rakapuckar

Ska egentligen iväg och vaccinera lilltjejen idag. Vet inte hur jag ska göra. Mardrömmen nyss var den otäckaste någonsin. Vaknade av att jag tokgrät och ångestskrek.

Är det ett tecken och en varning någonstansifrån?

Trycket i mitt bröst här där jag ligger jämte min sovande guldklimp går inte beskriva.

Försöker somna om men grabbar istället telefonen med den alltmer spruckna skärmen och googlar mig fram till information från fysiskt äkta riktiga föräldrar. Mår illa. Svettas.

Måste nog dra i nödbromsen och tänka igenom detta ett varv till. Eller så går vi bara dit och får det avklarat.

Är ju risker åt båda hållen.

Vet att jag ältar och harvar på igen men barnen är ju så otroligt värdefulla och viktiga för mig.

Kan jag skydda dom mot något ont så..

Pappan borde ju vakna snart. Fast iofs han skjuter ju ändå över beslutet på mig.. Vet redan vad han kommer säga. Betänk sen om, gudbevaremigväl, det skulle bli nåt oavsett hur jag väljer att göra, nä men då är det jag som är syndabock och hundhuvudsbärarinnan.

Är lite väl mörka, tunga, jobbiga krafter inom mig just nu. Vart tog det ljuda, positiva, vackra, självklara och braiga vägen?

Pmi

Positiv mental inställning

Det är ju däråt jag borde försöka navigera mig.

Sovit endast 2 timmar inatt. Känner mig darrigt slutkörd.

Nä det hår går inte

*gråter*

(Bild allt annat än dagsfärsk men ändock jag)

Känns vråltungt att andas idag. Försöker peppa mig positivt glad men barna är ängsligt gnälliga och humördippen är ett faktum. Gråten lurar, halsklumpen den växer, pustsuckarn kommer lite väl tätt och jag känner ingen direkt gnista eller framtidstro.

Vart tog vägen vägen?

Ingen pilskylt pekandes i nån riktning överhuvudtaget. Vad jag kan se..

Känns på nåt sjukt vis som jag fått fotsulorna preparerade med superlim och sedan placerats på nån form av fallucka.

Är det höstdeppigheten som slagit klorna i mig? Eller rädslan för förändring åt kanske fler håll än vad mitt hjärta och min själ kommer palla med?

Jag viker för skygglapparna idag och tar mig några djupa andetag.

Känner mascara svideri fulla ögonen när tårkanalerna återigen svämmar över.

Att vara jag, just nu – är vilsejobbigt som bara den.

Måste stärka mig själv att ordna upp tillvaron på nåt vis.

Fy tusan ändå vad jag saaaaaknar mammas kloka fina råd en dag som denna.

Va ska hon ligga död under en stenjäkel för när jag ju behöver henne och längtar efter henne på detta vise..

Kände mig låg där jag låg.
Lågan har helt falnat ut.
Att tappa sin sug utan att hitta fatt påren igen är inget jag rekommenderar någon.

Livet gör ont återigen..

Utan att gå in på detaljer så är all dagens mascara bortbölad.

Godispåsen till nån annan upptuggad utan att jag hann känna nån smak.

Lite så.

Hejdå

.. glider, ja åker på nåt vis rutchkana nerför kinden min.

Klockan är snart halv sju. Huset sover..

Känner mig vilseirrad här där jag fullt påklädd ligger under täcket. Blev aldrig riktigt så att jag orkade klä av mig där igårkväll.

Nå, varför gråter jag?

Jo för jag saknar och längtar efter dom som gått vidare.
Jo för jag inte riktigt vet vad det ska bli av mig.
Jo för att jag tappat det helt 1 par dar vad gäller äteri’t.
Jo för att jag inte känner att jag räcker till för nån.
Jo för att jag saknar riktning och mål att sikta mot.
Jo för att jag tåtrippar runt på ett känslominfält.
Jo för att jag tappat alla trådar jag borde hållit kvar i.
Jobför att mitt tankeflöde återigen börjat spinna..

Mitt dåliga samvete över hitrullade bollar som nu ligger runtomkring fötterna på mig och Som förväntas att bli ivägkastade av just mig, alltså dom.. Börjar bli för många nu..

Är så många jag verkligen borde bjuda på mat eller åtminstone fika. Så många jag borde bemöda mig med att skicka kort och presenter till. Eller åtminstone visa att jag bryr mig om, omänsklig med bara några ord.

Åååh, jag prioriterar fel, glömmer bort, tänker göra och kommer halvvägs… Det sjukaste är ju när jag tror att jag gjort en massa eftersom jag tänkt och tänkt men sen visar det sig att det ändå inte blev så.

Jag är horribelt värdelös på att vårda mina kontakter tillika vänner som såklart kanske då nu inte vill fortsätta ha mig som en sån.. Fullt förståeligt.. Skämmes på mig.

Att skylla från sig på att jag går på knä härhemma p.g.a allt barnkringfixeri och ja det där vanliga tråkgörat såsom tvätt, städ, mat och sånt är ju inte så bra förstås. Men jag har hamnat lite tokigt till i en sådandärsåkallad kvinnofälla. Min tid och energi räcker ju inte till mig själv på nåt vis hur tusan ska jag få över till alla dom jag egentligen vill kunna ge min uppskattning och mitt fokus och vänskapliga kärlek till? Alltså finge jag sova om nätterna hade ju läget varit helt okej.. Men..

Vidare då det värsta värsta just nu nämligen den här oron vad gäller jobb i framtiden och så. Inte så mycket tid kvar nu att spela på.. Måste måste måååååste hamna på RÄTT spår.

Tårarna faller för att jag är livrädd att ställas på bar backe utan möjlighet att..Nä jag kan inte ens skriva orden.

Andra mer klyftiga rackare ser till att dom har ett stort skyddsnät runtomkring med backup av ja, bollplank, tröst, pepp och annat. Man måste ju ge för att få såklart och jag har helt klart gett i helt fel riktningar inser jag ju nu då jag mitt-i-livet-summerar-ihop-det

Sen var det ju det här med det dååååliga samvetet..

Irriterar mig på att jag inte såg till att ha en bättre anställning då jag skaffade barn. Har ju sedan länge förstått att jag min nöT har ju pyttefjuttersättning som mammaledig motför vad alla andra har. Jag springer benen av mig på loppis och letar traderafynd så barna mina ska ha det alla andra barn också har i form av kläder hit och dit. Jag borde såklart unna mig själv lite också men.. Nä jag kan toppa till håret med saxen själv, kläder funkar ju tills sömmarna släpper och ja, alltså jag tycker jag får till det rätt bra med det lilla.. Men någongång måste denna inre stressen och oron få släppa

Den tär..

Får allt ta och sätta mig ner på rompen imorgon/idag nu om en stund och börja försöka ta tag i tömmarna.

Finns nämligen en speciell liten värdefull bok jag har liggandes här i hyllan intill som innehåller en massa övningar som sträcker sig över en månad lite drygt. Hmm.. Kanske att jag borde kicka igång och följa dom?

Dyngförkyld lagom till att pappans släkt är i antågande. Måste fixa i helgen nu. Bädda rent, plocka undan, gnugga fogar och fånga in husets alla gömda små dammråttor som gömmer sig lite varstans. Sen trädgår’n.. Oj oj måste köpa mig en grensax. Blir helt matt bara av å skriva förberedelselistan. Hoppas pappan är på lite glatt piggare humör så han kan hjälpa till..

Det går visst bra på barnens pappas jobb nu. Många affärer som ska ros i hamn och jag gratulerar och försöker ta huvudansvaret för ungarna mest hela tiden.. Idag har jag först tvättat sen oljat in såväl farstubron som sandlådan. Jag har beskärt ett halvt äppelträd och tatt hand om årsskottekvistarna. Jag har plockat äpplen i bruna påsar och krattat löv. Har klippt ivägstickargrenar i häcken och burit undan vissa trädgårdsmöbler. Jag har sorterat skräp och gått igenom massa tvätt samt vikt och lagt in i skåp å lådor två rentvättade och nu torkade maskiner från igår. Har torkat några fönster och diskat undan en massa och ja jo har stressat på hela dagen. Sen efter hämtning lekte vi i lekparken, sen hem och träna bokstäver, labpusselnoch byggde koja. Sen Matfix och se till att ungarna åt.

Då det var klart och tandborstningen skulle göras kom pappan hem.

Hejade och frågade hur dagen varit. Bad honom hjälpa mig fästa en golvvärmekopp som bråkar lite eftersom han inte vill lära mig så jag också kan.

Plötsligt surnade han ihop. Blev tvär och kort i tonen. Irriterad.

Allt p.g.a en spegel jag tagit in för länge sen från garaget och nu äntligen själv monterat ihop och ställt i gästrummet. Den har legat i sin kartong i flera herrans år. Ingen jättestor eller ful utan vanlig vit med fack för smycken på baksidan. Jättepraktisk tycker jag men han verkar ogilla den järnet. Hmm

Sen allt jag slitit med under dagen är inte värt nåt överhuvudtaget. Känns det som. Men gör inte jag det så blir det ju aldrig gjort..

Nä jag vill bara gråta.

Hur kunde det bli såhär tokigt och fel?

Hur nu gör det jätteont att vara mej. Jättejätteont.

Va fanken ska jag ta mig till?!