällen totalt i kaos. Natten horribel..

Storflickan börjar få ont i halsen stackar’n. Sen vaknade hon med värk i örat.. Minstingen klängig och i värsta trotsen. Själv får jag bara ondare och ondare. Håller halsen varm med trevarvsvirad hopsydd halsduk ni vet. Suger ömsom baffucin, zyx, läkerol, vicks, fishermans friend, Senega och vad dom nu allt heter. Tar Cocilane tre gg per dag men nä. Det ger inte med sig..  

Huvudet värker, kroppen ilar, nacken stel och halsen gör så förtvivlat dunderjäklade superont att ojojoj.  Att hosta är likamed svartblixtrande smärta för ögonen. Dricker vatten så mycket jag klarar av. Fräser ut snor trots skavsår under där och ibland lyckas jag hosta opp och spotta ur nån gul seg klump. Inbillar mig att om jag tömmer ut och får bort så mycket sjukt färinnifrån desto snabbare letar jag på mig. 

Försöker även andas i mig så mycket frisk luft jag någonsin kan. Om det bara ät nåt jag gått för mig att det skulle skynda på tillfrisknandet det vet jag inte men det känns logiskt på nåt vis.

Visst har jag krasslat ihop såhär förr ibland men kan inte minnas att det eskalerat såhär hårt utan att börja bli bättre efter ett tag.

Har trots mitt krasseländiga hälsotillstånd ägnat natten åt att springa jojo mellan barna. En vill få ryggen sin kliad och höra att det onda snart är borta och  den andra är rädd för snälla-spöket. Ååååh ögona går i kors men barna går före allt annat inklusive mig själv i detta läget. 

Må vi vakna friska och krya snart om ett par 2,5h. Storflickan ska ju iväg på storbarnsäventyr just idag ååååh va trist om hon missar det.  Gode GUD om du nu finns låt hon få känna sig kry och på allergen så kan jag ta över hennes onda så hon slipper. Allra helst vill jag såklart att vi hela bunten får både bli och känna oss krya och helt återställda supersnart för såhär känns rejält ovärdigt att behöva ha det. 

Gnällsjukisen checkar nu ut. Ni är bäst! 

Ojojoj här såg det eljest ut motför sist.. Hmm har för mkt skallebank för att kunna sätta mig in i detaljer just nu..

Sidan låg ju nere ett tag och så hokuspokus är det helt ny version och totalt annorlunda här i backend tror jag det heter..

Hursomhaver har jag fyllt 58 år från 100 idag och det har varit både trevligt och kaosyragiskt.

Tack fina gulliga underbara för alla gratulationer.. Tack för smarrig lunch, underbara blommor, grattishälsningar och för att jag får leva vidare förhoppningsvis ett par födelsedagar till.

Barna bakade mig jordens godisfylldaste kaloribomb till tårta och finaste fina jag fick i presentbok va ett egendesignat barnpärlhalsband. Sen skämdes jag bort med en superfin ryggsäck och en mammamugg. Då jag kom till förskolan stod fröknarna i givakt och sjöng så jag blev både rörd och generad och sen har jag bränt alla pengar jag hade på barnkläder på Lidl.

Har varit tjafs järnet om å bada och tvätta håret här ikväll.. Migränen har pulserat i ett par hemska timmar och ojojoj känner mig rejält opiggelin

Men så kom en jätteglädjande peppbukett såå fin från dom där så underbaraste raringarna och då värmde det i hjärteroten.

Pappan här i huset är tokless på mig och man kan riktigt se föraktet blixtra till. Kan inte gå in på detaljer men jag är heeeeelt under isen känns det som.

Nickade till och såg framför mig i drömmen hur mammaoch pappa dukat opp till våffelkalas för min skull och.. Nä jag bara grinar och grinar mitt i detta skitnuet.

Må morgondagen kännas ljusare och bättre. Om en vecka ska jag få ultraljuda min häl. Det känns ändå bra mitt i allt kaos..

Kram å tack finaste underbaringar och förlåt att jag inte är som jag borde.

Dotra har troligen vattkoppor men somnade tackochlov tillslut. Är själv heeelt slut. Ångestattacken fr.o.m. H-vetet river och sliter inombords. Fem år sen nu sen mamma min somnade in. Påskafton då min förstfödda inte ens var ett halvår..

Har hamnat mellan dom där så berömda stolarna igen. Fick aldrig nåt samtal trots vädjan vis telefonsvarare och två receptionister. Grinar tyst och har ångest över att jag tröstätit ur ungarnas godisägg..

Herreherreguuud vad jag mår obra mitt i denna mörka natten.