rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Älskade sååå saknade jycke

Minns ni honom? Min trogne vackre snälla mysiga gosiga roliga värmande busiga härliga del-av-livet-livsföljeslagare?

Ååh va jag är tacksam över de år jag fick med honom. Han var så otroligt värdefull och speciell för mig.

Svårt att först det sorgliga faktum att det är mer än 4,5 år sedan sist som han och jag sågs..

När han dog så dog också en liten del av mig. Samtidigt gjorde hans död mig spiksäker på att det finns något mer efter detta livet..

Älskade änglajycke så otroligt genomfin på alla sätt och vis. Tack för åren vi fick och alla vackra minnen som finns kvar inbäddade i hjärtat mitt.

Shit vad jag saknar dina slabbedabbeblötpussar!! Vet att båda töserna mina hade älskat dej säkert T.o.m ännumer än jag gjorde hur det nu skulle vara möjligt. Rackarns synd att ni tre aldrig hann träffas..

2 Comments »

4-årskalas

Tårtan sparade vi till lite senare. Blev en rosaglaserad strösselströsslad kanelbulle med flagga och ljus i som ställdes iordning innan den obligatoriska födelsedagsväckningen.

Jag bar sängbrickan och tog täten..

Hon sov verkligen när vi klev in på hennes rum med sång, ballonger och paket. Här är hon jättenyvaken och lite småchockeförvånad.

Jättefina presenter fick hon. Bland annat:

En ny fin Maileg med hängöron och extrakläder samt galgar till. Dessa kom från min yngsta storasyster. Hon har sedan innan fått några andra samt diverse möbler som hör därtill.

Stämplar och pysselböcker

Lego och klistermärkesbok och massa annat smått och gott som inte fastnat på foto.

Lillasyster fick en stor pippimjukisdocka jag köpt från loppis men nä, ballongen va kuligast.

Sen kom plötsligt min väninna med barn på samma förskola med present även från hennes tjejer. Det var teckningar, hårspännen, en fiiiin prinsesspenna, skosmycken och flera små ringar med Skönheten och Odjuret på. Oj oj oj va glad hon blev. Hon som äääälskar odjuret mest av allt just nu.

Återkommer lite senare med fortsättning på dagen. Har precis kommit ur nattlinnet och in i en fin svart/grön klänning. Har dagen till ära på mig svarta mönstrade nylonstrumpor. Känns så lyxigt mot benen..

Nä nu ska jag förbereda lunch alternativt korv med bröd, sen tårta, lekar och fiskdamm.

Inget barnkalas alltså utan det är farmor, farfar och farbror som är här på besök.

Har frågat tusentals gånger men näe hon vill verkligen inte bjuda hem en massa barn och det är ju faktiskt hon som bestämmer iaf i den frågan. Nästa år däremot då järnspikar..

Återkommer med bild på fiiiina tårtan sen.

Ha er alla en ljuvlig lördag sålänge.

Kram

No Comments »

Vidrig upplevelse!!! Äckligt!!

Vill börja med att varna känsliga läsare från att just läsa vidare här nedan!

Som mången gång förut satt jag tidigt om morgonkvisten inne på toaletten och… Ja gör det man gör härinne. För att skriva klartext så släppte jag ur mig gårdagens middag efter det att tarmarna fått gjort sitt.

Plötsligt öppnas dörren.

Är ju av den sorten som helst gör mina toabestyr utan sällskap i rummet men när husets gulliga 1-åring kommer intrippandes i sin Pippinattskjorta så har man inte hjärta nog att köra ut henne.

Hon ger mig en fnissfylld slängpuss sen börjar hon sortera om toarullarna på pinnhållaren. En sån man förvarar extrarullarna på som står mot väggen snett bakom själva toastolen, ja i hörnet snett bakom där jag sitter.

Är ju egentligen färdig, bara själva torkningsmomentet som kvarstår då….

Då ungrackaren av nån jäklade anledning får för sig OCH SEN OCKSÅ VERKLIGEN GÖR DET…..

Hon…
.
.

.
.

.
.

.
.

.
.

… hon drar i spolspaken!!!!!!

Alltså lite modernare toaletter kanske inte har fullt lika HÖGSPOLANDE vatten i sig men våran… Alltså..

Hade jag kissat dessförinnan hade det inte känts fullt lika vedervärdigt som nu..

Herregud vilken underlivschock.

Allt gick så himla snabbt. Vattenblandningen var isande kall och nä, fy faaaasen så vidrigt.

Precis som med barna ibland när det händer olyckor blev det att denna gång, ställa mig själv i duschen för en ordentlig avspolning.

Ha ha ha ja jisses ändå, mycket ska man hinna vara med om..

No Comments »

Min älskade änglahund däroppe någonstans

 

Tack för åren du levde tillsammans med mig och förgyllde till det sådär som bara du kunde.

Ibland känns saknaden efter dig som ett rejält knytnävslag rakt i magen på mig.

Vi stod varandra otroligt nära du och jag. Du läste mig bättre än jag själv lyckats lära mig göra.

Behövde aldrig vara rädd i ditt sällskap ty jag visste att du skyddade mig med ditt liv om du så skulle bli tvungen till det.

Vi var ungefär samoförtjusta i regnruskeväder  du och jag men ändå släpade vi oss ut i ur såväl som skur.

Du värmde mig med din mjuka goa päls när jag frös. Du gav mig en blöt puss hips vips bara för att.

När vi var ifrån varandra (hände inte så jätteofta) och äntligen träffades igen så höll du på att vifta loss svansen från din egna kropp.

Åååh va du alltid var glad att se mig…

Kaliber nu har jag levt i mer än 2,5 år utan dig.

Känns väl lite sisådär..

Hade varit så fint om du hade hunnit fått träffa lillan. Åh, hon hade älskat dig… det bara vet jag. Du hade garanterat älskat henne också.

Om du hade funnits boende här hos oss hade man aldrig behövt böja sig ner och torka matspill under hennes stol. Det hade du med glädje skött om..

Men men..

14 långa år fick vi iallefall.. År jag för allt i världen ALDRIG hade velat vart utan…

Älskad är du fortfarande nu och i evighet

Blötpuss pårej du finaste hund som någonsin levt!

No Comments »

Lillans första riktiga bullbak

Den nakne lille konditorn iklädd endast blöja ställde sig redo vid köksbänken för att hjälpa mamma att knåda ihop en bulldeg.

Ganska snart insåg vi båda att det var nog bäst att fästa upp håret med både gummiband och spänne för att det inte skulle bli helt mjölvittt och degsmetigt. Gick väl lite sisådär.

Sådär ja nu var degen jäst och plastduken utrullad. Lillans bakformar och barnplåt framtagna samt kaveln från då jag själv var liten.

Är så himla kul att sådana saker kan gå i arv. Att mamma min faktiskt sparade den till mina barn ”om du nu får några nångång” och jo tillslut fick jag ju det.. Man kan ju inte sitta barbröstad vid bordet då kameran åker fram så lilla fina förklädet hon fick av farmor på sin 2-årsdag satt nu där det hörde hemma. Kanske inte så snyggt uppknutet men lite på sniskan åtminstone..

Med tungan rätt i mun och djupt koncentrerad satte så lillebus igång att kavla. Oj så hon kavlade.

Sen fram med småformarna som hon stansade ut bullar med på exakt samma sätt som Pippi gör i det där Ipadspelet som pappan hjälpt oss att ladda ner. Oj va kul hon tyckte det var att baka.  Hon har ju tidigare hjälpt till med att röra ihop kladdkakor och sockerkaka och vispa grädde och dekorera tårta och lite sånt men aldrig med riktig deg såhär.  Jodå en och annan liten bit smet in i lillmunnen hennes fast det låtsades jag inte se ;) Såklart man måste få smaka sig fram och se vad som är gott eller inte. Det är ju lite det livet går ut på.

Själv kom jag lite av mig i mitt egna bakande för jag blev så uppslukad och rörd över hur duktig min lilla tös var på det här.

En medfödd talang och stor fallenhet det har hon, helt klart!  Sen att hårklämman hamna lite snett och lillhanden rätt kladdig for genom håret några gånger så att allt blev ruffsituffsigt det är något man får räkna med.  Jag menar vad spelar sånt för roll när man har det trevligt tillsammans.

Bakade tillslut ut min deg jag också. Två stora bitar blev det som jag kletade på en massa smaskigt på. Först hade jag rört ihop smör, vanilijsocker, nymald kardemumma och lite vanligt strösocker sen tog jag och rivjärnsrev lite vit blockchoklad över och se pudrade jag florsocker ovanpå den innan jag vek över halva degen över den andra. Sen skar jag till två ben som jag både snurrade och virade och sen satte samman till nåt knutliknande.

Lillan ville såklart vara med och nöp och pressade lite på sitt sätt över bullarna hon också tills hon kände sig nöjd med deras form *skratt*

Därefter fick dom jäsa en stund sen penslade vi med ägg och strödde över både flagad mandel och pärlsocker. Blir godast då. Om man lyxar till det lite extra. Ångrar lite att jag inte gjorde några med mandelmassa i också men det får bli nästa gång.

Att grädda bullarna var det allra mest spännande momentet tyckte min lilla tjej. Hon stod på lagom avstånd och ”Oooooh”:ade varenda gång en plåt lyftes ut för att göra plats till en annan.

 

Efter en liten stund så tog vi oss tillslut varsitt stort glas iskall mjölk och till det en halvvarm bulle. HERREGUD så gott!!! Den smakkombinationen kan det väl inte finnas en enda människa i världen som inte gillar. Jo dom stackare som aldrig fått uppleva den såklart men.. Av oss som vet vilken magi det blir inni mun ;)

Lillan var tyvärr inte så jättesugen längre då hon nog ätit lite väl mkt deg under tiden vi hållit på haha men några timmar senare var hon desto bullsugnare. Om hon njöt av smaken? Såklart!!!

Vet dock inte riktigt om hon fick ihop att det var hon själv som hade bakat bullarna vi åt men det spelar ingen roll.

Dom blev hursomhaver makalöst supersmarriga och vi hade superkul tillsammans där efter vägen. Att städa upp tog iofs en liten stund men åh, det var det värt- SÅÅÅ värt! Tricket är att INTE vara snål med fyllningen utan ösa på och sen ösa på lite till uppe på det.

Brukade du där baka med din mamma när du var liten? Jag, jag bakade både med mamma och syrrorna men kanske allra oftast med min moster som jag var dagbarn hos under några år där på lågstadiet. Det kuliga är ju att jag då bakade med exakt samma kavel här som lillan min nu kavlar så duktigt med och som sen henner lillasyster också kommer få använda så småningom sen om ett par år eller så.

Nä, om vi ska ta och värma oss varsin bulle från frysen kanske ;) Mmm

P.s vet inte varför sidan blir såhär konstig. I mitt admingränssnitt ser det mkt finare ut men skitesamma orkar inte mixtra mer vi har en del annat att göra idag här på vår kant. Stor kram och ha er en fin dag så länge så hörs vi senare

No Comments »

Ligger här vaken mitt i natten…

…och tankarna dom vandrar sig iväg i riktning mot min mor. Herregudminskapare vad jag saknar henne mitt i detta andetag.Hade behövt hennes alltid så kärleksfulla moderliga kloka råd.. Hennes mödrapepp… Hennes humor.. Livserfarenhet…  Hennes varma kärleksfulla känsloladdade kramar…  Hade behövt få höra hennes röst säga att hon har det bra.

Läste en så otroligt vacker och gripande text precis som jag vill att även ni ska få ta del utav:

If tears could build a stairway
and memories a lane.
I would walk right up to heaven
and bring you back again.

No farewell words wore spoken
no time to say goodbye.
You were gone before I knew it,
and only God knows why.

My heart still aches with sadness,
and secret tears still flow.
What it ment to love you-
No one can ever know.

Nu är det ju tyvärr som det är. Någon den föds medans en annan den dör. Vågar inte ens tänka tanken fullt ut vems nästa begravning det blir som jag går iväg på..  Åååh..  Ja bara det inte blir min egna så..

Lillan vaknade inatt igen. Hon grät. Snabbt tassade jag mig bort till hennes säng och lyfte upp henne och bar iväg med henne hit till min. Vet att det säkert är jättefel agerat av mig enligt alla pedagogiska studier som säkert någon har gjort meeeeeeen åh, hon blir så trygg och nöjd. Just nu håller hon i min arm samtidigt som hon sussar sött under den mjukaste av alla filtar.

Tittar lite till vänster om mig. Gud så söt och plutig mun hon har. Hoppas hoppas så innerligt att den i framtiden sen, alltså om många många år får kyssa en redig och rejäl karl. En snäll omtänksam och modig rackare som har vett och förstånd nog att vara rädd om, uppskatta och kämpa för henne och deras delade kärlek. Hoppas hon får känna lycka, harmoni och livstillfredställelse i 180 eller mer ändå. Att hon får gapskratta betydligt oftare än det att hon gråter. Åååh vad jag hoppas, önskar och vill att hon ska få besanna alla sina drömmar som väckas kommer göra under hennes väg här på jorden. Jodå det är bra att snubbla till ibland och då få känna på lite motgång. Det är sådant som behövs för att man ska förstå hur bra man verkligen har det. Men åh, låt det inte bli för hårda livskäftsmällar för denna unga lilla tjejens del.

Jag älskar henne verkligen bortom allt annat. Kommer så att göra till den dagen jag tar mitt sista andetag…

Tror ni verkligen att mina egna föräldrar kan ha känt samma starka känslor för mig? Att era föräldrar känner samma för er?

Kan man älska flera barn lika starkt eller blir det då så att dom får dela på den kärlek man har?

Jag ligger här i mörket och lyssnar på min dotters andetag när hon sover. Undrar såååå vad hon kan tänkas drömma om för nu ler hon i sömnen.

Själv kan jag inte sova. Jag tänker på mamma min. På hur galet länge sedan det nu är sen jag pratade med henne.. Ååh va jag saknar hennes röst. Nä åååh vad jag saknar hela henne och allt med henne!!

 

No Comments »

Snart ett helt år sedan…

”Mamma är död” hörde jag min äldsta syster snörvla fram där i andra änden av telefonluren.

Klockan var mycket. Någonstans närmare 23 eller kanske strax därefter. Min sambos mamma, storebror och mammans ”kille” var alla på besök i vårt lilla hus i samband med att detta överjävliga helvetessamtal kom. Det var påskafton. Vår dotter skulle dagen efter fylla 6 månader..

Jag minns hur jag tappade fattningen fullständigt. Skrek rakt ut, ett ångestvrål utan dess like… Jag kippade efter luft. For runt som en skållad råtta utan att kunna fästa blicken. Allt gjorde så förtvivlat ont. Hårt kramade jag om vår lilla dotter som inte alls kunde förstå vad som plötsligt tog åt hennes mamma. Hennes mamma som inte längre hade någon egen mamma kvar här i livet..

Jag vinglade mig nerför trappen, slet av mig alla kläderna klev in i duschen, hulkande, svårt skakande av gråt. De heta vattenstrålarna gjorde min hud alldeles illröd. I fullständig panik slog jag med knytnävarna mot kakelväggarna, jag slet hår.. SKREK RAKT UT NEJ!!! NEJ!!! Jag klarar inte detta….

Försökte lugna ner mig. Allt gungade. Magen vände sig ut och in och jag missade toalettstolen sådär så att spyorna dom hamnade delvis utanför. Med darrande händer helt utan kraft försökte jag torka upp efter mig. Städa rent. Nja, det gick väl sisådär.

På med kläder, upp för trappen, ångest ångest…

Pappan min dotter kom för att försöka hålla om, trösta. Lirkade mig ur hans grepp. Greppade mobilen, började messa folk för att berätta, tömma ur mig… Försöka sätta ord på det som chockade och totalt livs knockade ut mig..

Tårarna forsade. Smärtan inombords den gjorde så vanvettigt ont. En smärta som inte rättvist går att beskriva med ord.

Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst, få svar på  alla mina oställda frågor eller höra henne berätta om förr och om då jag var liten, när hon var liten nä aldrig mer skulle jag få höra henne sjunga så vackert för lillan som bara hon kunde. Kändes enormt tungt att inse att jag aldrig igen skulle få träffa henne, se henne, krama henne, äta hennes mat, skratta med henne, gråta med henne, minnas med henne, diskutera med henne…

Livet hade återigen spelat mig ett hårt spratt. Kanske det hårdaste jävligste tungaste någonsin…

Jag satt här på denna säng när jag tog emot beskedet. Samma säng som jag nu sitter på och skriver dessa mina ord.

Det har snart gått precis exakt ett helt långt men samtidigt kort år sedan hon dog från oss. Våra sista samtal jag minns dom som igår. Nästan ordagrant.

Ett år fyllt av så ruggigt mycket sorg, tårar, frustration, ångest, dåligt samvete och tomhet att nä fyfan va det har varit jobbigt emellanåt.

Visst har jag bitit ihop. Kämpat på. Visst har jag tagit på mig mer efterarbete runtikring detta än jag nog egentligen var stark nog att klara av. Men ingen annan erbjöd sig ju, ingen annan orkade.. Inte jag heller egentligen men någon måste ju..

Rent praktiskt hamnade ju fan i mig allt på mitt bord och gudarna ska veta att jag gjort mitt bästa. Det var jag som städade ur hennes lägenhet och tvingades kasta hennes kläder.. Det var jag som tog hand om allt det ekonomiska efteråt som än inte är helt färdigfixatmed.. Det var jag som tog kontakt med hennes vänner och jag som skickade tack till dom som närvarade vid hennes begravning…

Åååh så hon fattas mig…

Går inte en endaste dag utan att jag tänker på henne. Knappt ens en endaste timme känns det som ibland..

Det gör som allra allra ondast när jag ser små barn tjutande av lycka rusa in i famnen på sin mormor. Det är inte det att jag inte unnar dessa härliga ungar att få spendera tid med sina mormödrar, nä det är sorgen över att min dotter bara hann träffa henne, sin underbara fina, snälla, roliga, omtänksamma och härliga mormor bara en endaste gång…

Jag minns dom där dagarna som om dom var igår. Glädjen i mammas ögon när hon för första gången såg in i min lilla prinsessas ögon. Hur hon direkt instinktivt sträckte ut sina armar mot henne och sedan höll henne nära sitt hjärta som om det vore den mest naturliga saken i världen. Min dotter var så nöjd och log så fint. Åååh det lyste som en kärleksaura runt dom båda där dom satt och jag kände sådan enormt stark lycka inombords. Den stunden där och då, var nog bland den lyckligaste stunden i hela mitt liv ja såklart, nästefter stunden där efter själva förlossningen då lillan lades upp på mitt bröst..

Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker tillbaka på dagarna där som vi fick tillsammans. Dom var speciella. Väldigt väldigt värdefulla och viktiga för mig speciellt nu efteråt när det gick som det gick.

Inte trodde då väl jag att det var sista gången vi skulle träffas. Att allt så snart därefter bara abrupt skulle ta slut..

Om man ändå kunde spola tillbaka tiden.

Jag är så tacksam över att jag fick bli född av just den kvinnan och att hon valde just min pappa till att bli far till oss fyra barn. Jag är så tacksam över alla minnen, all kärlek, all omtanke och omsorg jag fått under alla dessa år. Jag känner mig så tom, så ihålig, så fruktansvärt fruktansvärt ensam här i denna stora vida världen..

Vet ju att jag inte är ensam men utan mamma känns det så.. Hon fanns ju alltid där.. Hon var ju tryggheten att luta sig mot när det blåste som jävligast. Hennes dörr och hem stod alltid öppet för mig med en så varm och välkomnande atmosfär..  Hennes kramar var dom allra allra bästa och hennes råd så kloka. Hon kunde så mycket och ofta var hon den bästa att rådfråga om saker och ting..

Känner mig så vanvettigt snuvad på år tillsammans som jag hade behövt fått ha.

Hoppas nu bara att hon har det bra vartän hon är och att hon känner inom sig i sitt hjärta hur enormt älskade och omtyckt hon var härnere på jorden, inte bara av mig utan av många många fler..

Att mista sin mamma är något ingen människa på jorden borde behöva gå igenom.

Vet att det är många som gjort det innan mig och att det är många som kommer göra det efter mig.

Såklart det känns olika för oss alla. I mitt fall kom det som den största av chockar. Jag pratade ju med henne bara någon timme eller två innan det att livet för hennes del plötsligt var över.Då lät hon ju precis precis som vanligt.

Jag förstår inte att livet kan ta så tvära vändningar. Egentligen borde jag ju ha lärt mig där i samband med min pappas än mer plötsliga död där och då när jag var endast 10 år fyllda men.. Där och då var jag så ung.. Nu är jag ju betydligt mer livserfarnare och äldre.

För mammas egen del var det nog bäst att det gick såpass snabbt. Att hon efter en trevlig kväll med bra hockey, god mat och umgänge med sina nära och kära (inte vi då förstås såklart) fick somna in, hemma i sin egen säng..

Hade så gärna velat hålla hennes hand. Hade jag bara vetat så hade jag funnits där för henne. Såklart jag hade..

Gode Gud vad jag saknar henne, det gör jag

Hjärtat mitt värker av längtan.

Sorgen är verkligen kärlek som ändrat form.

Hoppas hoppas vi tids nog, om riktigt riktigt länge får träffas igen, då på en än bättre plats i en än bättre värld fast hua då blir det ju utan min älskade dotter närvarande och nä, fy, jag står inte ut med tanken på att vi 2 också någongång kommer tvingas skiljas åt och ställa oss på varsin sida om den där förbannade jävla tröskeln..

Jag erkänner, har totalt vacklat ikull här på min kant.

GUD SÅ TÅRARNA FULLKOMLIGT SPRUTAR!

No Comments »

Våra frukoststunder tillsammans är nog det mysigaste på hela dagen..

No Comments »

Stjärnbadrocken

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den är i grunden vit och sen täckt av flerfärgade stjärnor.

Lite stor kanske men då har hon ju ”lite att växa i” som det så vackert heter.

Hon gillar den mycket men tror banne mig att jag gillar den ändå mer..

Vet dock inte riktigt vad som tog åt kameran här då jag skulle föreviga henne och rocken på en och samma bild.

Alltså kameran i fråga råkade jag oturligt nog tappa ner på tågrälsen där i samband med hemfärden efter mammas begravning och helvetesveckan jag spenderade däruppe precis innan. Ni minns den då jag ensam städade ur mammas lägenhet. Kameran i fråga föll ur skötväskan och ner mellan tåget och rälsen. Något krasade sönder därinuti och sedan dess har den INTE tagit ens hälften så okej bilder som innan..

Men jag gillar ändå på nåt vis denna bilden. Den känns nästan manipulerad i ett redigeringsprogram utan att den är det.

Men än mer än bilden gillar jag badrocken hon har på sig. Fast allra allra allra mest gillar jag självfallet och såklart tösen som bär denna badrock.

 

 

No Comments »