rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Archive for the ‘Minnen’ Category

Nostalgi godis

without comments

Nu tror ni kanske att det är mina små smaklöksrackare som ska få njuta av dessa goda karrisar.. Tyvärr tror ni då helt helt fel! Det är nämligen storesyrran min som ska få den äran.

Nickel minns ni väl? Dom där gooooda små sugvänliga fyrkantiga rackarna man kunde handla på sig från väggskåpet inne på bion.. Eller konorna här, som smakade himmelskt och som Esso sålde 10 st för 1 kr då en annan va barn sen de där tepfatena med surpulver i sig, vars ytterhölje starkt påminner om just kyrknattvardens oblat nä dom är ingen direkt favorit hos mig men vet ju att systeryster gillar dom..

Har du där nåt nostalgigodis du minns och kan sakna ibland? Själv börjar jag dregla lätt till minnet av dels dom där grönsockriga eucalyptuskulorna, gammelsortens äkta bassets winegum, Finlandsbåtarnas både söt och saltlakritspingvingodisar samt samma ställes magiska orangegula ananaskarameller med svart streck igenom.

Hoppas hoppas jag iaf en gång till genom detta mitt liv får smaka, om inte ALLA dessa smarrgoda karameller så iallafall några av dom..

Written by rakapuckar

juli 11th, 2017 at 4:21 f m

Posted in Minnen

Stöpta i samma form, eller?

with 2 comments

g

När du var liten, var du då som alla andra eller kände du dig lite annorlunda?

När du blev stor, känner du dig som alla andra nu eller känner du dig kanske aningens annorlunda?

Då jag var barn var jag enligt mina storasystrars minnen mestadels glad, sprallig, busig och som ett litet solsken personifierad.

Jag var pappas lilla prinsessa och ständiga följeslagare.

Vi i familjen hade en till följeslagare, en gulbrun labrador vid namn Tola, hon var faktiskt född samma år som mig.

Min barndom var både svart och vit. Däremellan färgglad så in i norden alldeles.

Den innehöll  förresten en del gråspräcklighet också, ja likt kattungens päls.

Har suttit i flertalet terapistolar under årens lopp, dom flesta faktiskt blå i kulören?!

Försökt lägga ett pussel där många bitar varit helt blanka och motivlösa.

Jag har åkt opp i helikopterpespektiv och försökt se tillvaror ovanförifrån.

Ibland kände jag inom mig att jag äntligen vågade förstå något jag innan inte hade vågat, men oftast var det ett evinnerligt ältande både hit och dit och upp och ner och fram och tillbaka.

Har gråtit, varit arg, känt mig tom, övergiven och ohyggligt ensam mellan varven.

Hade ätstörningar under många herrans år som ett sätt att kontrollera alla spretiga känslor som jag inte riktigt vågade känna.

Likt en osalig ande och riktigt orolig själ sprang jag under en lång tid runt och gav bort mitt hjärta, min kropp och delar av min själ till helt fel personer. Jag stängde av men försökte våga mig på att känna, älska och leva. Hade en underbart fin speciell hund under dessa år som höll mig kvar på denna sida av tröskeln. Han gav mig värme, snälla blickar, en blöt puss då och då och trygghet, ja framförallt trygghet.

När jag var barn hamnadet jag ibland ganska mycket utanför.  Speciellt där efter det att pappa gick bort.

Ser ni bilden här upptill. Hittade den i datorn men den föreställer inte mig inte, men OM jag hade varit ett av barnen kan ni ju gissa vilken det hade varit?

Nu har mer än halva livet gått.

Något barn är man ju inte längre även om jag försöker behålla barnasinnet mitt i behåll. Det går ganska bra med mina egna barns hjälp och påhejjande. Otroligt att det ändå blev barn för min del. Var nog rätt många runtiikring mig som inte trodde att så skulle ske. Men nu är dom här, mina små underbara älsklingar och två ögonstenarna förgyller till det som inga andra någonsin lyckats göra här i livet mitt.

Är vi alla stöpta i samma form? Infogar vi oss alltid snällt i leden eller gör vi revolt emellanåt, slår nävarna våra i borden och kräver en förklaring?

Lever vi våra liv främst för oss själva eller för andras skull? Vågar vi oss ut på hal is ibland eller är vi bekväma, nöjda och allmänt bara som vi borde men kanske inte alltid riktigt vill där innerst inne?

Då jag var barn var jag enligt mina storasystrars minnen mestadels glad, sprallig, busig och som ett litet solsken personifierad.

Jag var pappas lilla prinsessa-

Det mesta kändes magiskt, spännande och kul. Jag vaknade med ett stort leende och svingade glatt benen över sängkanten.

Gräset var så grönt, solen värmde så skönt..  Eller är det kanske dom goda, fina bitarna av min barndom jag låter få finnas kvar. Det jobbiga, tråkiga, hemska och förfärliga försöker jag få att blekna bort och förhoppningsvis för alltid få att försvinna.

Tiden då börjar vara länge sen..

Där och då när jag var pappas lilla prinsessa och ständiga följeslagare.

Written by rakapuckar

april 5th, 2016 at 1:56 e m

Posted in Minnen

Moster Greta begravs idag

without comments

Sitter här ihopkrupen på sängen. Kramar liksom runt mig själv. Skriver detta inlägg på sambolånad mobil.

Klockan är strax dags för begravning däroppe i mitt barndoms Norrland. I handen håller jag en klädnypa som mammas storasyster sjukt många gånger använt till att hänga upp kläder och lakan på tork eller vädring där på linan, uppe på backen, utanför stora herrgården där hon bodde större delen av sitt liv.

Nu ringer klockan utanför gravkapellet. Två av mina systrar är där och representerar systerbarna hennes. Har iaf skickat 250 kr till blommor. Ja vi 4 barn efter mamma har gått ihop till en gemensam bukett. Min mellansyrra har åkt på magsjuka så hon kunde tyvärr inte följa med. Hon bor ju däroppe i samma stad så hon hade ju tänkt det men nu ville ödet annorlunda.

Gissar på att solen mitt i detta nuet letar sig in genom det höga fönstret där till höger inne i kapellet precis så som den gjorde även på mammas begravning. Herregud den är snart tre år sedan.. Sjukt egentligen vad tiden går..

Har så många minnen. Hör inom mig mosters lite spräckliga röst säga: ”ja det ska vara såhär”. Så sa hon om och om igen precis där efter det att hennes dotter plötsligt gick bort.. Fy Fabian så hemskt att behöva överleva sina barn. Alla tre barn. Må dom nu ha fått återförenas igen där på andra sidan..

På bilden här ser ni ett recept på en god mjuk pepparkaka som moster min ganska ofta snodde ihop till mammas stora glädje. Har fikat den sjuuukt ofta.

Minns det som igår när jag satt där på bruna kökssoffan i det stora köket och skrev av detta från receptboken hon hade. Har faktiskt aldrig testbakat den än.. Det får banne mig ta och bli rätt snart känner jag – då i hennes ära.

Undrar vilka psalmer dom sjunger mitt i detta nuet. Är det gammelprästen Lars J där som vår släkt alltid brukat anlita men som egentligen gått i pension för nu rätt länge sedan, som står därframme och öser jord över locket? Ja, ikväll får jag väl veta sånt..

Ett långt liv fick hon iallafall. Många bulldegar hann hon baka ut.

Är enormt tacksam över att hon tog hand om och såg efter mig där när jag var barn när mina föräldrar var på jobben sina.

Minns otroligt starkt många av hennes tantkompisar. Jo vi, hon och jag cyklade runt ibland till dom för att fika. Oj oj vad goda småkakor dom alltid hade uppdukade när vi kom dit. Hembakta såklart.Det hade min moster också.. Alltid hemma. Liggandes i gamla fina plåtkakburkar ni vet.

Känns vemodigt att inte ha henne som naturligt besöksstopp däruppe i mitt barndoms Norrland nåt mer. Jo till familjegraven deras lär man ju gå men.. Ja, ni fattar.

Egentligen kanske jag borde åkt opp. Samvetet gnager rätt svårt om jag ska vara ärlig men samtidigt vettefåglarna om jag kunnat uppföra mig. Var ju en hel del som gick väldigt tokigt till.. Med tidigare orättvist arv och lite så. Men det är en annan alltför lång historia..

Må nu begravningen bli till ett värdigt avslut och låt barnbarna hennes på egen hand komma till insikt om vad som borde vara rätt i längden..

Älskade gammelmoster min, tusen tack för alla minnen.

Må du nu vila i frid tillsammans med många av de dina.

Evighetslång kram härifrån mig

/Din yngsta systerdotter

Written by rakapuckar

mars 12th, 2016 at 10:32 f m

Posted in kärlek,Minnen,R.i.p,Tack

Tillbakablick.. Känns ju inte alltför länge sen

without comments

Lite småskrämmande och toksorgligt på samma gång det här att mamma inte längre finns kvar i livet och att huset min gamla moster bodde i  och som hon ju alltid bott i så länge jag kan komma ihåg nu är sålt och att hon själv sitter på ett äldreboende gaggig så in i norden vissa stunder men andra korta perioder helt glasklar och skärpt som få.

Vet inte hur det kom sig men googlade lite och POFF dök denna bild upp. Tyckte det såg bekant ut på nåt vis och jisses så jag hoppade till då jag såg att det var ju mamma, älskade saknade fina underbara goa bästa mamman i hela världen med sin storasyster..  Är några år sedan bilden togs..  Men det förunderliga i kråksången här är att det inte alls känns så länge sedan. Minns precis vad det var som vi fikade nämligen Butterbullar och arraksbollar som jag och mamma hade tagit med oss.  Gamla moster hon kom ihåg att jag inte drack kaffe och bjöd därför på en champisläskeflaska en 33a ni minns.. i glas.. Den stod och väntade på mig i hennes kylskåpsdörr…

Blir aldrig nå fler fikamöten där i köket där. Tyvärr…

Sen när jag klickade mig vidare in till orginalinlägget och då såg hennes handbroderade bonad där som satt ovanför soffan just där och då nä men då brast det för mig. Tårarna bara rann och rann…

Hon är en grym handarbetare min moster. Eller får nog skriva var, även fast hon ju lever än. Synen ställer till det berättade hon sist. Hursom så hade hon flera olika bonader med olika budskap som hon bytte mellan under årets årstidsskiftningar.. Vad blev det av alla dom? Hoppas dom inte slängdes på tippen iallafall för det hade ju vart riktigt sorgligt..

Som sagt.. Vill ni också blicka er lite tillbaka till hur inläggen såg ut förr i tiden ibland när jag tog mig tiden att ladda upp många flera bilder efter varandra så varsågoda: http://www.rakapuckar.nu/uncategorized/fotoalbum-fran-forr-vackte-tillbaka-minnen-man-glomt

Nostalgiskt så det förslår. Shit va jag önskar man kunde få spola livet och tiden tillbaka om så bara för nån liten timma eller två. Det hade varit mer än underbart fantastiskt. Hade varit sååå grymt fint att få sätta min minsting i mormors knä. Dom hade tokdiggat varann jag bara vet det. Dom är så lika på nåt vis, både till sättet och utseendet… Men.. Nu blir det tyvärr aldrig så.

TACK ÄLSKADE MAMMA för livet!! För tack vare det så har jag kunnat skänka liv till egna små tjejer jag också och det är inte kattskit det inte!

Written by rakapuckar

januari 28th, 2016 at 12:11 e m

Ligger här vaken mitt i natten…

without comments

…och tankarna dom vandrar sig iväg i riktning mot min mor. Herregudminskapare vad jag saknar henne mitt i detta andetag.Hade behövt hennes alltid så kärleksfulla moderliga kloka råd.. Hennes mödrapepp… Hennes humor.. Livserfarenhet…  Hennes varma kärleksfulla känsloladdade kramar…  Hade behövt få höra hennes röst säga att hon har det bra.

Läste en så otroligt vacker och gripande text precis som jag vill att även ni ska få ta del utav:

If tears could build a stairway
and memories a lane.
I would walk right up to heaven
and bring you back again.

No farewell words wore spoken
no time to say goodbye.
You were gone before I knew it,
and only God knows why.

My heart still aches with sadness,
and secret tears still flow.
What it ment to love you-
No one can ever know.

Nu är det ju tyvärr som det är. Någon den föds medans en annan den dör. Vågar inte ens tänka tanken fullt ut vems nästa begravning det blir som jag går iväg på..  Åååh..  Ja bara det inte blir min egna så..

Lillan vaknade inatt igen. Hon grät. Snabbt tassade jag mig bort till hennes säng och lyfte upp henne och bar iväg med henne hit till min. Vet att det säkert är jättefel agerat av mig enligt alla pedagogiska studier som säkert någon har gjort meeeeeeen åh, hon blir så trygg och nöjd. Just nu håller hon i min arm samtidigt som hon sussar sött under den mjukaste av alla filtar.

Tittar lite till vänster om mig. Gud så söt och plutig mun hon har. Hoppas hoppas så innerligt att den i framtiden sen, alltså om många många år får kyssa en redig och rejäl karl. En snäll omtänksam och modig rackare som har vett och förstånd nog att vara rädd om, uppskatta och kämpa för henne och deras delade kärlek. Hoppas hon får känna lycka, harmoni och livstillfredställelse i 180 eller mer ändå. Att hon får gapskratta betydligt oftare än det att hon gråter. Åååh vad jag hoppas, önskar och vill att hon ska få besanna alla sina drömmar som väckas kommer göra under hennes väg här på jorden. Jodå det är bra att snubbla till ibland och då få känna på lite motgång. Det är sådant som behövs för att man ska förstå hur bra man verkligen har det. Men åh, låt det inte bli för hårda livskäftsmällar för denna unga lilla tjejens del.

Jag älskar henne verkligen bortom allt annat. Kommer så att göra till den dagen jag tar mitt sista andetag…

Tror ni verkligen att mina egna föräldrar kan ha känt samma starka känslor för mig? Att era föräldrar känner samma för er?

Kan man älska flera barn lika starkt eller blir det då så att dom får dela på den kärlek man har?

Jag ligger här i mörket och lyssnar på min dotters andetag när hon sover. Undrar såååå vad hon kan tänkas drömma om för nu ler hon i sömnen.

Själv kan jag inte sova. Jag tänker på mamma min. På hur galet länge sedan det nu är sen jag pratade med henne.. Ååh va jag saknar hennes röst. Nä åååh vad jag saknar hela henne och allt med henne!!

 

Written by rakapuckar

augusti 29th, 2014 at 6:02 f m

Lite skakig

without comments

Blir nästan lite mörkrädd när jag öppnar upp ett block jag haft liggande i många herrans år härhemma. Minns inte alls att jag formulerat dessa ord men det är ju min handstil så…

Titeln där på förstasidan lyder ”Exresan” därefter har jag staplat upp dom allihop. Mina livs kärlekar. Allt från den första där på förskolan som man i kuddrummet kramade och pussade på när fröknarna inte såg till han här som jag har nu idag. Fast dessa ord skrev jag innan det att lillan kom, innan det att vår relation fördjupats såpass dit den är och har hamnat idag…

WOW vilken spännande och intressant analys. Detta ska jag spara till lillan sen. Grymt intressant faktiskt.

Har skrivit upp deras namn såklart och årtalet dom är födda på. Vilken bostadsort dom hade och under vilka år/månader som jag hade gett dom ensamrätten på mitt hjärta. Jag har noterat särdrag hos dom, var i livet dom befann sig där och då när vi hängde samman samt ute i marginalen, noterat var dom hamnat i livet här sen efteråt typ i dagsläget fast för kanske då två år sedan.

Har ju ändå hyffsad koll på vad det blev av dom alla. Inte för att jag har särskilt regelbunden kontakt med så många av dom men ändå. Jag bryr mig ju, det gör jag. För de flesta av dom alla har det gått himlade bra måste jag väl ändå säga. Dom har klättrat högt på karriärsstegar, sprutat ur sig några barn här och där samt flyttat in i hem där dom garanterat säkert trivs. Storhopen av dom alla är egenföretagare. De allra flesta bor i villa. Några har skilt sig  och hoppar sig vidare där på singelmarkernas vidder men de flesta vad jag vet lever mitt i detta nuet i  stabila relationer.

Kan man gradera hur kär man var i respektive en? Hur många procent av mitt hjärta fick dom där och då? Hmm uppenbarligen ;)

Hur många av dessa hade jag varit beredd att gå hela vägen med? D.v.s kanske byta ring, skaffa familj och ja dela resten av mitt liv med?

Alltså om man frågat mig där och då när relationen i fråga var i full gång så kanske jag hade svarat annorlunda men här och nu i efterhand är jag jätteglad och tacksam över att relationerna som sådana gått åt pipsvängen och inte fortsatt. Många av dom var väldigt destruktiva. Relationerna alltså. Vi, jag och mina partners var inte alltid riktigt så bra för varandra. Gud va jag har gråtit, känt mig lite värd, haft ont både här och där under resornas gång men samtidigt har jag ju fått skratta, njuta och ha det himla trevligt också.

Hur många har det då hunnit att bli genom åren? En del..  Inte sinnesjukt många inte men mer än en handfull fast mindre än två handfullar.

Har kanske varit lite svår och knepig att komma nära. Inte släppt på känsloflödet så jätteofta jag inte.

För varje gång jag blivit sårad har det varit än svårare att våga satsa igen. Men så är det nog för många tror jag. Eller?

Jag har nu suttit här och läst en längre stund. Fnissat och ryst omvartannat. Herregud ändå vad jag har hunnit med..

Har ju vänner och bekanta som inte provat sig fram utan gripit fast i första bästa där i unga år och sedan hängt ihop med bara den och ingen annan. Tja, alla är vi ju olika. Alltså fungerar det så är det väl såklart det bästa men, hade jag inte stött och nött, provat mig fram och varit med om både det enda och det andra här efter vägen så hade jag ju inte varit här där jag är idag..

För varje gång jag har fått hjärtat krossat eller har krossat någon annans hjärta så har jag fallit ihop i en skälvande gråthög. Det är alltid jobbigt med uppbrott. Att skiljas åt. För man förlorar ju inte bara den man varit tillsammans med utan även nätverket runtikring såsom dennes familj och vänner. Åh va jag kan sakna vissa bifigurer som jag haft nära mig under kortare perioder av mitt liv. Inspirerande kloka vackra människor som på olika sätt gjort starka avtryck inom mig. Mmm

Men livet är ju lite så. Man möts, man skiljs och däremellan händer det en rackarns massa både bra och dåligt.

Måste säga att min dokumentation här är grymt intressant att läsa såhär långt efteråt. Är en hel del som jag glömt bort men som nu, såhär efteråt är intressant och spännande att åter få komma ihåg.

Såklart att jag ser mönster när jag staplar upp allt såhär övertydligt inför mig själv.

Såklart jag förstår mycket bättre nu det jag önskar att jag kunde se och fatta där och då när det begav sig.

Jag fann mig i alltför mycket. Jag själv var för sjuk i min ätstörningskarusell med knackig självkänsla och uruselt självförtroende.

Nä jag var inte heller något helgon alla gånger. Ursch vilka utbrott jag har fått.. Vilka tokdippar och känslokraschlandningar det har varit.

MEN då var då och nu är nu.

Självklart blir man lite skraj när man tänker efter HUR allt hade kunnat sett ut om det gått annorlunda. Tänk om jag suttit kvar i någon av dessa relationer än idag. Om det hade blivit barn exempelvis där efter resans gång..

Nä tack gode gud att så ej blev fallet fast å andra sidan hade där kommit ett barn så hade jag såklart älskat den ungen lika starkt och innerligt som jag älskar henne som jag har här hos mig idag. Mmm

Lite skakig känner jag mig här där jag sitter och läser mina egna ord, min egna sammanställning av resan från start hit fram tills idag.

Tänker banne mig inte bygga vidare på den här listan med namn för nu är jag i hamn.

Amen

Written by rakapuckar

mars 8th, 2014 at 8:19 f m

Posted in Minnen

Darrar

without comments

Ord från förr kastar ikull mig fullständigt.

Min pappas handstil var verkligen snirklig och vacker.

Hans ord riktade till mig, bara mig, träffar mig likt en sylvass pilspets rakt in i hjärtat på mig.

Otroligt att jag inte sett och funnit dessa ord tidigare…

*RYSER*

Tittar på min fina älskade dotter på golvet här intill.

Hon leker med plastgrisen som är en sparbössa som plingar och har sig när hon stoppar ner plastpengar däri.

Mina ögon är fulla av tårar, av sorg och saknad blandad med kärlek och tacksamhet över att jag fick livet och sedan möjlighet att ge livet vidare..

Med darrande händer håller jag det gulnade papperet med pappas ord skrivna med hans krumeluriga skrivstil.

Troligen är de skrivna tidig sommar 1986, kanske bara dagar innan det att han dog.

Jag har läst dom om och om igen. Högt. Tyst för mig själv. Har viskat dom och snyftat dom.

Livet är verkligen orättvist ibland.

Hade så innerligt velat krama om honom mitt i detta nuet. Lyft upp lillan min i hans knä och tankat hans hjärta så fyllt av kärlek att han inte trodde det var möjligt att känna så.

I en bok, om hur man brygger vin som jag lade beslag på för massa herrans år sedan eftersom den innehöll anteckningar gjorda av min far, där i den låg den inkilad. Inte för att jag själv är ett dugg förtjust i vin men.. Minns ju att båda mina föräldrar var ena hejjare på vintillverkning.

Texten. Orden. Ord just han av alla valt att skriva ner..

Torde vara skrivna tidig sommar 1986. Antagligen bara några veckor innan det att han dog.

Jag var precis tio år fyllda. En ung söt liten tjej med ljusblont hår och skrubbsåriga knän. På nästan skymtade små solframkallade fräknar.

Jag ryser, jag darrar, jag gråter..

Tack gode gud att jag har lillan här hos mig mitt i detta nuet.

Written by rakapuckar

januari 20th, 2014 at 2:03 e m

Posted in kärlek,Minnen,pappa

Lappa och laga samt namnuppläsningsdundering

without comments

Nu börjar det nästan kännas som att det går lite utför… Har lappat och lagat ett par Lidl-tights här precis.. Alltså dom var i stortsett nya, bara använda en enda gång när dom ute garaget hakade i en norrlandsifrånnedsläpad mjölkhämtare och då fick sig en reva, stor som ett öga ungefär, där lite snett ovanför höger knä.

Vill ju inte kasta dom heller då dom visade sig vara väldans sköna att skrota kring i så sagt och gjort, jag gjorde som förr i tiden. Jag letade fram nål och tråd och började laga. Det blev kanske inte helt jättebra sytt men ändå, glipan och skinn-tittutet är väck.

Händer faktiskt då och då att jag ibland tar mig för och lagar plagg det gått hål i. Ofta lägger jag kläder som förtjänar en användningssväng till i en påse för framtida lagningsstunder. Alltså jag samlar ihop flera styckna ”behöver-sys-ihop-igen” plagg innan jag väl sätter mig och gör det Ja, förutom idag då jag tog trocklingen direkt.

Är jag snål, ekonomisk, gammelmodig, smart, pinsam eller allmänt egendomligt omodern när jag gör såhär?

Hursomhelst nu kan jag gå ut i dessa under den stickade klänningen utan att behöva frysa och ingen kommer lägga märke till min lagning om dom bara ser mig på håll. Går man nästa nära så syns det förstås men där har ändå ingen att göra.

Snipp snapp snut..

Mer då, tja, jag började gråta idag då jag fick posten. Däri låg en folder från Svenska kyrkan med information om att allaHelgona närmar sig och att dom då, i den kyrkan däruppe där som mamma min tillhörde kommer att läsa upp hennes namn i samband med just den speciella högmässa dom har då. Inte bara hennes utan även de övriga i just den församlingen som också gått bort nu i år.

Hua, hade helt glömt bort att det är ju just så det går till. Hur jag och mamma satt tillsammans där på hårda kyrkbänken i Skellefteå landsförsamlingskyrka där på hösten 1986 och hörde prästen läsa opp pappas vackra fina namn i raden av flera andras. Kyrkan ekade av tyst gråt och oj så mycket sorg och saknad som trängdes därinne.. Är väl lite så att anhöriga till nyligen avlidna samlas i kyrkan vid sådana tillfällen. Egentligen är man ju nästan lite halvskyldig att pallra sig dit då. Förr i tiden var detta nog mer eller mindre en självklarhet men det moderna samhället har blivit duktigt på att ursäkta oss. Minns från den gången hur En kvinna därframme intill altarringen spelade på en gigantisk guldfärgad träsnirklig harpa och hålet oj oj hålet i mitt bröst det ilade och värkte som bara den..

Nu är det alltså mammas tur att få sitt namn uppläst i kyrkan, av en präst för allra allra sista gången. Inte just denfstora pampiga fina kyrkan men en annan en.

Avståndet härifrån gör det lite svårt för mig att kunna vara på plats där då. Alltså såklart jag hade kunnat satt mig och lillan på tåget upp men det känns både för dyrt och jobbigt. Tror nog mamma min ursäktar.. Ska däremot tända ett ljus härhemma istället och som alltid annars, tänka på henne..

Hur många gånger per person är det en präströst eller någon Annan kyrkorepresentant där i kyrkan säger ens namn egentligen?!

Först vid samtalet och genomgången inför dopet, sen vid själva dopcermonin, därefter när man blir framkallad att hämta sitt exemplar av barnens bibel, sen vid konfirmationen, eventuellt vid någon eller några skolavslutningar fast någon berättade för mig att det numer är slut med stämningsfulla sommarlovsutspring från kuyrkor p.g.a att det är så många invandrarbarn vars föräldrar inte..eller nä jag kanske missuffattat (hoppas det).. Sen vid konfirmationen, eventuell lysning om man nu gifter sig. Några gifter sig ju flera gånger så dom får ju höra sitt namn några extra vändor dom och ja, sen när man går bort vid en då närliggande högmässa, vid själva begravningsgudstjänsten och slutgiltligen då, det årets allahellgonamässa..

Blir ju rätt ofta när man räknar efter.. Hmm

Kyrkoskatten ger ju lite tillbaka faktiskt när man räknar såhär ;)

Nä nu ska vi klä på oss och gå på skinnjakt. Kram så länge

Written by rakapuckar

oktober 21st, 2013 at 3:18 e m

Är så mycket man inte vet…

without comments

Tänkte idag på hur mycket min mors väninna vet om mina föräldrar som jag inte har någon som helst aning om. Hon har ju varit med långt långt innan jag ens var påtänkt. Kanske hon var den allra första att få veta att mamma väntade mig.. Mamma som egentligen inte ville ha fler barn.. Hon kände sig nöjd med dom hon hade.. Vilken var väninnans inställning till morsans graviditet? Vänner kan ju styra och påverka en i riktningar man utan dom i sitt liv, annars aldrig kanske ens hade tänkt på..

Hur många val för andra har jag varit med och påverkat utgången i? Jag är iofs mest förespråkare för att inte ge upp i första taget.. Oftast..

Relationsproblem exempelvis. Hur många gg har jag inte peppat folk att våga lyssna inåt på magkänslan.. Hur många gg har jag inte vridit folks synskärpa några extravarv?

En bästa vän anförtrors ju hemligheter ingen annan någonsin får höra. Min mammas vän kände nog mamma min bättre än någon av oss barn.. Iallafall förr tidigare i livet innan ålderdomsskröpligheten tog över.

Min mamma var ett ytterst speciell rätt bestämd, envis,busig och företagssam dam. Hon körde på i livet och levde bäst hon kunde. Det är iallafall vad jag hoppas och vill tro..

Saknar att jag inte längre kan fråga henne mer runtikring detta.

Är så otroligt mycket man inte vet om sina föräldrar. Men å andra sidan är det otroligt mycket som dom inte heller någonsin fick veta om mig.

Nu därifrån dom är, så vet dom nog. På gott och ont.

Det är vad jag tror iallafall…

Written by rakapuckar

oktober 17th, 2013 at 11:04 f m

Posted in mamma,Minnen,pappa

Pottminne

without comments

Ett av mina allra första minnen från då jag var pytteliten var när jag satt på pottan hemma på Storåkersgatan där i mitt barndoms norrland. Huset var som alltid rött med vita knutar och pottan den var ljust rosa, nästan lite vid..

Mina storasystrar hade också suttit på samma potta och säkert fler ena också bara det att vilka det var har jag ingen som helst aning om.

Blev lite full i skratt nu då jag fann en exakt likadan rackare till salu i en auktion på Tradera..

Kanske man ska slå till… Måla opp den.. Göra den fin..

Minns hur jag satt där och väntade på att det skulle komma nåt som aldrig ville komma..

Jag ropade på mamma och ropade på pappa men nä dom svarade båda var för sig

”Nä sitt du där tills du gjort färdigt det du ska”

Tillslut kom jag troligen på tricket ni vet då man lixom själv trycker på för att skynda på..

Innan satt jag och väntade på att det skulle ske per automatik om ni fattar..

HAHAHAHA

Ja jisses..

Kommer såväl ihåg hur jag satt där med små händerna mot armstöden och såg ut som en liten mormor ungefär..

Inte för att mormödrar kanske brukar sitta på potta men..

Hursomhaver så blev jag väldans full i skratt då jag såg denna och känner DU för att kanske köpa dig en nostalgiklippepotta så VARSÅGOD Klicka då här

Written by rakapuckar

juni 29th, 2013 at 8:28 e m

Posted in Minnen