
Mörkt mörkhåriga med bruna ögon och rätt markerade ögonbryn på dom allihop.
Skulle kunna vara vilka som helst vilket dom också var fram tills den där aftonen/kvällen när dom på en buss fick för sig att dom tillsammans skulle våldta, järnrörsmisshandla och nästan där på plats – ha ihjäl en ung tjej. En svårt skadad stackars tjej som bara en halv månad senare somnade in – för gott på ett sjukhus.. Två av dom är yngre än tjejen i fråga och två av dom är något äldre.
På ett sätt är det bra av tidningarna att dom kavlar ut hur dessa vidriga svin ser ut. Så att ondskan får ansikten på sig. Men är det rätt att hänga dom? Ge dom ett snabbt slut.. Är det kanske inte bättre att låta dom leva med skammen framförallt inför sin egna familj samt förhoppningsvis plågas av samvetskval, mardrömmar, panikångest och annan skit som logiskt sett borde slå klorna i människor efter något sådanthär?
Om dom umgåtts med helt andra vänner den dagen, på en helt annan plats.. Då hade den här tjejen troligen levt.
Är det slumpen som avgör hur saker och ting blir… Är det ett förutbestämt öde?
Kan man själv påverka utgången av saker och ting genom att stå emot grupptryck och våga slå näven i bordet när man märker att saker och ting är påväg att barka helt uppåt väggarna, åt fanders ja dit pepparn växer och längre ändå?
Hur mycket ansvar har man för konsekvenserna som kommer… Sanningen den bekanta, brukar ju segra till sist och.. Är man alltid beredd att betala notan för hur idiotiskt korkat och dumt det blev..
Är killar/grabbar/män oftare och lättare gruppstyrda än tjejer? Är ju inte så ofta man hör om massvåldtäkt utförd av ett gäng tjejer där offret är en stackars man…
Snart kommer dessa mäns nackar att knäckas.. Snart kommer deras ögon tappa förmågan att se, snart kommer deras hjärtan sluta slå och deras blod sluta att pulsera kring i deras kroppar..
Var det värt det? Livet för dom hade ju knappt ens hunnit börja..
Deras mammor… Hur ska inte dom känna sig. Såklart dom känner avsmak för vad deras barn gjort mot den stackars kvinnan. Såklart dom sitter hemma mitt i detta nuet med tårarna strilande och med sådant inre kaos som ord omöjligen kan beskriva..
Att veta om att ett barns liv ska tas ifrån en på en särskilt utsatt tid..
Ett liv dom för inte alltför länge sedan bar inom sig, under enorm smärta födde fram och sedan försökte fostra till att bli fina och bra människor.
Hur kan det ibland gå så satans fel?
Varför finns inte spärrarna där när dom borde?
Vem av dessa fyra tror ni det var som först knäckte idén?
Det brukar ju oftast vara en som är lite mera ledartyp och några som mest följer med och inte vill vara sämre dom..
Chauffören av bussen han som direkt efter försökte köra över henne med bussen, han tog livet av sig han innan det hann bli någon rättegång.. Nån som var minderårig som också var med fick tre år.. Hon, hon fick inte leva mer.. Aldrig hann hon gifta sig eller själv få några barn.. Hon bestals på sin framtid..
En framtid som inte heller dessa fyra unga herrar kommer få uppleva p.g.a att dom en eftermiddag/kväll fick för sig att dom tillsammans skulle förgripa sig sexuellt på en tjej som råkade befinna sig på helt fel plats vid exakt fel tidpunkt. Hade det inte varit just henne så hade det å andra sidan kanske varit någon helt annan som råkade befinna sig där i närheten som…
Tänk så mycket onödigt som händer.. Tänk så många ledsna människor det blir runtikring p.g.a att några mindre smarta individer dras med, hetsar varandra och skrider över gränser som alla borde förstå inombords, INTE får klivas över..
Världen är allt en rätt skrämmande plats att vistas på.. Uppenbarligen går det kring en massa odetonerade mänskliga idiotbomber som riskerar explodera ut i galenskap, lite varsomhelst, närsomhelst..
Tur man inte alltid förstår vem det är som man sitter bredvid på tunnelbanan, tur man inte kan läsa andras svarta tankar…
Alla har vi varit med om tråkigheter som ärrar oss. Alla har vi blivit sårade, besvikna och någongång känt uppgivenhet. Men ger detta oss rätten till att förstöra för andra..
NEJ
Tänk om föräldrarna till dessa herrar på bilden ovan fått in sina barn på några helt andra spår där i barndomen.. Då kanske just detta aldrig hade behövt hända..
NÄ jag mår illa. Över hela grejen.
Tänk skräcken tjejen måste ha känt. Ångesten. Rädslan. SMÄRTAN! När så många okända män tog för sig av hennes kropp, slet sönder hennes själ, krossade alla hennes framtidsdrömmar på bara ett par sekunder..
Såklart även dessa män känner ångest över att deras egna nackar snart kommer knäckas.. Men är den ångesten starkare än den dom känner över tjejen dom överföll och tog livet ifrån? Känner dom starkare den sorg och skam som dom för alltid stämplat sina egna mödrars hjärtan med.. Ja säkert sina fäders och syskons å ja alla runtikring dom känner nog samma lika såklart men nu sedan jag själv blev mamma tänker jag extra mycket på andras mammor..
Hur känns det att veta att man ALDRIG mer någonsin igen kommer få komma hem. Sova i sin egna säng. Äta allt det där man tycker om.. Hur känns det att få ett datum och ett klockslag uppsatt för när livet ska ta slut? Fy farao vilken jobbig nedräkning..
Vill man att det ska gå fort och bli överstökat snabbt eller vill man vinna kvar varenda möjlig liten sekund?
Hur fungerar ens inre när det ställs på sin absoluta spets?
Ingen aning och tack gode gud hoppas jag att jag aldrig slipper behöva få reda på det heller..
Nä det är bättre att leva lite lagom här i mellanmjölksland och via medierna förfäras över hur galet andra valt att göra med sina liv..
Fast även här kan man förstås råka riktigt illa ut om ödet, eller är det slumpen – vill..
De snart hängda indiska våldtäktsmännen på bilden ovan finns avbildade på jordklotetsa alla tidningar idag.
Dom ser ut som vem som helst av oss… Men dom är inte som vem som helst av oss. Dom är fyra män som valde att göra något tillsammans som ytterst få människor väljer att göra tillsammans..
Huvva.. Mår illa…
Bilden är lånad från Aftonbladet