rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Archive for the ‘Ångest’ Category

Klockan är två på natten

without comments

Dotra har troligen vattkoppor men somnade tackochlov tillslut. Är själv heeelt slut. Ångestattacken fr.o.m. H-vetet river och sliter inombords. Fem år sen nu sen mamma min somnade in. Påskafton då min förstfödda inte ens var ett halvår..

Har hamnat mellan dom där så berömda stolarna igen. Fick aldrig nåt samtal trots vädjan vis telefonsvarare och två receptionister. Grinar tyst och har ångest över att jag tröstätit ur ungarnas godisägg..

Herreherreguuud vad jag mår obra mitt i denna mörka natten.

Written by rakapuckar

mars 31st, 2018 at 2:04 f m

Vaccinationsångest

with one comment

Ska egentligen iväg och vaccinera lilltjejen idag. Vet inte hur jag ska göra. Mardrömmen nyss var den otäckaste någonsin. Vaknade av att jag tokgrät och ångestskrek.

Är det ett tecken och en varning någonstansifrån?

Trycket i mitt bröst här där jag ligger jämte min sovande guldklimp går inte beskriva.

Försöker somna om men grabbar istället telefonen med den alltmer spruckna skärmen och googlar mig fram till information från fysiskt äkta riktiga föräldrar. Mår illa. Svettas.

Måste nog dra i nödbromsen och tänka igenom detta ett varv till. Eller så går vi bara dit och får det avklarat.

Är ju risker åt båda hållen.

Vet att jag ältar och harvar på igen men barnen är ju så otroligt värdefulla och viktiga för mig.

Kan jag skydda dom mot något ont så..

Pappan borde ju vakna snart. Fast iofs han skjuter ju ändå över beslutet på mig.. Vet redan vad han kommer säga. Betänk sen om, gudbevaremigväl, det skulle bli nåt oavsett hur jag väljer att göra, nä men då är det jag som är syndabock och hundhuvudsbärarinnan.

Är lite väl mörka, tunga, jobbiga krafter inom mig just nu. Vart tog det ljuda, positiva, vackra, självklara och braiga vägen?

Pmi

Positiv mental inställning

Det är ju däråt jag borde försöka navigera mig.

Sovit endast 2 timmar inatt. Känner mig darrigt slutkörd.

Nä det hår går inte

*gråter*

Written by rakapuckar

oktober 18th, 2016 at 6:35 f m

Posted in Ångest

Gråtstart på denna dag

without comments


(Bild allt annat än dagsfärsk men ändock jag)

Känns vråltungt att andas idag. Försöker peppa mig positivt glad men barna är ängsligt gnälliga och humördippen är ett faktum. Gråten lurar, halsklumpen den växer, pustsuckarn kommer lite väl tätt och jag känner ingen direkt gnista eller framtidstro.

Vart tog vägen vägen?

Ingen pilskylt pekandes i nån riktning överhuvudtaget. Vad jag kan se..

Känns på nåt sjukt vis som jag fått fotsulorna preparerade med superlim och sedan placerats på nån form av fallucka.

Är det höstdeppigheten som slagit klorna i mig? Eller rädslan för förändring åt kanske fler håll än vad mitt hjärta och min själ kommer palla med?

Jag viker för skygglapparna idag och tar mig några djupa andetag.

Känner mascara svideri fulla ögonen när tårkanalerna återigen svämmar över.

Att vara jag, just nu – är vilsejobbigt som bara den.

Måste stärka mig själv att ordna upp tillvaron på nåt vis.

Fy tusan ändå vad jag saaaaaknar mammas kloka fina råd en dag som denna.

Va ska hon ligga död under en stenjäkel för när jag ju behöver henne och längtar efter henne på detta vise..

Written by rakapuckar

oktober 14th, 2016 at 10:46 f m

Posted in Ångest

Låg

without comments

Kände mig låg där jag låg.
Lågan har helt falnat ut.
Att tappa sin sug utan att hitta fatt påren igen är inget jag rekommenderar någon.

Livet gör ont återigen..

Utan att gå in på detaljer så är all dagens mascara bortbölad.

Godispåsen till nån annan upptuggad utan att jag hann känna nån smak.

Lite så.

Hejdå

Written by rakapuckar

oktober 6th, 2016 at 7:00 e m

Posted in Ångest

En tyst gråttår

without comments

.. glider, ja åker på nåt vis rutchkana nerför kinden min.

Klockan är snart halv sju. Huset sover..

Känner mig vilseirrad här där jag fullt påklädd ligger under täcket. Blev aldrig riktigt så att jag orkade klä av mig där igårkväll.

Nå, varför gråter jag?

Jo för jag saknar och längtar efter dom som gått vidare.
Jo för jag inte riktigt vet vad det ska bli av mig.
Jo för att jag tappat det helt 1 par dar vad gäller äteri’t.
Jo för att jag inte känner att jag räcker till för nån.
Jo för att jag saknar riktning och mål att sikta mot.
Jo för att jag tåtrippar runt på ett känslominfält.
Jo för att jag tappat alla trådar jag borde hållit kvar i.
Jobför att mitt tankeflöde återigen börjat spinna..

Mitt dåliga samvete över hitrullade bollar som nu ligger runtomkring fötterna på mig och Som förväntas att bli ivägkastade av just mig, alltså dom.. Börjar bli för många nu..

Är så många jag verkligen borde bjuda på mat eller åtminstone fika. Så många jag borde bemöda mig med att skicka kort och presenter till. Eller åtminstone visa att jag bryr mig om, omänsklig med bara några ord.

Åååh, jag prioriterar fel, glömmer bort, tänker göra och kommer halvvägs… Det sjukaste är ju när jag tror att jag gjort en massa eftersom jag tänkt och tänkt men sen visar det sig att det ändå inte blev så.

Jag är horribelt värdelös på att vårda mina kontakter tillika vänner som såklart kanske då nu inte vill fortsätta ha mig som en sån.. Fullt förståeligt.. Skämmes på mig.

Att skylla från sig på att jag går på knä härhemma p.g.a allt barnkringfixeri och ja det där vanliga tråkgörat såsom tvätt, städ, mat och sånt är ju inte så bra förstås. Men jag har hamnat lite tokigt till i en sådandärsåkallad kvinnofälla. Min tid och energi räcker ju inte till mig själv på nåt vis hur tusan ska jag få över till alla dom jag egentligen vill kunna ge min uppskattning och mitt fokus och vänskapliga kärlek till? Alltså finge jag sova om nätterna hade ju läget varit helt okej.. Men..

Vidare då det värsta värsta just nu nämligen den här oron vad gäller jobb i framtiden och så. Inte så mycket tid kvar nu att spela på.. Måste måste måååååste hamna på RÄTT spår.

Tårarna faller för att jag är livrädd att ställas på bar backe utan möjlighet att..Nä jag kan inte ens skriva orden.

Andra mer klyftiga rackare ser till att dom har ett stort skyddsnät runtomkring med backup av ja, bollplank, tröst, pepp och annat. Man måste ju ge för att få såklart och jag har helt klart gett i helt fel riktningar inser jag ju nu då jag mitt-i-livet-summerar-ihop-det

Sen var det ju det här med det dååååliga samvetet..

Irriterar mig på att jag inte såg till att ha en bättre anställning då jag skaffade barn. Har ju sedan länge förstått att jag min nöT har ju pyttefjuttersättning som mammaledig motför vad alla andra har. Jag springer benen av mig på loppis och letar traderafynd så barna mina ska ha det alla andra barn också har i form av kläder hit och dit. Jag borde såklart unna mig själv lite också men.. Nä jag kan toppa till håret med saxen själv, kläder funkar ju tills sömmarna släpper och ja, alltså jag tycker jag får till det rätt bra med det lilla.. Men någongång måste denna inre stressen och oron få släppa

Den tär..

Får allt ta och sätta mig ner på rompen imorgon/idag nu om en stund och börja försöka ta tag i tömmarna.

Finns nämligen en speciell liten värdefull bok jag har liggandes här i hyllan intill som innehåller en massa övningar som sträcker sig över en månad lite drygt. Hmm.. Kanske att jag borde kicka igång och följa dom?

Written by rakapuckar

oktober 5th, 2016 at 6:57 f m

Posted in Ångest

Hmm nu står det såhär..

with one comment


Written by rakapuckar

september 29th, 2016 at 1:26 e m

Posted in Ångest,Hjälp,Less

Vidrig upplevelse!!! Äckligt!!

without comments

Vill börja med att varna känsliga läsare från att just läsa vidare här nedan!

Som mången gång förut satt jag tidigt om morgonkvisten inne på toaletten och… Ja gör det man gör härinne. För att skriva klartext så släppte jag ur mig gårdagens middag efter det att tarmarna fått gjort sitt.

Plötsligt öppnas dörren.

Är ju av den sorten som helst gör mina toabestyr utan sällskap i rummet men när husets gulliga 1-åring kommer intrippandes i sin Pippinattskjorta så har man inte hjärta nog att köra ut henne.

Hon ger mig en fnissfylld slängpuss sen börjar hon sortera om toarullarna på pinnhållaren. En sån man förvarar extrarullarna på som står mot väggen snett bakom själva toastolen, ja i hörnet snett bakom där jag sitter.

Är ju egentligen färdig, bara själva torkningsmomentet som kvarstår då….

Då ungrackaren av nån jäklade anledning får för sig OCH SEN OCKSÅ VERKLIGEN GÖR DET…..

Hon…
.
.

.
.

.
.

.
.

.
.

… hon drar i spolspaken!!!!!!

Alltså lite modernare toaletter kanske inte har fullt lika HÖGSPOLANDE vatten i sig men våran… Alltså..

Hade jag kissat dessförinnan hade det inte känts fullt lika vedervärdigt som nu..

Herregud vilken underlivschock.

Allt gick så himla snabbt. Vattenblandningen var isande kall och nä, fy faaaasen så vidrigt.

Precis som med barna ibland när det händer olyckor blev det att denna gång, ställa mig själv i duschen för en ordentlig avspolning.

Ha ha ha ja jisses ändå, mycket ska man hinna vara med om..

Written by rakapuckar

september 25th, 2016 at 8:04 f m

Blir alltid…

without comments

Dyngförkyld lagom till att pappans släkt är i antågande. Måste fixa i helgen nu. Bädda rent, plocka undan, gnugga fogar och fånga in husets alla gömda små dammråttor som gömmer sig lite varstans. Sen trädgår’n.. Oj oj måste köpa mig en grensax. Blir helt matt bara av å skriva förberedelselistan. Hoppas pappan är på lite glatt piggare humör så han kan hjälpa till..

Written by rakapuckar

september 23rd, 2016 at 3:32 e m

Posted in Ångest

Dåliga energier

without comments

Det går visst bra på barnens pappas jobb nu. Många affärer som ska ros i hamn och jag gratulerar och försöker ta huvudansvaret för ungarna mest hela tiden.. Idag har jag först tvättat sen oljat in såväl farstubron som sandlådan. Jag har beskärt ett halvt äppelträd och tatt hand om årsskottekvistarna. Jag har plockat äpplen i bruna påsar och krattat löv. Har klippt ivägstickargrenar i häcken och burit undan vissa trädgårdsmöbler. Jag har sorterat skräp och gått igenom massa tvätt samt vikt och lagt in i skåp å lådor två rentvättade och nu torkade maskiner från igår. Har torkat några fönster och diskat undan en massa och ja jo har stressat på hela dagen. Sen efter hämtning lekte vi i lekparken, sen hem och träna bokstäver, labpusselnoch byggde koja. Sen Matfix och se till att ungarna åt.

Då det var klart och tandborstningen skulle göras kom pappan hem.

Hejade och frågade hur dagen varit. Bad honom hjälpa mig fästa en golvvärmekopp som bråkar lite eftersom han inte vill lära mig så jag också kan.

Plötsligt surnade han ihop. Blev tvär och kort i tonen. Irriterad.

Allt p.g.a en spegel jag tagit in för länge sen från garaget och nu äntligen själv monterat ihop och ställt i gästrummet. Den har legat i sin kartong i flera herrans år. Ingen jättestor eller ful utan vanlig vit med fack för smycken på baksidan. Jättepraktisk tycker jag men han verkar ogilla den järnet. Hmm

Sen allt jag slitit med under dagen är inte värt nåt överhuvudtaget. Känns det som. Men gör inte jag det så blir det ju aldrig gjort..

Nä jag vill bara gråta.

Hur kunde det bli såhär tokigt och fel?

Hur nu gör det jätteont att vara mej. Jättejätteont.

Written by rakapuckar

september 20th, 2016 at 7:31 e m

Posted in Ångest

Jag älskar min simring

without comments

Det känns rent ut sagt förjävligt att ha snikinflyttade vidriga små och än värre: STÖRRE  inkräktare i och utanför min kropp som jag inte har bett om att dom ska få vara här. Onda är dom. I dubbel bokstavlig bemärkelse. Igår tog dom fart ordentligt dom små svidande svällande värkande rackarna. ”Men ploppa bara in dom igen” sa min väninna häromdagen. ALLTSÅ hur lätt är det när dom ömmar så förtvivlat och är stora som vindruvor tammerackarn (känns det som).

Kan inte ligga, gå, röra på mig och absolut INTE SITTA. Satan va det gör ont baki stackars rompen min…

Att gå på toaletten är verkligen ett onödigt ont, ja det gör något så överjävlade helvetiskt fruktansvärt ont att tårarna fullkomligt sprutar. Ja att föda ut ett barn gör såklart sjukt mkt  MKT ondare men… Ska man måsta gå såhär tokhandikappad  o lida satan nu hela vägen fram tills att det är dags att krysta ut lillayster. HERREGUD. Dom kommer ju spricka sönder och samman å spruta blod i samband med själva utträngandet av bebishuvudet *mår illa av bilden som skapas i mitt huvud av bara taken*

Natten mot inatt var den jobbigaste någonsin. Rörde jag mig det minsta så skavde det och gjorde svinont. Somnade efter många om och men men vaknade lika snabbt igen. Åååh så frustrerande jobbigt.

Idag då vi skulle åka iväg och handla lite PLOMMON som gör maginnehållet som så småningom ska ut lite lösare i sin konsistens så… Så kom jag på att jag kunde ju faktiskt leta fram lillans simring och göra så som den kloka pappan gör i filmen ”Vi hade iallefall tur med vädret 2”.

För er som inte sett den så  blåser han upp en liknande den jag har och sätter sig sen sonika ÖVER själva hålet så att det inte kan skapas något tryck där det gör som ondast.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!

Ljuvligt!!

Underbart…

Tills man märker att det trycker på endera framtill eller baktill och det återigen är dags att gå på toaletten.

Satan vad det svider och ömmar. Att torka sig ren är ett RENT helvete. Då är det banne mig enklare och skönare att kliva sig in i duschen en snabbis och där spola av sig med lite lagom halvkallt vatten. Gaaah!

För första gången någonsin i hela mitt liv har jag insett vitsen med att ha en Bidé. Något jag aldrig ägt och troligen aldrig heller kommer att äga. Men har man min typ av problem som jag nu då råkat råka ut för såå… Så hade en sådan varit rena himmelriket.

Sammanfattningsvis. Jag ÄLSKAR min simring och hatar… verkligen H.A.T.A.R mina hemorrojder som jag nu kommer få dras med ett tag till har jag en känsla av.

Hua hua, den här smärtan dom innebär önskar jag inte ens min värsta fiende.. vem nu den fienden skulle vara.

Ha er alla nu en trevlig kväll. Kram från en som skulle vilja kunna ligga på mage men det går ju inte av förklarliga skäl..

Puh!

 

 

 

Written by rakapuckar

november 8th, 2014 at 5:54 e m

Posted in Ångest,Avslöjar