Ibland kan jag bli nästan tokig på mig själv
Det är vid sådana tillfällen när jag inte kommer ihåg från en gång till en annan det jag borde kommit ihåg.
Jag har kläckt så galet fantastiska affärsidéer efter livets väg förstår ni, men tror ni jag har skrivit ner dom?!
Näe, Jag har inte bara glömt bort vad jag har tänkt ut, jag har också glömt bort att ta med mig papper och penna så jag kan skriva ner det jag äntligen tänkte fram. Jajo moderna tidens människor har alltid en mobiltelefon med sig som dom kan skriva ner allt viktigt i eller diktafonprata in ett litet kom-ihåg-meddelande i, men inte ens den använder jag mig av.. Näe jag förlitar mig på ett minne jag egentligen redan i förväg borde veta och komma ihåg att det kommer svika mig men.. INTE ENS DET KOMMER JAG IHÅG!!
Som rubriken här upptill lyder .” Tänk om jag hade varit smart nog och kommit ihåg allt jag egentligen skulle min..” SEN JUST PRECIS DÄR NÅGONSTANS så snubblar jag alltid lite tvärt och abrubt. Det tar tokstopp..
Eller ordet som ska in, just det har jag ju någonstans, det vet jag ju på ett ungefär men inte det exakta, inte hur i helskotta jag ska böja eländet för att det ska bli rätt. ”Minnas” är åt ett håll men den böjelsevarianten passar inte in här.. ”mints”..varken låter klokt när man säger´t eller skirver´t.. ”Minnats” låter som jordens nödböjning.. Har garanterat både läst detta på flera ställen och hört det sägas mången gång men HJÄRNAN MIN VILL INTE ORKA KOMMA IHÅG och nu sitter jag här.. Lätt rosig generad uppefter kindbenen och känner mig avslöjad.. ”Har det ju på tungan...” som man så käckt försöker bortförklara sig med.. Vadå på tungan.. Är väl fan inga ord som fastnar där hade dom gjort det då hade dom ju varit inom greppbart håll och bara att skrapa loss – Då hade man ju kunnat skrapa loss dom därifrån tungryggen.. NÄE dom gömmer sig mycker djupare in.. I hjärnans alla vindlingar och veck någonstans..
Nå hur gör man då, när man inte riktigt kommer ihåg det man borde? Jo, man försöker förtränga och glömma.. Men hur glömmer man det man nästan redan tokglömt? Jo man försöker glömma runtikringet också, det pinsamma, irriterande och lätt skämmiga över att det som borde kommits ihåg inte längre fanns greppbart där i ens minnernas akriv..
MEN JUST PRECIS HÄR, förstår ni, just i exakt de ögonblicken man försöker glömma hela rubbet så händer det något jättespeciellt: MAN GLÖMMER ALDRIG *suckar tunt*
Hjärnan den lille rackaren spelar en ett spratt. Den minns det den helst bör glömma och kommer inte ihåg det man helst hade velat fått haft kvar, nära tillhands när man väl vet att man skulle kunna tänkas behöva´t igen.
Jag känner till detta mitt oftast dolda men ibland VÄLDIGT SYNLIGA handikapp.. Men ändå har jag alltid lika svårt att förlika mig med det. Som nu exempelvis när jag sitter här och försöker komma ihåg bara en endaste en av alla mina brillianta idéer som jag under åren har kläckt. Grymma livslösningar som skulle passa miljarder människor men som jag min åsna kommer på, glädjs väldeliga åt och höjer mig själv till skyarna över men sen TJONGBONG aldrig mer kommer ihåg igen..
Hur det går till?
Näe ,jag minns ingenting? Jo känslorna jag kände i samband med att jag direkt efter idekläckningen som sådan förstod vilket högt värde min idé skulle kunna få om jag bara valde att förvalta den rätt. Minns även hur jag vände och vred på själva påhittningen som sådan och hur nöjd jag kände mig med att den ju faktiskt för en gångs skull var så otroligt optimal.. Den skulle inte bara glädja mig själv och känslan jag skulle få när jag såg slutraden på mitt bankontos nedersta slutsummesiffra utan även alla människor runt jorden som skulle bli hjälpta och lyckliga även dom över detta braiga som lilla jag klurat ut helt på egen hand..
Sen HÄNDER det alltid något där i anslutning till denna må-bra-känslan
Man springer ihop med någon gammal bekant, man blir vittne till något otäckt, man kommer på något annat man glömt sådär helt plötsligt så att hjärnan blir upptagen med något annat för en stund och sen SEN när man väl har tid igen att återgå i tankebanorna, där man just en stund innan precis slutat så.. SÅ ÄR ALLT BARA PUTSVÄCKEBORTA!?!?!
Säg är det bara jag som håller på såhär..
Tänker ut bra grejjor på löpande band när jag inte har någonting annat än bara min hjärna att fölita mig på att jag kommer ihåg det som härligt nog ploppar sig fram?!?
Tänk, tänk om jag bara hade kommit ihåg en liten promille av allt brauttänkt som passerat min knopp då hade jag garanterat levt ett helt annat liv än det jag gör idag. Då hade jag definitivt inte varit lika irriterad på min egna hjärnas kurragömmalekar där det där som gömmer sig agerar precis lika taskigt som storbarnen i mitt barndomskvarter gjorde när jag var liten. Där blev jag blev tillfrågad om jag ville vara med och leka burken. Såklart jag ville. Var ju superkul att få leka me de större äldre barnen ibland.
Sen sattes jag då att räkna till hundra bakom en buske och när jag var klar och började leta då hade dom andra ungarna hunnit långt därifrån till helt andra miljöer dit jag ändå aldrig skulle ta mig för att leta. För i min värld trodde jag att lekte man så lekte man i närheten och inte i grannbyn en bra bit bort… Bara det att ingen talade om detta för mig förrens en av dom, 20 år senare kom fram till mig på Stadsfesten där i min barndomsstad som jag då tillfälligt var på besök i. Vi sprang på varandra, han aningens lite för överförfriskad men glad och sig lik. Plötsligt kom han på att hn ville bikta sitt hjärta.. Egentligen hade han och hans kompisar inte alls tänkt leka med mig. Dom bara sa så för att ha något att skratta åt under resten av dagen. Redan när dom satte mig att räkna där bakom busken så hade dom bestämt sig för att tillsammans dra långt långt bort därifrån så jag aldrig skulle hitta dom igen. Iallefall inte den dagen.. Dom förstod ju inte att jag letade runt där i flera timmar och blev bara ledsnare och ledsnare inne i mitt lilla barnhjärta.. Fast det sa jag aldrig till den nu lönnfete medelåldersmannen som stod framför mig och svajade nu lite lättare i sitt hjärta över att ha fått berätta sanningen..
Tänk själva. Där står jag som en liten pippilottfriserad unge och räknar hela vägen upp till 96, 97,99 sen vrålade jag högt ETT HUUUUNDRA.. Jag tog bort händerna jag lydigt hålligt över ögonen utan att tjuvkika det minsta, sen börjar jag leta oj så jag letade.. Letade i varenda tänkbar vrå i allas våra trädgårdar utan att finna en endaste en av de övriga ungarna för dom finns ju inte att finna där i närheten längre. Dom kom ju för varje minut som gick bara längre och längre bort från mig i miljöer jag aldrig ens i min vildaste barnafantasi hade kommit mig för att leta.. Nä, för jag letade i närområdet.. Jag tog för givet att de regler som dom en gång hade lärt mig även denna gången skulle gälla eftersom ingen sa något om någon ändring till mig..
Tänk om det är samma sak med minnet och mina egna idéer.. Dom är som storbarnen när jag var liten..
Hmm
Till nästa gång gäller det att förekomma detta bäst jag kan, gäller att ta kontrollen själv, att blåsa idéerna på sin busiga flykt genom att ha penna och papper redo. Genom att skriva ner minnesanteckningar som stöd till senare tillfälle när jag väl känner mig mer motiverad att ta tanken som sådan några steg längre.
Från och med NU måste jag alltid, för jämnan precis exakt HELA TIDEN ha med mig en papperslapp och en penna. Just bara därför att..
Sen järnspikar i min lilla lådda om jag inte ska vinna detta minnesbråk tillslut..
Tänk om jag hade kommit på detta med penna och papper långt innan. Vad många idéer jag då skulle haft nedtecknade. Fast vänta nu, har jag inte redan flera gånger gått kring med dessa två i fickan men utan att några idéer kommit flygande
Dom är nämligen lite sådana
Dom flyger sig retfullt förbi och försvinner lika snabbt när dom vet att man inte klarar hålla kvar dom för man har inga hjälpmedel till dessa just där – just då
Tänk om jag hade istället bara hade kunnit varit smart nog och kommit ihåg allt jag egentligen skulle min..
Ja va heter det nu igen? Kommer inte ihåg..
Gör du?!?!
