Archive for the ‘Ångest’ Category

Vill börja med att varna känsliga läsare från att just läsa vidare här nedan!

Som mången gång förut satt jag tidigt om morgonkvisten inne på toaletten och… Ja gör det man gör härinne. För att skriva klartext så släppte jag ur mig gårdagens middag efter det att tarmarna fått gjort sitt.

Plötsligt öppnas dörren.

Är ju av den sorten som helst gör mina toabestyr utan sällskap i rummet men när husets gulliga 1-åring kommer intrippandes i sin Pippinattskjorta så har man inte hjärta nog att köra ut henne.

Hon ger mig en fnissfylld slängpuss sen börjar hon sortera om toarullarna på pinnhållaren. En sån man förvarar extrarullarna på som står mot väggen snett bakom själva toastolen, ja i hörnet snett bakom där jag sitter.

Är ju egentligen färdig, bara själva torkningsmomentet som kvarstår då….

Då ungrackaren av nån jäklade anledning får för sig OCH SEN OCKSÅ VERKLIGEN GÖR DET…..

Hon…
.
.

.
.

.
.

.
.

.
.

… hon drar i spolspaken!!!!!!

Alltså lite modernare toaletter kanske inte har fullt lika HÖGSPOLANDE vatten i sig men våran… Alltså..

Hade jag kissat dessförinnan hade det inte känts fullt lika vedervärdigt som nu..

Herregud vilken underlivschock.

Allt gick så himla snabbt. Vattenblandningen var isande kall och nä, fy faaaasen så vidrigt.

Precis som med barna ibland när det händer olyckor blev det att denna gång, ställa mig själv i duschen för en ordentlig avspolning.

Ha ha ha ja jisses ändå, mycket ska man hinna vara med om..

Dyngförkyld lagom till att pappans släkt är i antågande. Måste fixa i helgen nu. Bädda rent, plocka undan, gnugga fogar och fånga in husets alla gömda små dammråttor som gömmer sig lite varstans. Sen trädgår’n.. Oj oj måste köpa mig en grensax. Blir helt matt bara av å skriva förberedelselistan. Hoppas pappan är på lite glatt piggare humör så han kan hjälpa till..

Det går visst bra på barnens pappas jobb nu. Många affärer som ska ros i hamn och jag gratulerar och försöker ta huvudansvaret för ungarna mest hela tiden.. Idag har jag först tvättat sen oljat in såväl farstubron som sandlådan. Jag har beskärt ett halvt äppelträd och tatt hand om årsskottekvistarna. Jag har plockat äpplen i bruna påsar och krattat löv. Har klippt ivägstickargrenar i häcken och burit undan vissa trädgårdsmöbler. Jag har sorterat skräp och gått igenom massa tvätt samt vikt och lagt in i skåp å lådor två rentvättade och nu torkade maskiner från igår. Har torkat några fönster och diskat undan en massa och ja jo har stressat på hela dagen. Sen efter hämtning lekte vi i lekparken, sen hem och träna bokstäver, labpusselnoch byggde koja. Sen Matfix och se till att ungarna åt.

Då det var klart och tandborstningen skulle göras kom pappan hem.

Hejade och frågade hur dagen varit. Bad honom hjälpa mig fästa en golvvärmekopp som bråkar lite eftersom han inte vill lära mig så jag också kan.

Plötsligt surnade han ihop. Blev tvär och kort i tonen. Irriterad.

Allt p.g.a en spegel jag tagit in för länge sen från garaget och nu äntligen själv monterat ihop och ställt i gästrummet. Den har legat i sin kartong i flera herrans år. Ingen jättestor eller ful utan vanlig vit med fack för smycken på baksidan. Jättepraktisk tycker jag men han verkar ogilla den järnet. Hmm

Sen allt jag slitit med under dagen är inte värt nåt överhuvudtaget. Känns det som. Men gör inte jag det så blir det ju aldrig gjort..

Nä jag vill bara gråta.

Hur kunde det bli såhär tokigt och fel?

Hur nu gör det jätteont att vara mej. Jättejätteont.

Det känns rent ut sagt förjävligt att ha snikinflyttade vidriga små och än värre: STÖRRE  inkräktare i och utanför min kropp som jag inte har bett om att dom ska få vara här. Onda är dom. I dubbel bokstavlig bemärkelse. Igår tog dom fart ordentligt dom små svidande svällande värkande rackarna. ”Men ploppa bara in dom igen” sa min väninna häromdagen. ALLTSÅ hur lätt är det när dom ömmar så förtvivlat och är stora som vindruvor tammerackarn (känns det som).

Kan inte ligga, gå, röra på mig och absolut INTE SITTA. Satan va det gör ont baki stackars rompen min…

Att gå på toaletten är verkligen ett onödigt ont, ja det gör något så överjävlade helvetiskt fruktansvärt ont att tårarna fullkomligt sprutar. Ja att föda ut ett barn gör såklart sjukt mkt  MKT ondare men… Ska man måsta gå såhär tokhandikappad  o lida satan nu hela vägen fram tills att det är dags att krysta ut lillayster. HERREGUD. Dom kommer ju spricka sönder och samman å spruta blod i samband med själva utträngandet av bebishuvudet *mår illa av bilden som skapas i mitt huvud av bara taken*

Natten mot inatt var den jobbigaste någonsin. Rörde jag mig det minsta så skavde det och gjorde svinont. Somnade efter många om och men men vaknade lika snabbt igen. Åååh så frustrerande jobbigt.

Idag då vi skulle åka iväg och handla lite PLOMMON som gör maginnehållet som så småningom ska ut lite lösare i sin konsistens så… Så kom jag på att jag kunde ju faktiskt leta fram lillans simring och göra så som den kloka pappan gör i filmen ”Vi hade iallefall tur med vädret 2”.

För er som inte sett den så  blåser han upp en liknande den jag har och sätter sig sen sonika ÖVER själva hålet så att det inte kan skapas något tryck där det gör som ondast.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!

Ljuvligt!!

Underbart…

Tills man märker att det trycker på endera framtill eller baktill och det återigen är dags att gå på toaletten.

Satan vad det svider och ömmar. Att torka sig ren är ett RENT helvete. Då är det banne mig enklare och skönare att kliva sig in i duschen en snabbis och där spola av sig med lite lagom halvkallt vatten. Gaaah!

För första gången någonsin i hela mitt liv har jag insett vitsen med att ha en Bidé. Något jag aldrig ägt och troligen aldrig heller kommer att äga. Men har man min typ av problem som jag nu då råkat råka ut för såå… Så hade en sådan varit rena himmelriket.

Sammanfattningsvis. Jag ÄLSKAR min simring och hatar… verkligen H.A.T.A.R mina hemorrojder som jag nu kommer få dras med ett tag till har jag en känsla av.

Hua hua, den här smärtan dom innebär önskar jag inte ens min värsta fiende.. vem nu den fienden skulle vara.

Ha er alla nu en trevlig kväll. Kram från en som skulle vilja kunna ligga på mage men det går ju inte av förklarliga skäl..

Puh!

 

 

 

Va fanken ska jag ta mig till?!

Har på nåt jäklade vänster lyckats glömma bort lösenordet till datorn.. Fattar inte vad tusan för klurigt jag måste kommit på där i stundens hetta. ÅÅÅÅH så nedrans superduperirriterande..  Därför det är lite småsnålt med bilder här i mina inlägg nuförtiden.. Ibland kanske jag får till en eller en annan men.. Det är träligt segt och söligt blää att sitta och knappra här på Ipaden..

Detta är händelseförloppet.

Jag kickar igång där på strömknappen. Lampan tänds. Tjoff kommer det upp en inloggningssida ni vet. Kontot kallar sig ”bärbar” och där ska jag i vita rutan skriva in nåt password.. Bara det att jag inte för mitt liv ens kan komma ihåg att jag verkligen fullföjde min tanke där en sen natt om att man skulle försvåra för en eventuell tjuv.. Grrr.. Nu har jag låst ute mig själv istället.. SJUKT KORKAT JAG VET!!

När jag så testat ett lösenord så kommer det direkt under det avlånga vita inskrivningsfältet upp följande:

”Password hint, mamma hette så  (i andranamn)

Jodå jag vet vad hon hade för andranamn och gudarna ska veta att jag provat det ihop med förnamnet å med stora och små bokstäver hitan och ditan men NEJ NEJ och åter nej jag kommer fanken inte in..

Under där står det då ”Reset password” och ja jo då kommer det opp ”If you forget the password for this user account and are unable to log on this wizard, you must have first created a password reset disk”

NÄ nån sån disk har inte jag så då återstår bara att shutaner eller byta språk mellan svenska och engelska eller helt enkelt starta om och då är jag återigen på samma jäklade rutettehelvete..

Har fasen försökt över 100 olika lösenordskombinationer. Finns inga fler att testa ju. ÅÅÅH

Några förslag hur jag ska komma mig vidare och IN i min egna jäkla dator..

Känns lite som att jag låst ute mig själv i en smällkall isande vinternatt och att allt egentligen började med att jag bar så mycket att jag därför hade nyckeln mellan mina läppar, ja i munnen när jag precis låst dörren och stegat ut. Hokus pokus halkar jag till.. råkar svälja nyckeln och TJA där är jag väl nu.. Ungefär *Suckar*

 

Inte bara lite utan mycket ont. Inte utanpå utan inuti. Värker och ömmar svårt där i mitten..

Känner mig ledset nedstämd och faktiskt rätt orolig.

Jobbigt nu..

Var och hämtade mig ett nytt modem som skulle vara så himla mkt bättre.. Tjena, nu har jag varken internet eller hemtelefon. Värdelöst. Surfar nu från pappans mobil för vill ju meddela varför jag inte kommer kunna skriva nåt härinne. Så vill ni mig något, plinga min mobil. Ååh varken dator eller nät. Nä detta toksuger

Tre dagar, fucking jävla vardagar, har dom på sig att laga till detta.. Kanske dom hinner innan helgen. Hoppas det. Ja, annars ses vi här till veckan helt enkelt.

Snälla glöm mig inte tills dess

Stackars mig

Kram till dig

Sent igårkväll då jag smög mig ut  i den halvkyliga höstkvällen med matsoporna dit till den bruna tunnan så kände jag en lätt berusning fara genom kroppen..

Stannade upp för ett ögonblick. Blundade och tog några riktigt djupa och avslappnande andetag.

Gyllengula små löv singlade sig dansliknande ner mot marken och jag log för mig själv. Visst tusan har året varit tufft. sorgtyngt och riktigt överjävlade jobbigt. Men jag har klarat mig igenom även dessa prövningar..

Skuttade uppför trappen och öppnade ytterdörren. Gick in. Sparkade av mig badtofflorna som oftast är de skor mina fötter kryper in i när jag ska ut, fast snart måste jag nog byta ut dom mot några varmare fotbeklädnader..

Kom in och hörde mig själv säga att det är ganska härligt nu då det äntligen börjar bli höst på allvar. Jag gillar hösten.. Den är mysig på nåt vis..

Pappan här i huset hummade lite halvinstämmande… Sen var det inget mer med det.

Tills jag imorse klev upp och möttes av jordens regnoväder..

Plötsligt insåg jag att det jag påstod så äppelkäckt och förnöjsamt där igårkväll inte längre stämmer. Jag LJÖG.. Gillar inte alls hösten något vidare för hösten innehåller så mycket nederbörd jag helst hade varit utan under nu rådande omständigheter…

Det är inte gratis att åtgärda det som måste till för att sen KANSKE rädda oss från framtida vatteninträngningar.. Det jobbiga är att alla säger så olika lösningar på det som  för mig/oss är ett rent HELVETESPROBLEM! Vad ska man välja? Hur mycket ska man lägga..

För varje droppe regn som mitt öga ser, växer ångestklumpen i mitt bröst.

För varje nederbördsmillimeter som ska komma som jag läser om får jag smärre panik.

Det här är så jobbigt psykiskt för mig att jag har nog aldrig varit med om något mer stressande..

Försöker göra annat. Vrida iväg mina tankar åt motsatt håll, flytta fokus.. tänka POSITIVT men…

Jag ljög där igårkväll. Jag gillar inte alls hösten. Jo kanske det här att få burra in sig i en varm bylsig mysig tröja och tända upp massa värmeljus och dricka en stor mugg med varm chocklad men.. nä inte resten..

Kollar på datumangivelsen nere i det högra hörnet på datorn här.  Dagarna dom tickar på. Ettårsdagen närmar sig med stormsteg. Strax efter där kommer pappans tjocka stora släkt farandes..

Blir en kanske rätt småjobbig vecka där och då.. Ångrar lite att jag sa till farmor att såklart hon ska stanna en vecka.. Men såklart hon måste få umgås med den lilla som jag VET att min egna mamma hade älskat att få spendera tid med – om hon bara kunde och levde..

Blir så nedrans ledsen så fort jag tänker på det.. Att dom två bara hann träffas en enda sväng.. Tio dagar.. Fyfabian mamma var ju så sjuk.. Kräktes.. Mådde illa.. Varför stannade jag inte kvar och försökte styra upp det där.. Var det hennes kropp som började ge upp sakta men säkert redan då?

Nä jag är så ledsen just nu..  Igår en stund, ett par timmar kände jag sådan lycka och glädje över den där himlade filten som var så mjuk å fin.. Men nu idag. nä jag har tårar i ögonen hela tiden..

Ska försöka morska opp mig och ladda mig stark för vi ska ju iväg och träffa doktorn. Helst hade jag velat krypa under täcket.. eller under sängen.. NEJ NEJ inte under en sten – än.. Men..

Djupa suckar lämnar min mun..

Just idag, är det inte alls kul att vara mej.

Igår ljög jag..

hösten är inte alls nåt jag tycker om.

TVÄRTOM

Intressant läsning för andra vattenrädda ena..

Stenkista och dagvattenkassetter

Sjukt så stressande detta är :(