Archive for the ‘mamma’ Category

Ångrar såååå att jag inte sparde kvar denna hennes favorittröja..

Det här är två somrar sedan.

Då var hon fortfarande hyffsat pigg emellanåt.

Hon åkte iväg med färdtjänsten på massa ärenden runt stan och blev så himlade glad när vi barn kom hem och hälsade på.

Tänk om lillan min hade funnits då när hon var sån.

Va kul dom hade haft..

Blir varm i hjärtat när jag ser denna bilden..

Slalomglasögonen finns iaf kvar.. Dom ska jag hänga på den finaste kroken ute i garaget..

Hon var så fin i sitt alldeles kritvita hår..  Ett hår som växte värre än ogräs gör..

Hennes röst var så snäll.. Hon sjöng så vackert..

Älskade underbara fina mamma TACK för ALLT du gett och gjort

Tack för både smått och stort

Åååååååååååååååh va det är tomt utan dig

Hade så gärna velat ringa så du hade fått höra hur härligt det klatchar när hon slår samman sina händer sådär som hon och jag tränat på som bara den här den senaste veckan.

Du hade blivit så stolt och glad.

Du hade skrattat och berättat något lite minne från då jag var liten i hennes ålder och också nyss fått kläm på något jag innan inte hade kunnat..

Var så mysigt att prata med dig i telefom..

Saknar det – SAKNAR DIG!

Ni som har era mammor kvar.. NJUT AV DOM SÅ LÄNGE DOM VARAR!!!!!!

Kraaaaaaaaaaaaam

Sitter här och skakar. Hela kroppen darrar på mig.

Ögonen svider av tårar och smink som blandas däri.

På golvet framför mig har jag plockat fram lite av det som jag sparde..

I efterhand har jag kommit på mig själv med att ångra massor av det som i farten slängdes.

Sådant jag hade velat haft kvar..

Men men det gick så undan och iom att jag knappt fick någon hjälp så blev det som det blev.

Sak efter sak plockar jag opp.

Först mammas tunika, hennes favorit – den blåa.

Den luktar henne..

Borrar in först näsan sen hela ansiktet i den och andas in allt vad jag förmår..

MAMMA

Det luktar verkligen underbara fina speciella mamma..

Lite Fenjal blandat med hennes egna kroppsdoft som för mig är = Lugn, trygghet och gränslös mammakärlek

Virar in tunikan i en plastpåse.

Vill spara kvar doften så att min egna dotter i framtiden sen när hon blir större ska få chansen att iaf en endaste liten gång få känna den hon också..

Gråter.

SAKNAR!

Borde egentligen städa vidare. Har ju knappt hunnit komma igång.

Men kom lixom av mig..

Det är svårt det här. Något jag nog kommer tvingas göra i etapper..

Packa upp, sortera vidare och gå igenom..

Idag är ingen vanlig dag.

Idag är lilltjejens pappas födelsedag.

För prick exakt 39 år sedan föddes han ut hit till denna världen och det var då väl för tur..

I helgen ska vi fira lite mer än vad vi gör idag..

Men lite ska han ju firas såklart.

Nä nu får jag skärpa till mig och städa vidare..

KRAM!

 

 

.. dom andra härhemma sover.

Jag stirrar upp i taket.

Tänker på mammas kropp där under jorden..

*gråter*

Två månader nu sedan jag pratade med henne sist..

Känns på ett sätt som igår på ett annat som en evighet sedan..

Längtar efter henne..

Allt tog slut så himla fort.

Det börjar så sakta sjunka in nu.

I går satt min närmsta vän på sin mammas begravning.

Varför ska just vi bli föräldrarlösa för när andra får behålla kvar sina föräldrar…

*gråter*

Är sådär skör och överkänslig just nu.

Imorse bröt jag ihop då jag kom å tänka på att jag inte ens heter samma efternamn  som min dotter..

Känner mig utanför som aldrig förr..

I fönstret lyser mina vita kvistrar med dioder virade kringom  sig.

Utifrån ser det nog kanske lite ut som julbelysning men skitesamma.. Dom ger ett mysigt rogivande sken.

Har googlat efter gravljus som lyser i flera många dygn.Sådana som har timer inbyggd. Ska beställa och köpa ett sånt och be syrrorna mina ställa dit det.

Skulle gissa på att gravstenen är iväg på gravering,eller inhuggning av tilläggsnamn kanske det heter..

Egentligen galet va dyrt och kostsamt det är att fylla på mer mer text..

Men men..Såklart även mammas namn måste stå där under pappas..

Shit va jag saaaknar dom..

Tänk för 30 år sen var det dom och jag som bodde där i huset tillsammans och var en liten famlj. Syrrorna dom äldre hade då börjat flytta hemifrån och..

Nä det sjuka är ju att det inte alls känns särskilt länge sedan men det är ju en hel del år sen.

Om man tar tiden som gått från då fram tills nu och lever den ett helt varv till ja men då är jag plötsligt pensionär och äldre ändå..

OTROLIGT va kort tid man har på sig.. Va fort det går..

*läskigt*

Vi pratade om det häromveckanm jag och nån. Om att man på en och samma gång är alla åldrar man har varit i, och detta så länge man lever. Att hjärnan inte alltid greppar hur gammal man hunnit bli för man känner sig ju inte så ”gammal”…  Det händer att jag känner mig som en tonåring ibland.. Lite trotsig, sådär att jag har svar på tal vad gäller allt,att jag har lösningar på det mesta och att ingenting är direkt omöjligt..

Sen stannar jag upp för en stund. Inser att nej nej jag är ju faktiskt mamma numer.Jag har klivit upp ett pinnhål.

Det trista är att min mamma inte fick vara mormor åt min dotter speciellt länge. Hon hade älskat att få höra om tänder och att hon numer är grym på att spänna sina ben och stå vid fotpallen och hålla i sig.. Börjar fundera lite lätt på om jag ska köpa henne en såndär rätt ful mjuk inomhushjälm som extra säkerhetsåtgärd utifall hon börjar ramla och ha sig.. För å skydda lilla söta huvudet..

Onödig utgift kanske.. eller vem vet, kanske den bästa investeringen någonsin..  Nä nu måste jag försöka vila lite. Det är ju en dag imorgon också..

STOR KRAM från mig och sjusovarna här breve mig i soffan..

 

 

Igår var en härlig dag och en irritationens dag på en och samma – dag.

Dels var vi och provsatt trädgårdsmöbler till själva verandan nedanför uterummet.

Just då vi skulle sätta ner våra bakar i fem-positionsstolarna så ringde telefonen. Var underbara kompisen Lasse som berättade att jag kunde komma och hämta RABARBERPLANTAN där från hans mammas trädgård.

Tjohoo så skoj, fort  som blixten bestämde vi oss för både stolar och dynor. MEN istället för att köpa på plats handlar vi via nätet vilket gav bra mkt billigare hemkörningsavgift ;)

BRUM BRUM så var vi framme vid fina huset som nu ska säljas. Där var även Lasses fjälla och oj så kul att få träffa henne å så trevlig hon var å grann. En toppenpingla han lyckats fånga sig. Fast han är ju en toppensnubbe han också förstås så det är då väl för tur att just dom fann varann. Dom hade varit på Bruces Springsteen i Fredags och nä jag är inte ett dugg avundsjuk ’grrr’ inte det minsta…

Hihi hursomhaver så klöv vi plantan och la i en säck som vi tog hem. Lånade en spade som jag egentligen borde gå upp och lämna igen men.. nä det får nog bli imorgon för jag har så ont i ryggen efter den där skötbordsmällen ni minns..

Hursomhaver efter att ha svängt iväg och handlat lite mer jord, några små plantor, en vattenslang och lite sprutmunstycken  och en fin planteringstunna å en zinkhink och så, så åkte vi  hemåt. Ja näring köpte jag också som man skulle blanda med vatten och sen ner i jorden. TJOFF vilken kemisk reaktion det blev. Varmt blev det där i vattenkannan och jajo nu får vi hoppas det tar sig.

Planterade på och grävde och luckrade runt och blandade ny jord, blombänksjord och jorden från hålet som grävdes. Hällde på näringen där och la i olika lager, ja som en jordlasagne om ni hajjar. . Sen ner med rötterna och jajo jag planterade faktiskt halva halvplantan på ett ställe och den andra halvplantan på helt motsatt sida av tomten. NÅN av ställena borde den ju trivas på.. Får vi då verligen hoppas så nu håller ni både tummar och tår är ni snälla.

Härligt att det ÄNTLIGEN blir lite mammarabarber även om det tyvärr inte är min mammas.. Men dessa är ju från en nästan likadan mamma, en som också är duktig på å rulla rullator och har silvervitt hår och är sådär underbart snäll av sig.  En som gillar att odla blommor och som har haft den goda smaken att låta sitt barn växa upp här i samma område som nu jag tänker låta mitt barn växa upp i ;) Ja, fast hon var ju typ nästan bara ett sekel före mig med dom tankarna ;) Hursomhaver är jag sååååååå tacksamt glad över dessa rabarber att oj oj.. Känner hur det vattnas i munnen min när jag tänker på hur gott det ska bli med kräm och paj och saft å ja..

Ååh vart fanken får man fatt på en saftmaja då? ÅÅH borde ju spart den som jag vet att mamma hade däruppe..  Men den for ju å flög såklart när dom slängde som galningar.. Grr.. Jaja.. Finns kanske på nån loppis nånstans för såklart man måste ha sig en sån..

Vill ni se? Ja hur ena rabarberplatsen blev. OBSERVERA har ju inte nån så jättebra kamera att fota med längre men.. Det är ju alltid något:

Ni ser lite av det övriga som också inhandlades igår på bilden ovan. I bakgrunden kan ni även se konstrottingsgruppen jag köpte och skruvade ihop där just då mamma hade gått bort. Eller den köptes ju innan.. och skruvades ihop medan tårarna flödade som intensivast.. Huvva.. Gud så tomt det är utan hennes röst i örat..  Utan hennes härliga humorinslag.. Utan hennes kloka råd.. Utan hennes skönsång för lillan..

Ja ja.. Livet måste ju gå vidare ändå..

Hörrni, titta speciellt på den underbara tomatplantan i zinkhinken! Åååh visst är den härlig, ska verkligen försöka vårda och ta hand om den. Vattna den och ge den massor med kärlek. HOPPAS HOPPAS den växer till sig och ger ifrån sig lite tomater sen.. Hur länge måste man vänta? Finns det nåt knep som kan skynda på den processen?

Igår iaf så blev jag rejält knäckt vid två tillfällen. Dels av att nån dum jävla apa snodde extraljusens skyddskåpor. Varför gör folk så? Hoppas den som gjorde detta drabbas av svår njursten eller nåt annat ”inte-kuligt” som straff! Fy för långfingriga klåpararslen..

Sen.. Sen när jag stod där på knä och grävde som mest och massor med feta daggmaskar visade sig. Alltså jorden här är galet lerfylld och jo visst ska man ju vara glad att maskarna trivs och vill vara här det är ju det där med kretslopp å konsumenter och producenter å hela den biddevitten MEN.. Började ju såklart att tänka på den grop som grävdes där mammas kista sänktes ner… Gud så hemskt. Min varma goa fina älskade mammas kropp ska alltså här snart ätas upp av maskäckel..  fy fan… Rös till som aldrig förr och föll i sån gråt att huvva. Tur klockan var rätt sent på kvällningen och inga andra grannar var ute och påtade..

Egentligen ska man nog inte som jag tänka så mycket. Försöka hålla ifrån och bara vara i stunden.. Men.. Hur enkelt är det när hjärnan lever sitt egna liv?

Ska nu verkligen anstränga mig och försöka axla odlartakterna från mamma min. Hon älskade att driva upp och se saker växa. Att odla eget. Jag, jag har ju inte jordens grönaste fingrar jag inte, inte än men ska lära mig så mycket jag kan och bli lite bättre och bättre för varje år som går.. Sen fick jag ju en fin trädgårsbok av mamma sista gången vi sågs. Eller såhär var det, jag såg den i hennes bokhylla och satt och bläddrade i den en kväll sen frågade jag henne om jag inte kunde få den och självklart.. ”Slit den me hälsan” sa hon på sitt alldeles egna speciella sätt och jo jag packade med mig den ner eftersom jag ju nu äntligen har min egna lilla trädgård och.. ja.. nä.. BLÄ

För mammas skull. I hennes ära ska jag verkligen försöka anstränga mig..  Så att min dotter få uppleva hemodlat och gott på samma vis som jag fick då jag var liten… Finns det ingen kurs man kan gå? För trädgårdsnybörjare? Hmm.. Borde väl finnas där man lär sig om hur man odlar och hur man beskär, där man kan  byta plantor och ympstumpar me varann och ge tips och råd och ja lite sånt? Trädgårdsföreningen är jag ju iofs med i men.. Är dom så särskilt aktiva mer än att dom driver närmiljöfrågor?! Hmm tål ju å kollas upp – helt klart.

Känns viktigare än någonsin detta här att verkligen få kläm på bitarna. För mammas skull. Hon hade velat det. Att nån av oss barn axlade hennes intresse. Åååh om mamma ändå hade funnits här som coach så som vi hade planerat hon och jag.. ”He ä ba du ring om he jer nanting du onner över se hjälp i dä om i kann”

Jajo, det lät ju bra.. Det hade ju varit så himla bra..

*gråter*

Är sugen på att plantera massa smultron också. Gärna sådana som själva ”förökar sig” lite varje år och blir fler och fler..  Tänk va härligt för lillan om det i en del av trädgården kommer massor med sådana tills dess att hon är lite större och själv kan trä dom på strå..

Mmm

Å ett körsbärsträd vore ju fint och härligt men.. Nä, det får bli nästa års projekt..

Det är både kul och spännande detta. Hoppas nu bara jag lyckas litegrann så att denna nyväckta ”passion” kan få hålla i sig..

Misslyckas man totalt är ju annars risken att man inte orkar hålla på och.. ja tillslut skiter i´t..

Nä nu ska jag snart få äta varm smörgåstårta. Gud va gott det ska bli..

STOR KRAM på Er alla från en galet känslospretande mig..

 

Kändes så konstigt. Hon fyller nittio om ett par månader… Hon var smal som en pippifågelunge och hennes dotter var också där.  Hon börjar bli lite lätt snurrig i huvudet och blandar ihop en del.. Mamma, hon var betydligt kristallklarare däropptill. Såklart vi alla är ledsna och i chock. Delade iaf ut en massa mat till dom som var i oöppnade förpackningar. Fick knappt ens ett tack.. nä det kom inget sånt :(

Skitesamma…

Lillan va iaf glad och charmade dom. Vi pratade om mamma och pappa och livet i stort. Fikade det jag hade med mig och.. nä sen promenerade vi därifrån via mitt barndomshem sen tog jag beslutet att gå via graven..  Möttes där av en såndär grej som tinar upp marken.. en grön kistformad låda om ni fattar… Bröt samman.. Snackade lite med pappa… Gick runt gravkapellet där begravningen ska hållas och pratade in genom fönstren till mamma som jag tror kanske redan ligger därinne och väntar på att det ska bli hennes tur att rullas upp och ställas där i centrum en allra sista gång…

Det svindlade under fötterna på mig där jag gick. Tårarna dom forsade och näe, livet gör verkligen så så otroligt ont. En del har så många föräldrar och halvföräldrar hit å dit, själv är jag helt helt utan..

Plötsligt när jag stod där vid graven sprack himlen upp och solen tittade fram. Är ju faktiskt allra sista gången någonsin jag gick dit utan att mamma också är där. Sista gången nånsin just där med bara pappa… Kändes nästan som en hälsning där från andra sidan när solen steg och började blända mig. Tog några bilder så jag har kvar..  Lillan hon sov sött inne i vagnen sin..

Gick förbi där vi ska ha minnestunden efteråt. Där mamma som barn pallade stans godaste äppen (sa hon). Frös, rös..  Tårarna dom trillade..  Plötsligt började solen värma mig bakpå ryggen.. SKÖNT! Nästan som om jag blev själsligen kramad…

Fick ett plötsligt infall när kyrkan uppenbarade sig framför mig. Läste på anslagstavlan.. Var visst nån form av konsert där ikväll.. Smög in lite innan.. Betalade för och tände tre ljus… Ett för mamma, ett för pappa och ett för min älskade vovve.  Sen bad jag faktiskt en bön… Skrev i boken dom har utlagd därinne och ja, köpte två små vykort som minnen från denna den jobbigaste dagar..

På det ena stod det ”Gud som haver barnen kär, ser till mig som liten är…” och på det andra ”Jag tände ett ljus för dig…”

Vet inte varför men jo det kändes skönt för själen att gå in där en liten stund.. Smög sen ut innan konserten började och fortsatte min vandring mot stan.. Där gick jag in på affären och köpte en smörgås och lite mineralvatten och lite godis.  Sen började en evighetslååååååååååååång väntan på en buss som aldrig ville komma. SKANDAL egentligen hur sällan bussarna går här i den här staden..

Tänkte på mamma, som alltid den senaste tiden.. På hur hon kämpat och jobbat och slitit för att få allt att gå ihop. Hur hon kört dessa bussar timme ut och timme in. Tidig morgon och sen kväll. Haft massa långa dumma raster mitt i passen sådär så hon blivit låst utan att kunna göra något annat.. Åååh så synd om henne.. Hur svårt hade det kunnat vara för dom som planerar scheman att kapa bort allas onödiga dötid?

Hmm…

Pratade aldrig om dom bitarna med henne men tror mig ändå inombords kunna höra och förstå vilken hennes åsikt i frågan skulle vara.. Är lite så med mammor som funnits länge.. Man vet ofta på ett ungefär vad dom tyckte, kände och ja lite så…

Nu sitter jag här åter vid mammas köksbord och ammar min älskade lilla dotter. Nu är syrran fr gbg påväg upp och hennes familj så även min dotters pappa så imorgon blir det till att jobba på järnet och få bort allt härinne..

KÄNNS SÅ HEMSKT det är sista kvällen någonsin som detta är ett hem..  Nu ska allt splittras upp..  TJOFF är det som om mamma aldrig bott här.. Jo minnena å bilderna är ju såklart kvar men.. Ändå..

Mår så inutahelvetesatansjävladeskitdåligt

Har sådan panikångest att hälften vore nog. Kan knappt andas känns det som…  Hjärtat pickar och jag är helt sjöblöt av svett ändå fryser jag.

Oroar mig så inför själva begravningen. Kommer jag orka hålla ihop. Tänkte ju läsa den där dikten men skiter nog i det…  TUR lillan är med då har jag henne att hålla runt  och känna livet genom..

DET GÖR SÅ VANVETTIGT ONT DETTA att nä jag vill bara rymma, fly och försvinna.

Älskade fina underbara mamma, snart vilar du med pappa i hans grav…  Inte för evigt vad jag förstår utan i typ 25 år…. Få se hur gammal är jag då?  snart 37 plus 25 vad blir det? Oj 62…. Lillan här är då 25 och åh, får verkligen hoppas att jag är frisk och finns kvar för henne även då..

VILL ALDRIG BEHÖVA SKILJAS från henne här.. Hon är så viktig för mig nu.. Viktigare än hon någonsin varit..

Döden är kärlek – som ändrar form

 

Hur man överlever en hjärtinfarkt när du är ensam?

 

Eftersom många människor är ensamma när de drabbas av en hjärtattack, utan hjälp, är det viktigt vad man gör när detta händer.

En person vars hjärta slår felaktigt och som börjar känna svag, har endast cirka 10 sekunder kvar innan han förlorade medvetandet.

 

Dock kan dessa offer hjälpa sig själva genom att hosta upprepade gånger och mycket kraftigt. Ett djupt andetag ska tas före varje hostning och hostan ska vara djup och långvarig, som vid upphostning av slem som sitter djupt inne i bröstet.

 

Ett djupt andetag och en hosta måste upprepas ungefär var annan sekund utan uppehåll tills hjälp anländer eller tills hjärtat känns att slå normalt igen.

 

Djupa andetag ger syre i lungorna och hostans rörelser pressar hjärtat och håller blodet cirkulerande. Hostans press på hjärtat hjälper också hjärtat återfå normal rytm. På detta sätt, kan hjärtattack offer komma till ett sjukhus. Berätta så för många andra människor som möjligt om detta. Det kan rädda deras liv!

 

En kardiolog säger att om alla som ser denna viktiga information delar den till minst 10 personer, kan du räkna med att vi alla tillsammans kommer att spara minst ett liv. Kanske vårat egna..

————–

Såg detta precis och nej, det var troligen ingen hjärtattack som tog min älskade mammas liv. Var nog helt enkelt hennes gamla sjuka trötta kropp som gav upp och for iväg på nya äventyr i en annan dimension där man slipper ha ont… Det är iaf så jag försöker trösta mig själv med att det borde vara för henne nu. Förhoppningsvis är hon återförenad med pappa..

Idag har vi bokat datum för Begravningen… Känns så hemskt.. Vi fick oss en rätt tidig morgontid och på ett sätt känns det urjobbigt men samtidigt lite skönt..

Kommer att ha lillan med mig. Hon kommer inte vara klädd i mörka kläder utan i något ljust, något som mormor hade tyckt att hon var ”grann” i..

Har än inte lyckats få ihop någon dödsruna. Hjärnan bara spinner…

Storasyrran skissar på själva dödsannonsen och.. ja som symbol där överst blir det nog en svart katt.. som den hon hade här sist och älskade så mycket.. På så vis får ju han också vara med på ett hörn med gammelmatte.. Lite symboliskt om inte annat..

Sen är det ju det här med alla namnen på oss som saknar henne och var hennes allra närmaste..

Vi är ju några barn och alla vi har ju i stort sett några till runtikring vårat namn som ska skrivas dit..

Sen får vi nog klämma in mammas gamla syster m. familj där längst ner också… För såklart hon måste få vara med…

Tror inte hon är stark och klar nog att ordna en egen annons så självklart får hon vara tillsammans med oss andra!

Var jag som kom på det när vi spånade hejvilt över telefon för en stund sedan…

Sen är det ju en fin bild på mamma vi måste ordna fram.. Ååh.. Vet ju att jag har en liggandes någonstans men VAR?!?

Livet gör väldigt ont just nu… Mitt hjärta blöder och näe.. Jag tror fasen jag är på vippen att gå sönder..

Men, för mammas skull ska jag kämpa och hålla ihop. Inte bryta samman. Inte anklaga och skälla. Inte bli osams och omedgörlig sådär som mitt inre är på vippen att bli p.g.a både det ena och det andra..

Nä vi får allt ta å hjälpas åt nu.. Klara oss igenom det som ska klaras igenom..

Känns lite tungt att det ska behöva gå så himla lång tid innan.. Men det är väl så.. Många som går bort och prästerna har mycket att göra och kapellena är uppbokade redan så.. Tja..

Förr i tiden var det alltid bara max en vecka mellan dödsfall och jordfästningen men.. Ja, tiderna är ju annorlunda nu såklart.

Jag försöker att vara stark. Den som ringer runt och lyssnar på vad alla sörjande har att vräka ur sig. Jag försöker finnas där och stöta och servera lite ljusa minnen mitt i allt dystert.

Men detta tär.. Jag dräneras.. Töms… Lakas ur…

Märkte hur jag darrar som bara den på händerna av utmattning och trötthet. Det gjorde mamma också nu sist då vi var upp…

Känner mig rejält försvagad motför hur jag var för bara en vecka sedan..

Men där och då var ju allt som det skulle. Jag ringde mamma några gg per dag. Däremellan förberedde jag inför påsken och lillan blev fotograferad..

Är så tacksamt glad att vi hann fota några riktigt finfina bilder på lillan och att mamma hann få dom med posten. Hon tyckte dom va så vackra..

Att ”mormors guldklimpen va se vacker.. se söt” som själv uttryckte det och sa..

Nu måste jag bara ordna med nertransport på något vis..  Av mina grejjer.. Åh…  SKULLE UPPSKATTA SÅ om någon kunde hjälpa mig leta fatt på lite alternativa lösningar med olika priskostnader så man har lite att jämföra mellan. Vet inte riktigt hur mkt det är som ska ner men det är iaf en gungstol, två stolar, några mjölkhämtare, en pulkmadrass och lite sånt. Nä nu mår jag så vanvettigt illa. Känns som jag håller på å ska kvävas. Behöver luft. Solljus. Måste försöka ta mig ut en sväng..

KRAM från trött, ledsen och frustrerad mig..

Mina systrar däroppe fick visst veta att d inte var länge kvar… Har jag nu förstått.. Information som INTE lämnades vidare varken till mamma eller oss andra två som bor längre bort. Hade jag fått veta det dom fick veta som såklart sjukvårdspersonalen tog för givet att dom spred vidare så. så hade jag SJÄLVKLART pallrat mig upp ögonaböj.. Känner mig snuvad på chansen att få hjälpa till att trygga och förgylla mammas allra sista tid. Jag trodde ju allt var påväg mot något bättre..  Nä jag vill bara skrika och slå. VARFÖR?!?!? Miss i kommunikation? Medvetet tigande eller nä jag vet fan varken ut eller in.. Ju mer ledtrådar jag lägger mot varandra desto mer arg och förtvivlad blir jag. Minns mina och mammas allra sista ord till varandra. Hon var glad och upprymd. Skellefte AIK hade precis kvitterat där i sista sekunderna  och snart skulle dom få in ett mål. Det var under uppehållet och snart skulle färdtjänsten komma och hämta henne. Hon kraxade lite för hon hade ju tjoat sig lite hes.. Sen berätta hon om hur god gravad lax hon hade ätit.. och massa goda godisar. I bakgrunden tjoade äldsta syrran om att mormor fått smaka både öl och vin.. och mamma sa att hon fått nyponsoppa sen nej nej nej, va hettere nudå.. joo påskmust. Oj oj oj så gott! Jag började moralisera på sådär som jag brukar att hon inte skulle dricka alkohol då hon tar sina hjärtmediciner och att det inte är bra för hjärtat har det nog tufft ändå men sen skärpte jag till mig lite och tänkte väl som så det är ju en festligare tillställning och såklart även mamma måste få unna sig lite lite av livets goda.. Det började pratas om färdtjänsten där i bakgrunden och nån börja rycka i luren mamma höll i så snabbt sa vi lite hejdå, vi hörs senare och ja det var väl det..

När vi la på muttrade jag lite inför dom vi hade här att det vore ju synd om mamma inte fick se slutet på den spännande matchen iom att skjutsen, ja hämtningen redan var påväg. Antar att hon fick höra slutet där i radion på bilen iaf..

Sen satte vi oss och åt. Jag mådde lite dåligt och hade ingen riktig aptit kände jag. Pappans mammas kille, en trevlig herre som kan allt om trädbeskärning frågade hur jag mådde och jag tjoade som vanligt  bort allvaret och skärpte som jag brukar, till mig. Sen diskade jag och mamman undan ute i köket. Vi pratade om alkoholkonsumtion i samband med graviditeter och hade såklart olika åsikter. Jag tycker ju att ska man skaffa barn då får man fan i mig avstå sån skit under tiden. Det hör inte alls ihop medans hon pratade om undersökningar som visar på ditten och datten. I min värld är man ju GALEN om man ens chansar. Visst hon har ju en poäng i att på hennes tid visste dom ju inte så noga.. Men nu, iom att man VET om man vill veta så.. Ja sådär höll vi på..

Sen gick jag lite undan. Ville vara ifred. Satte mig och surfade lite. Lät dom andra ha lillan hos sig och nä, kände så starkt inombords att jag bara blev så himlade tvärless på dom alla och deras kackel å nä allt bara blev för mycket. I efterhand har jag räknat ut att det var där och då, samtidigt rent paralellt i tid som mamma dog däroppe i norrland..

Kan det vara därför jag kände sån olustelighetskänsla inombords?

Alltså mamma och jag vi hade ju ett speciellt band. Gick jag och tänkte på henne under en hel dag så nog ringde hon mig. Samma lika fast tvärsom. Vi behövde sällan säga några ord. Vi visste… Ändå.

Det är väl lite det som de är att ha en mamma som man står nära..

Fy, nu börjar jag gråta här. FAN FAN FAN att vår resa tillsammans inte fick bli längre.

Det här är väl straffet man får betala när man föds av äldre föräldrar…  Exakt samma straff ger jag ju nu min egna dotter när jag väntat så länge på det här med föräldraskapet.. Fy fy mig!

Hursom sen ringde min mobil. Hann inte få fram luren. Såg att det var missat samtal från äldsta syrran. Klockan började ju närma sig rätt sent och oj va jag fick då ont i magen.

Sen kom jag och pappan här överrens om att  det nog säkert inte var något annat än att hon druckit nåt glas vin och ville ringa och gagga lite om inför dopet här snart och lite sådär..

Ringde henne men det var upptaget och sen upptaget igen..

Tillslut skickade jag ett sms med texten grattis till vinsten ring mig igen jag hann inte svara…

Under tiden hade hon ju hunnit rapportera till övriga syskon och som vanlig var det då jag, återigen som fick veta sist..

Samma visa som då pappa dog..

Inte vet då väl jag om det var alkholen där i mammas redan trötta slutkörda kropp som blev för mkt eller om det ändå hade hänt..

Skitesamma egentligen hon var ju konstaterat avliden av läkare och det finns ju då inget mer att göra.. än att acceptera

Fick total panik. Sprang och greppade ett hårt tag om min älsade dotter och höll henne tryckt mot bröstet som kändes som att det skulle explodera sönder i småbitar. Lumpade tillbaka över henne till hennes farbror. Började vanka upp å ner för trappen. Tog en dusch. Skrek in i kudden. Ville vara ifred, ville inte bli lämnad ensam. Vädjade om att få bli hårt omhållen. Satt och kramade kudden och gungade fram och tillbaka. Gick upp igen. Ner på toaletten. Magen helt ur funktion. Kroppen värkte. Hjärtat sved. Ögonen tårades och lungorna gick inte fylla med luft fastän jag förstökte. Kändes som jag höll på att kvävas härhemma..

Tappade både tid och rum. Tillslut fick jag iväg några sms. Bland annat till syrran min i Gbg som jo, hon var vaken så vi ringdes ett längre väldigt chockat samtal.. Hon var ensam hemma. Barnen hos pappan…

Här i huset var det flera gäster och nä jag ville inte se dom än mindre umgås med dom. Gömde mig i sovrummet.  Förmiddagen dagen efter åkte dom ÄNTLIGEN och det kändes så skönt att slippa ha dom här.

Fick utbrott på lillans pappa, så jävlade dumt och onödigt. Bad om ursäkt. Bröt ihop igen. Allt var så helvetiskt tungt.. Lilla lilla mammagumsingsälsklingen..

HATADE MIG SJÄLV för att jag inte sagt allt det jag ville få sagt.. Att jag inte förstått hur illa däran hon faktiskt var.. Hon gav mig ju egentligen ett varsel där helgen innan men kunde ju inte för mitt liv tro att såhär skulle ske..

Man kan ju alltid vara efterklok

(måste  bara få berätta) Tog precis en liten paus här i inläggskrivandet. Telefonen ringde men hann såklart ladda ur i min hand.. Tittade då upp mot ballkongdörrefönstret som nån klåpare såklart målat ihop så det inte går att öppna upp och putsa där på insidan.. Hursom där mellan glasen hade en liten liten fjäril, eller var det kanske en mal lyckats knöla sig in och fastna. Den flög i total panik däremellan och studsade sig alldeles groggy hårt mot glaset på vardera sida om sig. Instängt. På väg att även den möta döden..

Fick så himlade ont i magen så jag öppnade dörren och pillade in ett papper där i den lilla glipa som fanns där den antagligen kommit sig in. Först flög den än hårdare mellan glasen men så tjoff var det som att den fick förståndet tillbaka och när jag drog ut det hopvikta pappret (en räkning) så földje den med ur och nu flyger den fritt igen!

Jo, jag lixom mor min är väldans djurvän men känns som jag just mitt i detta nuet är mer djurvän än någonsin..

Nä nu ska jag försöka göra det jag gruvar mig något så vanvettigt inför.. Att skriva orden om mamma.. hennes liv.. och vem hon var..   Håll tummarna nu att jag får till något riktigt fint och bra. Det hade hon nog önskat sig.. KRAM!

 

 

Min älskade mamma skickade med pengar när jag var uppe. Pengar som skulle gå till en bebisgunga att hänga ute i äppelträdet.

Idag, här i eftermiddags blev den inköpt. En röd en, med hög rygg och lite gult i.

Mår jättejobbigt inombords. Känner ingen som helst smak när jag äter men tvingar mig att äta ändå. Rädd att amningen ska sluta fungera.

Idag fick lillan äta majskrokar för första gången. Hon smulade mest med dom men jodå, hon såg ut att gilla dom.

Har ni ätit sådana? Snacka om smaklösa…

Hon fyller för övrigt ett halvår idag. Otroligt. För ett halvt år sedan låg jag så vaken man kan vara på ett ”uppvak” och längtade efter henne sådär så att hjärtat höll på att brista.

Idag, ett halvår senare halvligger jag här i soffan med smärtande sorg ilandes fram och tillbaka genom kroppen på mig.

Min älskade mamma är död. Hon låg visst kvar i sin säng över natten där när hon precis hade dött. Sen hämtades hon av bårbilen.

Just nu ligger hon väl antagligen i ett kylrum eller i en såndär lucka i väggen. Vet inte så noga. Vill inte veta.

Kanske har hon en lapp hängande på sin tå. Antagligen inte någon av de onda blå/svarta tårna utan på nån av de ”friskare”.

Lilla lilla mammagumman min…

Eller hon, hon själv ligger ju såklart förstås inte där. Bara skalet. Bara den riktigt uttjänta välanvända kroppen som sakta men säkert började ge upp här de senaste åren. Hennes vackra fina själ den har såklart flugit vidare… Men vart?

Förhoppningsvis kom pappa och mötte upp henne. Som hon har längtat efter honom….

Hoppas dom finns därute däruppe tillsammans någonstans. Kanske  har dom min älskade vovve springandes runt benen.

Vad händer egentligen när man dör? Ja med själen…

Någon av Er som vet?

För oss som blir kvar är det dock svinjobbigt och tufft.

Är ju en hel del att ta hand om. Massa praktiskt.

Någon som vet vilka bolag man kan hyra en liten lastbil av. Ni vet såndär mindre ena som brukar stå på bensinmackar? Alltså jag vill hyra en som man bara kör ena vägen. Uppifrån där och hitner… Oneway s.a.s

Försökte googla men är så snurrigt ledsen att det går inget vidare.. Någon som har lust att hjälpa mig *gråter*

Vet inte om jag ska erbjuda mina systrar att åka upp dit och städa ur mammas lägenhet. Tror ni jag klarar av det?

Är ju en hel del minnen där som måste få finnas kvar till eftervärlden. Fotografier, biblar och lite sånt..

Sen har jag ju som vanligt kvarsparat en hel del ”bråte” blandat med arvegods och annat därnere i mammas källare som måste tas ner och det är väl lika bra att packa med sig allt det där på en enda sväng tänkte jag så det finns härnere istället för någonstans däruppe.

Allt känns så overkligt. Så tungt. Verkligen verkligen urjobbigt..

Såklart jag kommer resa upp fler gånger.. Kanske inte lika ofta nu när mamma inte finns där i fysisk tappning längre men vill ju till graven såklart. Vill ju även att lillan här ska veta vartifrån mamma hennes härstammar ifrån.. Har ju syrrorna kvar också..   Vet ju inte hur stark jag är väl där, när det är skarpt läge s.a.s

Mår verkligen allt annat än bra. Kan man sjukskriva sig när allt är såhär? Känns fel att d ska ticka  bort mammadagar när jag inte är mamma på heltid utan mest bortkopplad uppe i skallen..

Såklart jag ammar och matar mitt barn. Men inte att jag orkar tjoa på och läsa sagor och sjunga å vara riktigt sådär som jag var bara för ett par dagar sedan..

Någon som vet? *gråter*

Vet inte alls hur jag ska klara morgondagen. Då är ju pappan på jobbet och vi blir ensamma hemma.

Livrädd!

Nä, jag kommer nog inte kunna sova särskilt många minuter inatt heller..

Tänk om detta ändå bara var en otäck jävlade mardröm istället för den krassa svarta verklighet det är..

Hoppas Er Påskhelg blev betydligt lugnare och trevligare än va min blev..

Livet är verkligen skört och kort

Mamma lät deppig när jag pratade med henne idag.

Ja hon ligger ju på sjukhuset och nu har dom visst mer eller mindre bestämt att hon ska måsta kapa och bli av med en tå.

Den lilla. Den längst ut på kanten.

Allt började med en dum kärring som kom på den geniala idén att dra ut hennes nagel. Okej den kanske inte satt helt fast där från början men.. nä vilket korkat beslut. Sen har det blivit komplikation på komplikation. När jag kom upp var det första jag såg till att hon fick gå på röntgen och verkligen kolla upp hur djup skadan satt. Hon fick antibiotika som jag sjläv matade i henne var 8:onde timme under tiden jag var där. Det blev lite bättre men inte sådär så att hon slapp ha ont.. Ibland kräktes mamma t.o.m av smärtan och det gjorde så ont även i mig att hon hade ont..   När vi åkte därifrån grät vi alla tre. Jag, mamma och lillan.

Vi hade haft oss några riktigt härliga dagar tillsammans. Kändes jobbigt att åka därifrån innan hon mådde helt bra men jag uppfattade det som att hon var piggare och bättre till mods än då vi kom. Kanske höll hon masken och morskade opp sig för att inte göra oss onödigt oroliga. Så typiskt kämpande mamma isf..

Hursom nu är hon inlagd på lasarettet. Dom kommer kanske kapa hennes lilltå. Va otäckt. Skrämmande. Läskigt.

Fast finns det inget annat att göra, blir det kanske så att hon slutar måsta ha så ont så är det väl såklart värt det. Jag menar, hur mycket använder man sig av den tån.. Fast ändå, den ska ju liksom sitta där. Det har den ju alltid gjort..  Förstår att hon känner sig ledsen och lite rädd. Såklart det kommer gå bra.  Hon är ju en fighter utan dess like min tappra duktiga fina mamma men ååh va jag önskar att hon hade sluppit detta uppe på allt annat som redan är och varit..

Kan inte själv ens tänka tanken på att måsta skiljas från något organ..   Tja, skulle väl vara blindtarmen isf.. Men inte en tå inte..

Ska ringa henne imorgon och höra lite närmare runtikring det där och om det bestämts om när och lite så..

Tur ändå i allt elände att Skellefte AIK fixade en vinst så att hon har nåt att glädjas åt i stunden nu..

Nu ska jag spola upp en stor kanna med körsbärssaft. Näe, den är inte alls så god som den dom serverade där på BB men nångång måste man ju dricka opp den man har så varför inte nu här ikväll..

STOR KRAM på ER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På sista vovvekissarerundan nu här ikväll sprang jag fatt på en mamma.

Hur jag vet att hon är det? Jo för att hon ofta var in och handlade av mig där på förra jobbet.

Jag hjälpte henne jämt med hennes beslutsångest inför jul och födelsedagar. Varje gång hittade vi två tillsammans på fenomenalt bra paketinnehåll som grabbarna hennes blev RÅLYCKLIGA AV.

 Hon har två pojkar. Dom var unga och rätt spensligt nytonåriga då. Numer är dom vuxna karlar..

GUD va åren går..

Vi. mamman deras och jag stod iaf och snackade en stund och jag märkte skönt nog att min besvikelse och bitterhet över hur det blev där mot slutet på mitt gamla jobb helt har lagt sig och lämnat min kropp.. Jag har istället  valt att spara kvar det fina och bra som också hände där på bygget. Även om de stunderna tillhörde mina tidiga år där.

Okej, visst om jag letar lite så absolut att jag kan känna lite olust,  speciellt när det kommer till SVEKET där från den som högg mig hårt i ryggen och verkligen visade sitt rätta jag. Men det får stå för honom… Innerst inne vet han nog att han behandlade mig himla fel men tror aldrig han tar sig tid att känna efter.. Nog inte riktigt hans stil.. 

Nä det finns så otroligt mycket mer vackert och bättre att lägga min energi på.

Exempelvis så ska jag ut och äta lunch imorgon.. Ser sååå fram emot stället vi ska testa. Inte vem som helst som jag ska ut och äta med heller… utan.. två väldigt härliga ena.. Berättar mer imorgonkväll

Hörde innan jag gick hem från jobbet idag ryktas att morgondagens lunchmeny där på restaurangen. Man får visst välja mellan endera nån paj eller broccolisoppa fast jag kommer nog slå till på den vegetariska lasagnen.

Minns när jag åt sådan för allra första gången i mitt liv. Det var i Årsta hemma hos en killkompis som bodde på en gata som hette något så osmakligt som ”Möckelvägen” inte för att jag då vet vad det betyder men så särskilt mysigt är ju inte namnet inte..

Killen i fråga som bodde där han jobbade på Lap Power minns jag ha ha och han ville skaffa barn utan att tvingas ha en mamma med i bilden. Brudar va han så himla less på och någon dragning åt det manliga hållet hade han inte heller men däremot ville han skaffa barn.. Svår sits! Undrar så hur det gick för honom.. Är ju HIMLA många massa år sedan det där nu..  Närmare bestämt.. få se.. 14 år är hunden snart.. 96 var det.. hösten nittonhundranittiosex… hur länge sen är det då? 15 år och lite till.. Oj oj ja men då är det banne mig dax att jag äter VEGETARISK LASAGNE igen..

Minns iaf från den gången att jag tyckte det var MAKALÖST SUPERSMARRIGT OCH JÄTTEGOTT.. Aah.. Hoppas den imorgon kommer vara mins lika salivutsöndrande och knotterframkallande.

Nä hörrni, nu är det bara en pyttekort kvart kvar på detta datum. Dax att byta från kläder till pyjamas.. Är faktiskt himla mysigt att strosa kring i flanellpyjamas och mammastickade raggsockor..  Imorgon ska jag förresten få prata lite med mammagumman har jag blitt lovad men måste nog ta och ringa henne från jobbet för att få till det. Får försöka passa in det samtalet med när jag ska ta lunch… LÄNGTAR så efter att höra hennes röst igen.. Kan man bli extra mammig av sig såhär högt opp i åren som jag kommit mig?!? *fnissar*

Löjligt kanske låter.. Men ärligt alltså..  Det hände något inom mig när jag satt och höll hennes lealösa hand då hon var kopplad till såväl respirator som den där syrgasmasken

Huvva vilken vaken mardröm

Har nog banne mig aldrig någonsin varit så himlade rädd förut.

Känns overkligt på nåt vis att jag satt däruppe hos under de förhållandena. Att hon var så krassligt uträknad och svårt tagen. Jag menar såå länge sen är det ju faktiskt  inte..  Men hon kom igen.. Hon repade på sig.. Sen har hon haft makalös otur här efteråt förstås men skam den som ger sig.. Inte hon iaf..

Men det tänker jag göra nu. Ge mig – av mot sängen.

Godnatt mina älskade bloggläsare. Är så himla glad och tacksam över att ni hittar er in hit. Vet som sagt inte alls vilka ni är men siffrorna talar ju sitt egna språk. Är ju en rätt stor skara faktiskt som troget tittar sig förbi med jämna mellanrum..

HURRA va ni är BRA!

Förresten.. Vill ni ha ett tokbra tips jag kom att tänka på idag.. Ett tips jag lärde mig av en gammal gubbe som bodde två hus bort där i huset som mamma köpte då jag gick i högstadiet. Han dog några år senare och nu har mammas f.d hus brunnit opp men.. Gubbens tips lever vidare och det är så himla  bra att jag tänkte jag skulle sprida vidare det till fler..

Såhär är det nämligen förstår ni..

När snön vräker ner.. (som den ofta gör iaf uppe i norrland) då händer det ibland att om man åker bil, att man  kör fast eller att hjulen plötsligt bara slirar och jävlas där i snömodden..

DÅ GO VÄNNER ska jag här och nu ge er ett makalöst ”Bra-å-ha-med-sig-baki-skuffen-TIPS!”

Se då ALLTID till att ha med dig två större bitar med HÖNSNÄT som du kan lägga under hjulen för perfekt grepp..

SOM MAGI – Fast bättre!!!

Lovar er att någongång i livet kommer ni bli rejält hjälpta av detta tips.. Sprid det gärna vidare till andra som kanske oftare hamnar i snö utan att komma därifrån. Det var det.. Nu ska jag som sagt tippa ikull mig och drömma en stund

HÖNSNÄT VAR DET!

Godnatt!