Archive for the ‘Minnen’ Category

Var i helskotta tar all tid vägen? Ibland vill jag kunna bromsa upp den lite sådär så jag känner att jag verkligen hinner med det jag borde. Självklart vet jag ju såklart att detta inte går utan är en total fullständig omöjlighet. Men visst hade det varit lite skönt att få ta lite semester från åldradet och livsframskridandet ett slag.

För för varje dag man lever sig igenom desto närmare kommer man stunder då man tvingas skiljas från sådana man tycker om..

Just den sortens tankar kan ge mig fasansfullt mycket ångest..

Rädd som bara den att inte hinna med..  Men säg när tusan har jag gjort det egentligen?

Det har funnits perioder i mitt liv när jag levt till fullo och haft sjutusande mycket att stå i. Har flängt kring som ett jojo mellan aktiviteter och människor och hunnit med så otroligt mycket att jag i efterhand knappt kan fatta att det var på riktigt. Sen har det kommit månader ja t.o.m år när allt mer eller mindre har stått på standby och bara väntat..

Jag har målat upp drömmar som svävat likt ballonger mot himlen.. som spruckit sönder när dom kommit tillräckligt högt för att jag inte längre riktigt ska lyckas nå dom..

Jag har skapat stämningar runtikring mig som fått människor att vilja dela resten av sina liv med mig samtidigt som jag andra gånger dratt igång bråk som kunnat misstas för att vara början på ett tredje världskrig..

Jag har lärt mig läxor som jag sedan glömt bort  samtidigt som jag lärt mig andra läxor som inte borde naglat sig fast så hårt som dom visat sig göra..

Livet har spelat mig spratt och jag har sprattlat med livet.

Tåg har kommit och ett efter ett har dom stannat här vid min perrong..

Ibland har jag åkt med en bit för att sen snabbt traska mig tillbaka igen..

Jag har varit med ett tag nu..

36 juni-månader för att vara exakt.

Tänk imorgon blir det Juli..

För precis 26 år sedan var jag då mitt uppe i ett härligt sommarlov.

Mitt livs sista riktigt härliga sådana innan jag slogs ikull fullständigt utan att sen riktigt någonsin igen kunna resa mig upp till samma nivå som jag befann mig på där innan..

Pappa dog den sommaren.

1986.

Det blev begravning sen stor ombyggnation hemma för att dölja spåren från det hemska..

Jag slogs mot sorg och rädslor jag innan aldrig hade känt..

Satt där på källarbacken omgiven av ängsblommor..

Blåklockor, prästkragar, rosa klöverblommor och massa andra fina växter som jag där och då inte förmådde se där genom gråtdimman som ständigt låg över mina lavendelblå ögon..

När hösten kom och skolan började var jag en spillra av mitt forna jag..

Att förlora en förälder borde ingen behöva göra innan dom åtmistone hunnit bli vuxna själva..

 

Känns inte alls särskilt länge sedan dom kom förbi mig i stort sett dagligen där på förra jobbet.

Dom söta ”tvillingarna-Gnaget”

Jag bjöd dom på fika mot att dom tog en runda med vovven..

Ibland fick han hänga med och kolla på AIKs träning..

Han blev helt vild och till sig av alla studsande bollar..

Ja jisses ändå..

Under drygt ett år sågs dom tre kompisarna i stort sett dagligen..

Men så plötsligt kom den otäcka sjukdomen Cancer och slog sina klor i den yngre och mindre av bröderna..

Till en början trodde jag nog att han skulle vinna kampen men plötsligt började det gå utför allt snabbare..

Dom kom förbi ändå ibland, dock mer sällan såklart men varje gång blev både dom själva och hunden lika lika glada att återse varandra..

Pusskalas var bara förnamnet när dessa älskvärda underbaringar kom i varandras närhet…

Var inte så ofta min fyrfota älskling fick slabba loss i ansiktet på folk men på dessa två herrar var det t.o.m UPPSKATTAT.

Dom skrattade och han fortsatte så länge dom orkade..

Ni som kände min hund i riktiga livet ser ju att han var lite piggare här än han var mot slutet.

Här kunde han fortfarande hoppa och studsa och stå på bakbenen och pussas en längre stund något hans höfter inte riktigt höll för där mot slutet..

Jo han ville, i huvudet önskade han nog att han kunde men hans kropp åldrades och.. ja hur det gick vet vi ju alla..

Ridån den gick ner..
Showen tog slut..

Applåderna de börjar sakta klinga ut..

Kommer aldrig någonsin så länge jag lever, glömma vare sig min tvåbente tvillingvän och ej heller såklart, min fyrfota bästa kompis så fin att hjärtat värker och ögonen tåras bara jag tittar på dessa bilder..

Hoppas dom, kompisarna från förr hittat åt varann dit där man hamnar sen när livet här är förbi..

Känns som att det finns en hel del finingar där på andra sidan som kan hjälpas åt att ta hand om och pyssla om mitt hjärta tills dess att det är min tur att komma efter..

Tänker på mina många fina vänner och släktingar som tyvärr tvingats över den där tröskeln.. många.. många alldeles för tidigt

Men helst hoppas jag såklart att finpappa, goa snälle Pontus och den på bilderna här,  kvarfotade  rare Lennart barmhärtigar sig lite extra för mitt vovvehjärta.

Åh ändå vad jag saknar dom alla..

Men det hör väl lite livet till det här att en del dom kommer medan andra dom går..

och i slutänden så är det ändå ingen av oss som i längden består :(

Råkade mest av en liten slump halka in på ett gammalt inlägg från förr som jag skrev förut för nu rätt länge sedan..

Nu har verkligheten kommit ikapp…

Fy fasikarns ändå va jag hade velat kunna spola tiden tillbaka till då när han och jag spatserade oss bort mot apoteket…

*gråter*

Vill du också nostalgisera loss litegranna ja men var-då-så-god -> Ord från förr

Dessa stod året runt parkerade ute i cykelboa`

som låg precis intill vedboa`som i sin tur låg intill garaget som låg intill gammelboà..

Hängde ni med?

Om somrarna plockades dom ut och monterades upp ute på gräsmattan.

Uppe utanpå själva tyget lades badlakan och sen satt vi där och gassade oss solbrända ute i solen..

Om vintrarna lade vi på renskinn, fast inte så ofta för oftast satte vi oss på sparken istället men var vi många som skulle sitta ute tillsammans så som vi var i vår familj så hände det att solstolarna användes även då..

Vi hade en som var exakt samma färg som den på bilden, sen en som gick mer åt det knallgröna hållet och sen den allra finaste av dom alla, den som var korallfärgad och varmt solgul i nyansen.. Fast tror väl kanske egentligen att den från början hade varit knallröd men att solens starka strålar under många år hade blekt dess kulör till att bli sådär extremt fin och grann..

Var dessa stolar sedan tog vägen, när stora fina huset där jag växte upp såldes – det har jag ingen aning om.

Vet bara att jag var väldigt förtjust i dom..

Kommer såväl ihåg när jag som pytteliten ”stinta” fick i uppdrag av pappa att gå ut och fälla upp och ställa iordning dessa stolar inför att han och jag och syrrorna och mamma sen skulle komma ut och fika tillsammans.

Var superklurigt.. innan jag kom på hur jag skulle vinkla till dom sådär så att dom hamnade rätt så man enkelt och snitsigt sen kunde välja lutning på dom genom att stoppa den bakre vågräta pinnen i rätt spårighet..

Har du där några utemöbler från barndomen din som du alldeles särskilt kommer ihåg lite extra?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men det blir aldrig mer några fler promenader tillsammans med den här härlige lille mannen..

Har här idag suttit och gått igenom datorer och letat bilder och små filmklipp på mitt hjärta.

Ska försöka samla ihop dom allra bästa i en mapp och ge vidare till min snälla vän som är en fena på att klippa film.

Han har lovat sätta ihop något fint till mig som jag kan få bära med mig genom resten av mitt liv.

Därför tänkte jag kolla av med er som känner mig som kanske läser härinne och eventuellt har träffat oss två vid något tillfälle..

Har du där kanske någon fin, eller några fina bilder liggandes där hos dig föreställande denna fyrbente charmör? *Hoppas*

Om, så skulle vara fallet får du mer än jättegärna maila dessa till mig på: rakapuckar@hotmail.com

Var riktigt hemskt vill jag lova att se dom allra sista bilderna från kvällen innan och natten där när allt bara gick utför..

Sista bilden på honom togs några två timmar innan hans andning upphörde och hans fina ädla gamla trogna hjärta slutade att slå.

Hade kameran i närheten och knäppte även av några bilder där i chocksorgetöcknet som var.

Ville väl ha kvar så jag kunde titta, minnas och komma ihåg timmarna.. dom jobbiga ursvåra, tunga hemska timmarna där mellan det att han somnade in tills det att vi bar ner honom i bilen och körde iväg honom till veterinären…

Minns inte att jag tog alla dessa bilder men någonstans i bakhuvudet ville jag nog dokumentera kvar dagen i sin helhet tills jag känner mig stark nog att bearbeta den en gång till med lite bättre skärpa påslagen..

För jag var verkligen ett känslomässigt skakande, gråtande och fullständigt upprivet vrak den dagen.

Men jag samlade mig så länge han levde och kämpade på.. Jag var ju hans stora trygghet här i livet och åh ändå va jag bet ihop och försökte hålla mig lugn, tröstande, försökte verkligen verkligen skänka honom trygghet där i stunden som var och verkligen pumpa honom propfull av min starka kärlek till honom så han hade med sig så det räcker tills dess att vi ses igen.. Jag sjöng för honom, tackade, viskade in där under hans mjuka öra om små gosiga härliga fina vackra minnen vi delat under våra år tillsammans.. jag såg till att ta så mycket farväl jag hann med och bedyrade för honom att han inte behöver vara orolig för mig jag kommer att klara mig.. lovade att jag skulle kämpa på och vara stark för hans skull och sen pussades vi på det och åååh.. försökte memorera allt.. hur han lät, hur han kändes, hur han rörde sig..

Insåg väl vart allt var påväg att barka iväg och.. nä jag ville både stanna tiden samtidigt som jag inte ville att han skulle lida mer..

Fy va hemskt allt kändes och var..

Idag iaf så har jag suttit här och sorterat och letat bilder.. Himla tur att jag ändå fotat honom såpass mycket som jag gjort här under åren som gått. Ångrar dock att jag aldrig riktigt lärt mig fotografera riktigt riktigt bra sådär som jag egentligen hade velat kunna för då hade jag kanske tagit några RIKTIGT finfina bilder på honom men..

Nä det finns en hel del fina redan som det är.. Har ju inte haft så många andra att plåta då det mestadels bara varit just han- och jag..

Önskar så innerligt att jag här idag istället hade kunnat skriva om att han och jag hade varit ute på en härlig promenad i solskenet. Att vi hade brett ut en picknickfilt och delat på något riktigt gott att äta, att vi hade haft ett riktigt slabbigt pusskalas och rullat runt i gräset tillsammans samtidigt som vi jagade en skräckslagen liten fjäril..

Men, nä en sådan dag blev det tyvärr inte och en sådan dag blir det aldrig mer…

Bröt ihop  rejält ny nyss då jag laddade över dessa bilder från kameran från just sista kvällen/natten då han levde och sedan dagen efter där när han redan var död.. Vågar inte riktigt titta ordentligt än.. Det gör för ont.. Men det kommer nog det också..

Några kanske tycker det är groteskt och nästan perverst att spara kvar så men nä, det tycker inte jag. Det är för min egen skull… Svårt att förklara men jag tror jag kommer behöva bearbeta allt ordentligt här snart om ett tag och då kommer dessa bilder hjälpa mig i den processen..

Nä, nu ska jag tanka över lite fler gamla fina bilder så dom finns sparade på fler än bara ett ställe.

Inser att jag skulle så himla gärna vilja ha fatt på alla bilder där från min gamla fotodagbok också.. så snälla rara Anders om du ser detta, vet ju att du ibland brukar vara in här och läsa och jag vet ju att du sitter på en backup därifrån GULLE DU kan inte jag få betala dig så bränner du en extra kopia och skickar mig med posten? OBS OBS skicka inte orginalet utifall den skulle försvinna.. Herregud va sorgsamt det skulle vara..

Nä nu börjar jag grina igen..

Tack att ni finns och är så stöttande rara. Ta vara på tiden som är och kom ihåg snälla ni att inget varar för evigt.. Njut – varenda minut för snart kan livets timglas vara tömt på sand..

De vackraste sakerna i livet

kan man inte se eller ta på

De finns i ditt hjärta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att ta sig igenom dagarna som är, måste iaf jag, för sig själv sätta upp små positiva delmål efter vägen.

Imorgon är det såndär ”Vårmarknad” igen här i Sundbyberg och då ska jag försöka få fatt på lite Hjortronsylt om nån där kommer sälja sådan vill säga..

Vet också att det brukar vara lite uppträdande, restaurangtält och annat runtikring denna marknad. Minns ett år då var hon Nanne Grönvall och showade loss och ett annat år hon den där Tone Norum.. I år ska visst Patrik Isaksson tralla på och antagligen kommer man väl få höra hans kändaste trudilutt ”Du får göra som du vill…” Har han gjort några fler hits? Skitesamma det är iaf nån ståuppkomiker å lite annat smått och gott som kommer uppträda därnere vid S-grillen. Hoppas nu bara att vädret blir okej!

Hoppas ja, ja hoppas nu att jag orkar pallra mej ner dit en liten sväng även om det kommer kännas RUGGIGT konstigt eftersom Kaliber alltid brukat följa med dit år efter år. Minns alldeles särskilt ett år för nu rätt länge sedan när han låg uppe på bordet, på första parkett och diggade järnet medan massor av folk kom och klappade på honom och bjöd honom att äta små godbitar från deras tallrikar.

En liten charmör var han allt.. som fick de flesta han träffade på riktigt bra humör..  Han älskade att visa vilka konster han kunde utföra exempelvis ”sitt, ligg, kryp, pang (då ramla han ihop med stela ben och spelade död huvva och nu är han… *får tårar i ögonen*” Han kunde krypa och rulla runt och massor av andra små cirkuskonster..

Ja,  Jo, jag ska nog pallra mig dit.. om inte annat för hans skull eftersom jag VET att han hade tyckt mycket om att gå där bland alla människoben och leta korvsnuttar och andra tappade godbitar som han brukade dammsuga gatan ren från där han drog fram..

Åååååååååååååh va jag hade velat haft med honom. Men men livet ville annorlunda..

Satt på lunchen idag och tänkte lite på hur det hade varit om det varit omvänt.. Om det hade varit jag som dog ifrån honom först.. Hade han klarat det eller hade han sörjt ihjäl sig.. Hade han då förstått.. Eller hade han känt sig sviken och övergiven? Nä huvva vilken tanke.. Nu blev det inte så.. Nu lever jag kvar.. Jag finns.. än har jag dagar på mig att fylla med bra saker innan..

Tack för ert stöd återien. Ni är bara BÄST!

Tog mig till jobbet idag. Fråga mig inte hur men här sitter jag nu.

Känns så fullkomligt överjävlade hemsk att jag kan inte sätta ord på´t.

Precis varenda steg hit var en plåga.

Vi har ju tillsammans tagit oss den här vägen fram och sedan hen igen, så otroligt många många gånger.

Vet ju vilka buskar han brukade lyfta benet mot, var han brukade stanna och bajsa..

Han ville den sista tiden här ta hissen men hade inte stått ut att stå ensam därinne utan honom så jag tog trapporna idag istället…

Man får ju sina gemensamma rutiner när man som han och jag lever så nära och tätt inpå varandra och nu plötsligt är jag ensam kvar..

På jobbet här finns det ju en annan hund också som ni vet och när jag så nyss satt här och jobbade hade han smugit sig in under bordet här där jag sitter, där min hund brukar ligga och vila medan jag jobbar. Plötsligt känner jag en vovvetunga slicka mig lite lätt på benet.. TRODDE HJÄRTAT SKULLE STANNA I KROPPEN PÅ MIG..

Hann snabbt tänka till, ”Tänk, ja tänk om allt detta bara varit en ond jävlade hemsk mardröm.. ” Vände ner huvudet under bordet och möttes där av ett par betydligt ljusbrunare ögon än va min älskling hade.. en betydligt mer slimmad och yngre hund..

Då brast jag.. Tyst.. För mig själv så ingen såg.. Klappade plikskyldigt den lille där som omöjligt kan förstå vad som har hänt.. Sen satte jag mig här upprätt igen med hjärtat svidande och värkande så överjävlade alldeles att jag tror fan jag håller på att gå sönder hela jag..

Visst förstod jag att det skulle bli jobbigt detta – att komma tillbaka hit. Men att det skulle bli såhär överjävlade helvetestungt det hade jag nog inte räknat med.

Ljudet av när den andra hunden dricker, tuggar på sitt kalvöra ja får kärlek och pussar av sin matte gör mig så himla, nä alltså jag är väl inte direkt avundsjuk på att dom får ha kvar sin kärlek.. nä det smärtar mig bara extremt att jag aldrig mer själv kommer få uppleva den närheten och samvaron med min älskling..

En del av mig vill bara rusa ut härifrån.

FLY IVÄG EN SVÄNG!

Men jag måste klara detta. Jag måste tvinga mig själv att stå ut..

Det är måndag. Förra Måndagen var jag och hjärtat hemma tillsammans..

Imorgonbitti vet jag kommer kännas ÄN jävligare än denna morgon..

För det var då.. då hans allra sista andetag drogs..

Huvva, känner mig svimfärdig här. Må jag klara mig igenom detta.

Tack för allt stöd.

Ni är ovärderliga!

 

Egentligen är det ju inte alls ett dugg konstigt att gamla låtar från förr i tiden plötsligt kommer krypande.

Inte sådär glasklara och exakta utan små delsegment från lite här och var i trudilutten. Sen försöker man minnas hur refrängen gick men nä..

Ha ha då när jag inte kommer på ens den försöker jag förtränga bort och sluta tänka överhuvudtaget på låteländet men då blir den än mer förföljande. Sen hips vips när man minst anar det så KOMMER ORDEN i RÄTT FÖLJD forsandes ut genom munnen då, då järnspikar gäller det att illa kvickt, ja snabbare än blixten endera googla eller skriva ner det man precis kom ihåg. Ty lika fort som minnet tittar fram är det borta igen..

Iallefall hos mig.

 

NU, idag här nyss kom jag så ÄNTLIGEN tillslut ihåg låten som jag och mamma spelade ofta på det där syrransändna kassettbandet där på den gamla goda tiden när vi gled kring i den roströda Saaben med det raffiga mjuka gosiga leopardmönster/svarta bilklädseln i. Minns hur vi hängde upp en doftgran en gång just då den här låten spelades och FY SATAN vilken galet staaaark bubbelgumsdoft som då spreds kring i bilen. Ha ha både jag och mamma nös sen åkte rutorna ner och det blev till att vädra..

Vilka minnen.. Vilken ljuvlig tid..

”Tell me lies.. tell me sweet little lies..”

Var tar alla år vägen?

Känns ju som det var alldeles nyss som jag låg bikinisolandes ute på mammas lantställe med pennan i högsta hugg plitandes i den där dagboken som fick ordkapsla in all min tonårsångest blandad med kärleksfunderingar och annat..

Jag var vältränad, blonderad och förväntansfull.. Jag tog inte så allvarligt på tillvaron och njöt i fulla drag av tillvaron som var. Några dagar det sommarlovet hjälpte jag min mamma och plastpappa med att måla ladugården, sen grävde jag i backen för att elektrikern sen skulle komma och dra ström ut till lillstugan som jag efter, det att barndomshemshusförsäljningen gått igenom,  tjatade till mig.. Minns hur min plastpappa ofta sa hur imponerad han var över hur duktig jag var på att jobba. Tidigare den våren hade jag hjälpt mamma att plantera skog.. Han lärde mig hur man skulle göra och jisses vilken fart jag fick upp..  Undrar jag, hur stora dom träden vuxit sig att nå nu i dagsläget?!?

Tänk hörrni – ett alldeles eget hus fick jag mig den sommaren därute på landet. 16 kvadrat stort och mysigt som bara den… Mm..

Minns hur jag om kvällarna satt därinne och lyssnade på min mormorsärvda batteriradio samtidigt som en liten eldlåga fladdrade fridfullt inne i fotogenlampan på golvet framför mig..

Minns andra kvällar när jag låg hopkrupen i mjuka täcket där i mörkret samtidigt som jag lyssnade på regndropparna som studsade därute mot plåttaket. Aaaah det smattrade ljudet var så härligt att jag inte ville somna från det..

Sprang  också barfota hela den sommaren och fick tack vare otaligt med underlagsträning rejält härdade (och svartsmutsiga) fotsulor.. Mamma hon ojjade sig mycket över dom och trodde nästan ett tag att jag aldrig någonsin igen skulle lyckas tvätta dom rena..

Vi grillade ute i trädgården nästan varje kväll, eller så rodde vi ut med ekan på små fisketurer, minns hur vi svor när gräsklipparns bränsle plötsligt som från ingenstans bara tog slut (var inte heller särskilt nära till närmsta mack ha ha  men det fanns nog en mening även med att så skedde).

Blev kompis med massa andra ungdomar i området och vi tog nattliga bad och käkade godis så vi höll på att kräkas. Sen pallade vi i grannarnas trädgårdsland och drog med kittlande grässtrån över varandras nybadade kroppar. Minns en tjej, hon fick värsta utslagen efter där grässtrået hade farit fram.. Allergi skulle jag tro.

Ibland, ett par gånger så kom mammas kompis son förbi och hälsade på. Han körde moppe och tog mig med på en liten tur.Minns hur jag såg rätt töntig ut i min pappaärvda silverhjälm men man ska vara rädd om knoppen.. även om farten inte var så himla hög så var den allt tillräcklig..

Fåglarna kvittrade extremt vackert just den här sommaren eller så var det kanske bara jag som verkligen då och då tog mig tid att lyssna ordentligt på dom.

Vår dåvarande hund sprang ofta lycklig omkring, lös såklart, därute på gårdsplanen och jagade fjärilar som han, ha ha aldrig såklart lyckades fånga. Tillslut var han så slut att han slängde sig på rygg en stund och rullade runt tills han somnade..

Själv var jag under denna period sprudlande förälskad i en kille som bodde nästan 100 mil bort. Vi hördes ofta i telefon och sågs så fort vi hade råd. Han skickade bl a annat mitt livs första blommograv minns jag och jag blev så generat chockad att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Han hade nästan overkligt vita tänder och en såndär perfekt solbränna som precis ALLA kommenterade.

Livet hade redan här gett mig en hel del smällar men jag hade rest mig upp varenda gång, skakat av mig och hankat mig vidare. Alltid hungrig på äventyr, kunskap och nya spännande möten och upplevelser.

Var en väldigt charmig och rätt vacker ung tjej. Sprudlade nästan över av min rätt sjuka humor och skrattade därför båd ofta och mycket. Jag tog hand om djur som skadade sig och besökte ofta pappas grav för små rätt triviala men ändå viktiga pratstunder. Redan här var jag en idéspruta utan dess like och älskade att sitta sent in på småtimmarna och babbla på om allt och ingenting. Löste många världsproblem den sommaren..

Sen kom hösten.. därefter vintern. Liftade med lastbilar upp och ner mellan Stockholm (killen) och mitt barndoms Norrland.

Därefter smälte snön bort och det blev otroligt nog vår igen och därefter äntligen en ny sommar..

Är något speciellt med sommaren… Vet inte vad det är men den ligger mig extra varmt om hjärtat sånär som på den 10:onde juli vilket är ett datum dom lika gärna hade kunnat stryka och ta bort..

Syrran skulle gifta sig nere i Frankrike den här då nya sommaren. Hela tjocka släkten och massor av hennes kompisar packade ihop sig och sen flög vi i samlad trupp ditner. På flygplatsen köpte jag mig ett par snygga RayBan minns jag och var så himla stolt över att jag fick med en lyxig liten putsduk på köpet.

Två härliga veckor fulla av fest blev det, picknickar, utflykter och sen själva bröllopet där såklart. Därefter vinkade vi hejdå till mamma som åkte tillbaka hem till norrland medan jag och ovan nämde pojkvän stannade kvar och jobbade hårt hårt på en restaurang. Varenda intjänad krona sparade vi.. Tyckte det var extra skoj med dricksen. Pengar som man innan inte ens visste att man skulle få..

Därefter drog vi iväg på tågluffning. Vilket äventyr. Fyra fullspäckade veckor med spännande besök både här och där. Kommer inte riktigt ihåg hur många länder vi hann beta av och besöka men måååånga blev det. Sen kom vi hem igen. Han flyttade med mig upp till Norrland. Livet kändes magiskt. Men så TJOFF slogs tammerackarns precis ALLT i spillror i snabb takt..

Han gjorde slut, med målet att han skulle bli RIK OCH BERÖMD precis som hans favoritprogram med Lennart Swan hette. (Senare blev han faktiskt det.. Helt otroligt va duktig entreprenör han gått och blivit. Har läst om honom och hans verksamhet i Dagens Industri ett par gånger nu här senaste åren)

Som sagt tiden där efter att kärleken slogs i spillror var ett RENT helvete. Min mammas bästa kompis son som sommaren innan skjutsade runt mig på Moppe han körde ihjäl sig tillsammans med en jämnårig kamrat, min plastpappa dog och så även vår hund. Mamma knäckte såklart ihop, vem tusan hade klarat av att bli änka ännu en gång med bara några få års mellanrum.. och nä livet gjorde plötsligt förfärligt förfärligt ont..

Men jo jag klarade mig igenom sista året på gymnasiet. Fråga mig inte riktigt hur jag bar mig åt men på något vis lyckades jag ändå kämpa mig över målgången.

Sen packade jag min väska och flyttade ner.

Ville bara bort.

Börja om.

19 år stod jag på helt egna ben i en storstad där jag kände några styckna men inte var dom så många inte.

Hankade mig runt. Snubblade på ett riktigt kul och intressanta jobb. Hyste in mig hos snäll bekant som lånade ut sin soffa. Kärade ner mig i en ”gangster”.. Men blåögd och naiv som jag har en tendens att vara ibland så fattade jag inte riktigt vem tusan det var som mitt hjärta bultade för..  Sen har åren gått. Har drattat ner i värsta ätstörningsträsket men kravlat mig upp igen. Har gått in och ut ur mindre bra men ändå väldigt lärorika relationer. Har jobbat och slitit. Pluggat och gått sjukskriven lite hullerombladder. Inte riktigt vetat vilken riktning det är jag borde ta..

Tja, sen här för ett par dagar sedan fyllde jag då som sagt alltså 36 år. När jag levt lika många år en gång till då är jag alltså 72..  Som mamma alltså på ett ungefär. SHIT va tiden rusar på..

Känns ju banne mig nästan som igår när jag låg där på gräsmattan iklädd min (då) nya Elloshembeställda bikini med läcker knytning där på sidorna. Kroppen min var där den sommaren snyggare än någonsin efter massa många simtag och visst saknade jag pappa men förutom att han inte längre fanns så kändes livet ändå väldigt intressant och härligt där för stunden.

ALDRIG att jag där och då.. Hade kunnat ana att allt som hänt därefteråt verkligen skulle till att ske och bli. Nä det blev inte riktigt alls så som jag hade planerat. Det blev väldigt väldigt mycket annorlunda.

Visst hade jag kunnat satt mig vid skolbänken och studerat mig till att bli något titelaktigt jag också. Men nu, nu blev det inte riktigt så. Jag tog en lite annorlundare sortens väg istället. Blev lite mer.. spännande så.

Jag är trots alla toppar och dalar som varit under dessa år som gått, faktiskt väldigt stolt över att jag fortfarande finns kvar. Att jag andas vidare. Att jag  gång efter annan kämpat mig tillbaka. Jag må ha varit väldans segstartad vad gäller mångt och mycket  men tillslut så börjar även jag våga kliva utanför min trygghetsram..

Nu är det våren 2012.

Jag vet att jag aldrig mer kommer ligga där på gräsmattan utanför mammas sommarställe som hon hade där på den tiden. Detta eftersom huset där är sålt sedan många många år och för den delen också nedbrunnet.. Vovven vi hade där på den tiden, den fina söta Zacke.. Han ligger begravd där just intill där bara ruinen är kvar.

En del av mig vill åka dit till honom någongång men den andra delen av mig vill inte se eländet så som det ser ut nu, nä är nog bättre att bevara kvar minnesbilden hur det såg ut i samband med den där härliga sommaren för nu väldigt väldigt länge sedan..

Åren de går.

Snart är det ytterligare en ny sommar som ligger framför mig.. En helt klart annorlunda sådan lär det ju bli. För att inte tala om nästkommande där om lite mer än ett år. DEN kommer ju bara bli FÖR HÄRLIG om allt går som det förhoppningsvis ska..

Va rädda om Er!

Ty livet –

Det går INTE i repris!