rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Tillbakablick.. Känns ju inte alltför länge sen

Lite småskrämmande och toksorgligt på samma gång det här att mamma inte längre finns kvar i livet och att huset min gamla moster bodde i  och som hon ju alltid bott i så länge jag kan komma ihåg nu är sålt och att hon själv sitter på ett äldreboende gaggig så in i norden vissa stunder men andra korta perioder helt glasklar och skärpt som få.

Vet inte hur det kom sig men googlade lite och POFF dök denna bild upp. Tyckte det såg bekant ut på nåt vis och jisses så jag hoppade till då jag såg att det var ju mamma, älskade saknade fina underbara goa bästa mamman i hela världen med sin storasyster..  Är några år sedan bilden togs..  Men det förunderliga i kråksången här är att det inte alls känns så länge sedan. Minns precis vad det var som vi fikade nämligen Butterbullar och arraksbollar som jag och mamma hade tagit med oss.  Gamla moster hon kom ihåg att jag inte drack kaffe och bjöd därför på en champisläskeflaska en 33a ni minns.. i glas.. Den stod och väntade på mig i hennes kylskåpsdörr…

Blir aldrig nå fler fikamöten där i köket där. Tyvärr…

Sen när jag klickade mig vidare in till orginalinlägget och då såg hennes handbroderade bonad där som satt ovanför soffan just där och då nä men då brast det för mig. Tårarna bara rann och rann…

Hon är en grym handarbetare min moster. Eller får nog skriva var, även fast hon ju lever än. Synen ställer till det berättade hon sist. Hursom så hade hon flera olika bonader med olika budskap som hon bytte mellan under årets årstidsskiftningar.. Vad blev det av alla dom? Hoppas dom inte slängdes på tippen iallafall för det hade ju vart riktigt sorgligt..

Som sagt.. Vill ni också blicka er lite tillbaka till hur inläggen såg ut förr i tiden ibland när jag tog mig tiden att ladda upp många flera bilder efter varandra så varsågoda: http://www.rakapuckar.nu/uncategorized/fotoalbum-fran-forr-vackte-tillbaka-minnen-man-glomt

Nostalgiskt så det förslår. Shit va jag önskar man kunde få spola livet och tiden tillbaka om så bara för nån liten timma eller två. Det hade varit mer än underbart fantastiskt. Hade varit sååå grymt fint att få sätta min minsting i mormors knä. Dom hade tokdiggat varann jag bara vet det. Dom är så lika på nåt vis, både till sättet och utseendet… Men.. Nu blir det tyvärr aldrig så.

TACK ÄLSKADE MAMMA för livet!! För tack vare det så har jag kunnat skänka liv till egna små tjejer jag också och det är inte kattskit det inte!

No Comments »

Kramad från andra sidan….

Känner mig både tårögd och varm i hjärtat. Minns inte ens när kortet här kom. Ser på stämpeln att det kom sista gången hon levde då jag fyller år… Jag läste det väl lite snabbt bara där och då och stoppade undan det sen.. Födelsedagen året efter där så var jag själv mamma och precis en vecka tidigare hade jag varit med och begravt avsändaren av detta fina kort..

Tänka sig sen kom det fram igen just idag igen av alla tänkbara dagar, då jag behövde kramen eller faktiskt kramarna från mamma min som allra allra mest.. Otroligt på ett sätt.. Tack fina bästa sååå saknade änglamamma. Vilket otroligt fint kort du valde ut, köpte, skrev på och sen skickade till just mig!!

Såhär ser kortet ut.. Utanpå

Min mamma var inte den som skrev speciellt mycket i korten även om det fanns massor med plats för många många ord. Min mor gjorde inte heller alltid sådär som vi alla andra gör. Titta själva här vilken sida hon valde att sätta sina ord på..

Gulliga mamma.. Hon fick ju en stroke några år före hon somnade in för gott och via den drabbades hon även av afasi sen blev det också supersvårt att skriva men hon försökte ibland ändå och dagar som idag är jag såååå enormt tacksam och glad över det.

Hon fattas mej..det gör hon verkligen. Åh va jag avundas er med mammorna era kvar i livet. Va rädd om dom..

No Comments »

Sov gott änglamormor

Titta så fint älsklingen min har bäddat ner ängeln vi kallar för mormor.. Blir alldeles varm i hjärtat då hon tog mig i handen, sen skulle vi smyga till sängen där denna låg sen viskade hon ”Schhhh momo sover”

No Comments »

Nu har vi tittat på mormor i rörlig tappning… *tårar

No Comments »

Ligger här vaken mitt i natten…

…och tankarna dom vandrar sig iväg i riktning mot min mor. Herregudminskapare vad jag saknar henne mitt i detta andetag.Hade behövt hennes alltid så kärleksfulla moderliga kloka råd.. Hennes mödrapepp… Hennes humor.. Livserfarenhet…  Hennes varma kärleksfulla känsloladdade kramar…  Hade behövt få höra hennes röst säga att hon har det bra.

Läste en så otroligt vacker och gripande text precis som jag vill att även ni ska få ta del utav:

If tears could build a stairway
and memories a lane.
I would walk right up to heaven
and bring you back again.

No farewell words wore spoken
no time to say goodbye.
You were gone before I knew it,
and only God knows why.

My heart still aches with sadness,
and secret tears still flow.
What it ment to love you-
No one can ever know.

Nu är det ju tyvärr som det är. Någon den föds medans en annan den dör. Vågar inte ens tänka tanken fullt ut vems nästa begravning det blir som jag går iväg på..  Åååh..  Ja bara det inte blir min egna så..

Lillan vaknade inatt igen. Hon grät. Snabbt tassade jag mig bort till hennes säng och lyfte upp henne och bar iväg med henne hit till min. Vet att det säkert är jättefel agerat av mig enligt alla pedagogiska studier som säkert någon har gjort meeeeeeen åh, hon blir så trygg och nöjd. Just nu håller hon i min arm samtidigt som hon sussar sött under den mjukaste av alla filtar.

Tittar lite till vänster om mig. Gud så söt och plutig mun hon har. Hoppas hoppas så innerligt att den i framtiden sen, alltså om många många år får kyssa en redig och rejäl karl. En snäll omtänksam och modig rackare som har vett och förstånd nog att vara rädd om, uppskatta och kämpa för henne och deras delade kärlek. Hoppas hon får känna lycka, harmoni och livstillfredställelse i 180 eller mer ändå. Att hon får gapskratta betydligt oftare än det att hon gråter. Åååh vad jag hoppas, önskar och vill att hon ska få besanna alla sina drömmar som väckas kommer göra under hennes väg här på jorden. Jodå det är bra att snubbla till ibland och då få känna på lite motgång. Det är sådant som behövs för att man ska förstå hur bra man verkligen har det. Men åh, låt det inte bli för hårda livskäftsmällar för denna unga lilla tjejens del.

Jag älskar henne verkligen bortom allt annat. Kommer så att göra till den dagen jag tar mitt sista andetag…

Tror ni verkligen att mina egna föräldrar kan ha känt samma starka känslor för mig? Att era föräldrar känner samma för er?

Kan man älska flera barn lika starkt eller blir det då så att dom får dela på den kärlek man har?

Jag ligger här i mörket och lyssnar på min dotters andetag när hon sover. Undrar såååå vad hon kan tänkas drömma om för nu ler hon i sömnen.

Själv kan jag inte sova. Jag tänker på mamma min. På hur galet länge sedan det nu är sen jag pratade med henne.. Ååh va jag saknar hennes röst. Nä åååh vad jag saknar hela henne och allt med henne!!

 

No Comments »

Snart ett helt år sedan…

”Mamma är död” hörde jag min äldsta syster snörvla fram där i andra änden av telefonluren.

Klockan var mycket. Någonstans närmare 23 eller kanske strax därefter. Min sambos mamma, storebror och mammans ”kille” var alla på besök i vårt lilla hus i samband med att detta överjävliga helvetessamtal kom. Det var påskafton. Vår dotter skulle dagen efter fylla 6 månader..

Jag minns hur jag tappade fattningen fullständigt. Skrek rakt ut, ett ångestvrål utan dess like… Jag kippade efter luft. For runt som en skållad råtta utan att kunna fästa blicken. Allt gjorde så förtvivlat ont. Hårt kramade jag om vår lilla dotter som inte alls kunde förstå vad som plötsligt tog åt hennes mamma. Hennes mamma som inte längre hade någon egen mamma kvar här i livet..

Jag vinglade mig nerför trappen, slet av mig alla kläderna klev in i duschen, hulkande, svårt skakande av gråt. De heta vattenstrålarna gjorde min hud alldeles illröd. I fullständig panik slog jag med knytnävarna mot kakelväggarna, jag slet hår.. SKREK RAKT UT NEJ!!! NEJ!!! Jag klarar inte detta….

Försökte lugna ner mig. Allt gungade. Magen vände sig ut och in och jag missade toalettstolen sådär så att spyorna dom hamnade delvis utanför. Med darrande händer helt utan kraft försökte jag torka upp efter mig. Städa rent. Nja, det gick väl sisådär.

På med kläder, upp för trappen, ångest ångest…

Pappan min dotter kom för att försöka hålla om, trösta. Lirkade mig ur hans grepp. Greppade mobilen, började messa folk för att berätta, tömma ur mig… Försöka sätta ord på det som chockade och totalt livs knockade ut mig..

Tårarna forsade. Smärtan inombords den gjorde så vanvettigt ont. En smärta som inte rättvist går att beskriva med ord.

Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst, få svar på  alla mina oställda frågor eller höra henne berätta om förr och om då jag var liten, när hon var liten nä aldrig mer skulle jag få höra henne sjunga så vackert för lillan som bara hon kunde. Kändes enormt tungt att inse att jag aldrig igen skulle få träffa henne, se henne, krama henne, äta hennes mat, skratta med henne, gråta med henne, minnas med henne, diskutera med henne…

Livet hade återigen spelat mig ett hårt spratt. Kanske det hårdaste jävligste tungaste någonsin…

Jag satt här på denna säng när jag tog emot beskedet. Samma säng som jag nu sitter på och skriver dessa mina ord.

Det har snart gått precis exakt ett helt långt men samtidigt kort år sedan hon dog från oss. Våra sista samtal jag minns dom som igår. Nästan ordagrant.

Ett år fyllt av så ruggigt mycket sorg, tårar, frustration, ångest, dåligt samvete och tomhet att nä fyfan va det har varit jobbigt emellanåt.

Visst har jag bitit ihop. Kämpat på. Visst har jag tagit på mig mer efterarbete runtikring detta än jag nog egentligen var stark nog att klara av. Men ingen annan erbjöd sig ju, ingen annan orkade.. Inte jag heller egentligen men någon måste ju..

Rent praktiskt hamnade ju fan i mig allt på mitt bord och gudarna ska veta att jag gjort mitt bästa. Det var jag som städade ur hennes lägenhet och tvingades kasta hennes kläder.. Det var jag som tog hand om allt det ekonomiska efteråt som än inte är helt färdigfixatmed.. Det var jag som tog kontakt med hennes vänner och jag som skickade tack till dom som närvarade vid hennes begravning…

Åååh så hon fattas mig…

Går inte en endaste dag utan att jag tänker på henne. Knappt ens en endaste timme känns det som ibland..

Det gör som allra allra ondast när jag ser små barn tjutande av lycka rusa in i famnen på sin mormor. Det är inte det att jag inte unnar dessa härliga ungar att få spendera tid med sina mormödrar, nä det är sorgen över att min dotter bara hann träffa henne, sin underbara fina, snälla, roliga, omtänksamma och härliga mormor bara en endaste gång…

Jag minns dom där dagarna som om dom var igår. Glädjen i mammas ögon när hon för första gången såg in i min lilla prinsessas ögon. Hur hon direkt instinktivt sträckte ut sina armar mot henne och sedan höll henne nära sitt hjärta som om det vore den mest naturliga saken i världen. Min dotter var så nöjd och log så fint. Åååh det lyste som en kärleksaura runt dom båda där dom satt och jag kände sådan enormt stark lycka inombords. Den stunden där och då, var nog bland den lyckligaste stunden i hela mitt liv ja såklart, nästefter stunden där efter själva förlossningen då lillan lades upp på mitt bröst..

Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker tillbaka på dagarna där som vi fick tillsammans. Dom var speciella. Väldigt väldigt värdefulla och viktiga för mig speciellt nu efteråt när det gick som det gick.

Inte trodde då väl jag att det var sista gången vi skulle träffas. Att allt så snart därefter bara abrupt skulle ta slut..

Om man ändå kunde spola tillbaka tiden.

Jag är så tacksam över att jag fick bli född av just den kvinnan och att hon valde just min pappa till att bli far till oss fyra barn. Jag är så tacksam över alla minnen, all kärlek, all omtanke och omsorg jag fått under alla dessa år. Jag känner mig så tom, så ihålig, så fruktansvärt fruktansvärt ensam här i denna stora vida världen..

Vet ju att jag inte är ensam men utan mamma känns det så.. Hon fanns ju alltid där.. Hon var ju tryggheten att luta sig mot när det blåste som jävligast. Hennes dörr och hem stod alltid öppet för mig med en så varm och välkomnande atmosfär..  Hennes kramar var dom allra allra bästa och hennes råd så kloka. Hon kunde så mycket och ofta var hon den bästa att rådfråga om saker och ting..

Känner mig så vanvettigt snuvad på år tillsammans som jag hade behövt fått ha.

Hoppas nu bara att hon har det bra vartän hon är och att hon känner inom sig i sitt hjärta hur enormt älskade och omtyckt hon var härnere på jorden, inte bara av mig utan av många många fler..

Att mista sin mamma är något ingen människa på jorden borde behöva gå igenom.

Vet att det är många som gjort det innan mig och att det är många som kommer göra det efter mig.

Såklart det känns olika för oss alla. I mitt fall kom det som den största av chockar. Jag pratade ju med henne bara någon timme eller två innan det att livet för hennes del plötsligt var över.Då lät hon ju precis precis som vanligt.

Jag förstår inte att livet kan ta så tvära vändningar. Egentligen borde jag ju ha lärt mig där i samband med min pappas än mer plötsliga död där och då när jag var endast 10 år fyllda men.. Där och då var jag så ung.. Nu är jag ju betydligt mer livserfarnare och äldre.

För mammas egen del var det nog bäst att det gick såpass snabbt. Att hon efter en trevlig kväll med bra hockey, god mat och umgänge med sina nära och kära (inte vi då förstås såklart) fick somna in, hemma i sin egen säng..

Hade så gärna velat hålla hennes hand. Hade jag bara vetat så hade jag funnits där för henne. Såklart jag hade..

Gode Gud vad jag saknar henne, det gör jag

Hjärtat mitt värker av längtan.

Sorgen är verkligen kärlek som ändrat form.

Hoppas hoppas vi tids nog, om riktigt riktigt länge får träffas igen, då på en än bättre plats i en än bättre värld fast hua då blir det ju utan min älskade dotter närvarande och nä, fy, jag står inte ut med tanken på att vi 2 också någongång kommer tvingas skiljas åt och ställa oss på varsin sida om den där förbannade jävla tröskeln..

Jag erkänner, har totalt vacklat ikull här på min kant.

GUD SÅ TÅRARNA FULLKOMLIGT SPRUTAR!

No Comments »

Åååh vad jag saknar mina föräldrar idag…

No Comments »

Lappa och laga samt namnuppläsningsdundering

Nu börjar det nästan kännas som att det går lite utför… Har lappat och lagat ett par Lidl-tights här precis.. Alltså dom var i stortsett nya, bara använda en enda gång när dom ute garaget hakade i en norrlandsifrånnedsläpad mjölkhämtare och då fick sig en reva, stor som ett öga ungefär, där lite snett ovanför höger knä.

Vill ju inte kasta dom heller då dom visade sig vara väldans sköna att skrota kring i så sagt och gjort, jag gjorde som förr i tiden. Jag letade fram nål och tråd och började laga. Det blev kanske inte helt jättebra sytt men ändå, glipan och skinn-tittutet är väck.

Händer faktiskt då och då att jag ibland tar mig för och lagar plagg det gått hål i. Ofta lägger jag kläder som förtjänar en användningssväng till i en påse för framtida lagningsstunder. Alltså jag samlar ihop flera styckna ”behöver-sys-ihop-igen” plagg innan jag väl sätter mig och gör det Ja, förutom idag då jag tog trocklingen direkt.

Är jag snål, ekonomisk, gammelmodig, smart, pinsam eller allmänt egendomligt omodern när jag gör såhär?

Hursomhelst nu kan jag gå ut i dessa under den stickade klänningen utan att behöva frysa och ingen kommer lägga märke till min lagning om dom bara ser mig på håll. Går man nästa nära så syns det förstås men där har ändå ingen att göra.

Snipp snapp snut..

Mer då, tja, jag började gråta idag då jag fick posten. Däri låg en folder från Svenska kyrkan med information om att allaHelgona närmar sig och att dom då, i den kyrkan däruppe där som mamma min tillhörde kommer att läsa upp hennes namn i samband med just den speciella högmässa dom har då. Inte bara hennes utan även de övriga i just den församlingen som också gått bort nu i år.

Hua, hade helt glömt bort att det är ju just så det går till. Hur jag och mamma satt tillsammans där på hårda kyrkbänken i Skellefteå landsförsamlingskyrka där på hösten 1986 och hörde prästen läsa opp pappas vackra fina namn i raden av flera andras. Kyrkan ekade av tyst gråt och oj så mycket sorg och saknad som trängdes därinne.. Är väl lite så att anhöriga till nyligen avlidna samlas i kyrkan vid sådana tillfällen. Egentligen är man ju nästan lite halvskyldig att pallra sig dit då. Förr i tiden var detta nog mer eller mindre en självklarhet men det moderna samhället har blivit duktigt på att ursäkta oss. Minns från den gången hur En kvinna därframme intill altarringen spelade på en gigantisk guldfärgad träsnirklig harpa och hålet oj oj hålet i mitt bröst det ilade och värkte som bara den..

Nu är det alltså mammas tur att få sitt namn uppläst i kyrkan, av en präst för allra allra sista gången. Inte just denfstora pampiga fina kyrkan men en annan en.

Avståndet härifrån gör det lite svårt för mig att kunna vara på plats där då. Alltså såklart jag hade kunnat satt mig och lillan på tåget upp men det känns både för dyrt och jobbigt. Tror nog mamma min ursäktar.. Ska däremot tända ett ljus härhemma istället och som alltid annars, tänka på henne..

Hur många gånger per person är det en präströst eller någon Annan kyrkorepresentant där i kyrkan säger ens namn egentligen?!

Först vid samtalet och genomgången inför dopet, sen vid själva dopcermonin, därefter när man blir framkallad att hämta sitt exemplar av barnens bibel, sen vid konfirmationen, eventuellt vid någon eller några skolavslutningar fast någon berättade för mig att det numer är slut med stämningsfulla sommarlovsutspring från kuyrkor p.g.a att det är så många invandrarbarn vars föräldrar inte..eller nä jag kanske missuffattat (hoppas det).. Sen vid konfirmationen, eventuell lysning om man nu gifter sig. Några gifter sig ju flera gånger så dom får ju höra sitt namn några extra vändor dom och ja, sen när man går bort vid en då närliggande högmässa, vid själva begravningsgudstjänsten och slutgiltligen då, det årets allahellgonamässa..

Blir ju rätt ofta när man räknar efter.. Hmm

Kyrkoskatten ger ju lite tillbaka faktiskt när man räknar såhär ;)

Nä nu ska vi klä på oss och gå på skinnjakt. Kram så länge

No Comments »

Är så mycket man inte vet…

Tänkte idag på hur mycket min mors väninna vet om mina föräldrar som jag inte har någon som helst aning om. Hon har ju varit med långt långt innan jag ens var påtänkt. Kanske hon var den allra första att få veta att mamma väntade mig.. Mamma som egentligen inte ville ha fler barn.. Hon kände sig nöjd med dom hon hade.. Vilken var väninnans inställning till morsans graviditet? Vänner kan ju styra och påverka en i riktningar man utan dom i sitt liv, annars aldrig kanske ens hade tänkt på..

Hur många val för andra har jag varit med och påverkat utgången i? Jag är iofs mest förespråkare för att inte ge upp i första taget.. Oftast..

Relationsproblem exempelvis. Hur många gg har jag inte peppat folk att våga lyssna inåt på magkänslan.. Hur många gg har jag inte vridit folks synskärpa några extravarv?

En bästa vän anförtrors ju hemligheter ingen annan någonsin får höra. Min mammas vän kände nog mamma min bättre än någon av oss barn.. Iallafall förr tidigare i livet innan ålderdomsskröpligheten tog över.

Min mamma var ett ytterst speciell rätt bestämd, envis,busig och företagssam dam. Hon körde på i livet och levde bäst hon kunde. Det är iallafall vad jag hoppas och vill tro..

Saknar att jag inte längre kan fråga henne mer runtikring detta.

Är så otroligt mycket man inte vet om sina föräldrar. Men å andra sidan är det otroligt mycket som dom inte heller någonsin fick veta om mig.

Nu därifrån dom är, så vet dom nog. På gott och ont.

Det är vad jag tror iallafall…

No Comments »

27 år sedan..

När min älskade mamma gick bort där sent på påskaftonskvällen och då åter fick träffa pappa.. då hade det gått 27 långa år sedan dess att dom sist sågs..

Det är = VÄLDIGT LÅNG TID

Måste ha pirrat rejält i magarna deras inför det mötet..  Hur togs hon emot? Med en stor varm kärleksfull kram såklart

Tror nog pappa skämdes en del.. Med all rätt..

Hon har varit så besviken, arg,frustrerad och ledsen på honom för vad han gjorde.

Men det är glömt nu..

Dom har en himla massa å catha-up

Ja, han har ju som man mången gång känt i magen följt med däroppifrån i allt som skett och varit men ÄNTLIGEN får dom möjlighet att summera, prata igenom och DELA livet och alla händelser och så – IGEN

TJUGOSJU ÅR SEDAN.. Det är många dagar.. Nästan TIOTUSEN stycken.. Nja, nä men något mindre men NÄSTAN

Hur gammal är man sen när man dött? Typ någonstans i mitten av livet skulle jag tro. Fortfarande ung men inte barn, inte gammal utan yngre medelåldern..  Tror oavsett hur gammal man är sen när man dör så SLUNGAS man på nåt vis tillbaka i ålder för att sen hamna där någonstans…

Men dom som dör riktigt unga då.. Dom som bara är barn.. Som aldrig hann få bli vuxna.. En del hann ju  inte ens bli ungdomar.. Hur gamla är dom då där på andra sidan..

Åååh nä jag vet inte.. Det är svårt det där..

Men något måste det väl ändå finnas.. Det kan ju inte bara ta slut. Jag lever i vart fall i den tron att man åter får träffa alla dom man tyckt om.. Dom andra slipper man såklart.. Men hur är det då om jag tyckte om nån som inte tyckte om mig fast jag kanske trott det.. Träffas man då? Nja, eller kanske… Sånt återstår att se – OM LÄNGE LÄNGE

Nu ska jag nattstäda.. För imorgon kommer dom och jag latade mig lite väl mkt här ikväll efter den där halva pizzan som mättade lite för mycket. Men god var den. Oj oj oj.. Lötsjöns Pizzeria i Sundbyberg dom vet vad dom gör, om jag skriver så ;)

27 år.. Det är lång tid..

Det är ungefär så lång tid det tog för mig att upptäcka vilket fenomenalt städredskap DAMMVIPPAN är.. Ni vet en såndär på långt skaft.

Helt makalöst perfekt till å dra fram skit som hamnat under soffan… Eller ner bakom toalettstolen, under tvättmaskinen, väggar.. Herregud… Tror att jag aldrig tidigare någonsin i hela mitt liv kommit på tanken att städa väggarna men oj så dom dammsamlar i ett badrum där man tvättar och fejjar rätt mkt. HÄRLIGT när det blir sådär rent och fint igen! Desto TRISTARE när det lika fort dammar på igen. Blir så då man har öppet fönstret för å släppa in lite ny fräsch luft efter att man duschat å så.. Ja vi har ju en såndär automatisk fläkt som drar igång också men för å hjälpa den lite på traven och för själva ventilationens skull så.. ja så är det bra å göra så..

Fast man får ju damma ett varv till sen förstås..

Just nu ÄLSKAR jag alltså min dammvippa. Ett städredskap jag knappt använde innan men som nu, åååh verkligen får jobba ikapp alla de år den fått lata sig å ha semester där bland städredskapen mina.

KRAM och inatt som sagt går mina tankar lite extra där till mina föräldrar. Mina älskade föräldrar som hade den goda smaken att göra just mig ;)

 

 

 

2 Comments »