Älskade Änglapappa där ovan molnen någonstans.. Hade du varit behändigare till hade jag bakat dej en tårta idag. Nä, jag hade lagat en fenomenalgod middag till dej..
Saknar dig massor! Puss från yngstdotra dine
Archive for the ‘pappa’ Category
Lite småskrämmande och toksorgligt på samma gång det här att mamma inte längre finns kvar i livet och att huset min gamla moster bodde i och som hon ju alltid bott i så länge jag kan komma ihåg nu är sålt och att hon själv sitter på ett äldreboende gaggig så in i norden vissa stunder men andra korta perioder helt glasklar och skärpt som få.
Vet inte hur det kom sig men googlade lite och POFF dök denna bild upp. Tyckte det såg bekant ut på nåt vis och jisses så jag hoppade till då jag såg att det var ju mamma, älskade saknade fina underbara goa bästa mamman i hela världen med sin storasyster.. Är några år sedan bilden togs.. Men det förunderliga i kråksången här är att det inte alls känns så länge sedan. Minns precis vad det var som vi fikade nämligen Butterbullar och arraksbollar som jag och mamma hade tagit med oss. Gamla moster hon kom ihåg att jag inte drack kaffe och bjöd därför på en champisläskeflaska en 33a ni minns.. i glas.. Den stod och väntade på mig i hennes kylskåpsdörr…
Blir aldrig nå fler fikamöten där i köket där. Tyvärr…
Sen när jag klickade mig vidare in till orginalinlägget och då såg hennes handbroderade bonad där som satt ovanför soffan just där och då nä men då brast det för mig. Tårarna bara rann och rann…
Hon är en grym handarbetare min moster. Eller får nog skriva var, även fast hon ju lever än. Synen ställer till det berättade hon sist. Hursom så hade hon flera olika bonader med olika budskap som hon bytte mellan under årets årstidsskiftningar.. Vad blev det av alla dom? Hoppas dom inte slängdes på tippen iallafall för det hade ju vart riktigt sorgligt..
Som sagt.. Vill ni också blicka er lite tillbaka till hur inläggen såg ut förr i tiden ibland när jag tog mig tiden att ladda upp många flera bilder efter varandra så varsågoda: http://www.rakapuckar.nu/uncategorized/fotoalbum-fran-forr-vackte-tillbaka-minnen-man-glomt
Nostalgiskt så det förslår. Shit va jag önskar man kunde få spola livet och tiden tillbaka om så bara för nån liten timma eller två. Det hade varit mer än underbart fantastiskt. Hade varit sååå grymt fint att få sätta min minsting i mormors knä. Dom hade tokdiggat varann jag bara vet det. Dom är så lika på nåt vis, både till sättet och utseendet… Men.. Nu blir det tyvärr aldrig så.
TACK ÄLSKADE MAMMA för livet!! För tack vare det så har jag kunnat skänka liv till egna små tjejer jag också och det är inte kattskit det inte!
När jag var i 10-årsåldern, ja där strax efter det att min pappa hade lämnat oss för den där ”andra sidan” som det ju kallas..
så satt jag en gång ute på ”backen” som jag kallade området just framför våran lekstuga. Jag satt på en filt, det var sensommar, nästan höst eller kanske t.o.m brittsommar…
jag hade på mig ett par mossgröna manchesterjeans minns jag för det var nerifrån dom och mina utsträcka ben som min blick vandrade sig upp mot himlen och den lilla fågeln som där och då flög sig förbi mig där jag satt..
”Åååh tänk om jag också hade kunnat flyga sådär, då hade jag flaxat mig upp till molnen och genom dom.. sen letat efter pappa där för på begravningen sjöng ju solisten där om att det finns en stad ovan molnen… så då borde ju pappan min ha flyttat sig dit då väl, eller?!?!”
Ungefär så vandrade mina tankar där och då minns jag..
Sen funderade jag på hur många ballonger jag skulle behöva tänkas blåsa innan jag kunde lyfta med deras hjälp.. Ja tokiga jag tänkte faktiskt så..
Där jag ung, ensam och otroligt ledsen satt och längtade efter min far som jag där och då faktiskt hade blivit kramad om av bara månader tidigare..
Nu sitter jag här, massa jättemånga långa år efteråt.. och undrar hur hans kramar kändes.. Kan tyvärr, sorgligt nog inte komma ihåg det längre..
Ord från förr kastar ikull mig fullständigt.
Min pappas handstil var verkligen snirklig och vacker.
Hans ord riktade till mig, bara mig, träffar mig likt en sylvass pilspets rakt in i hjärtat på mig.
Otroligt att jag inte sett och funnit dessa ord tidigare…
*RYSER*
Tittar på min fina älskade dotter på golvet här intill.
Hon leker med plastgrisen som är en sparbössa som plingar och har sig när hon stoppar ner plastpengar däri.
Mina ögon är fulla av tårar, av sorg och saknad blandad med kärlek och tacksamhet över att jag fick livet och sedan möjlighet att ge livet vidare..
Med darrande händer håller jag det gulnade papperet med pappas ord skrivna med hans krumeluriga skrivstil.
Troligen är de skrivna tidig sommar 1986, kanske bara dagar innan det att han dog.
Jag har läst dom om och om igen. Högt. Tyst för mig själv. Har viskat dom och snyftat dom.
Livet är verkligen orättvist ibland.
Hade så innerligt velat krama om honom mitt i detta nuet. Lyft upp lillan min i hans knä och tankat hans hjärta så fyllt av kärlek att han inte trodde det var möjligt att känna så.
I en bok, om hur man brygger vin som jag lade beslag på för massa herrans år sedan eftersom den innehöll anteckningar gjorda av min far, där i den låg den inkilad. Inte för att jag själv är ett dugg förtjust i vin men.. Minns ju att båda mina föräldrar var ena hejjare på vintillverkning.
Texten. Orden. Ord just han av alla valt att skriva ner..
Torde vara skrivna tidig sommar 1986. Antagligen bara några veckor innan det att han dog.
Jag var precis tio år fyllda. En ung söt liten tjej med ljusblont hår och skrubbsåriga knän. På nästan skymtade små solframkallade fräknar.
Jag ryser, jag darrar, jag gråter..
Tack gode gud att jag har lillan här hos mig mitt i detta nuet.
Nu börjar det nästan kännas som att det går lite utför… Har lappat och lagat ett par Lidl-tights här precis.. Alltså dom var i stortsett nya, bara använda en enda gång när dom ute garaget hakade i en norrlandsifrånnedsläpad mjölkhämtare och då fick sig en reva, stor som ett öga ungefär, där lite snett ovanför höger knä.
Vill ju inte kasta dom heller då dom visade sig vara väldans sköna att skrota kring i så sagt och gjort, jag gjorde som förr i tiden. Jag letade fram nål och tråd och började laga. Det blev kanske inte helt jättebra sytt men ändå, glipan och skinn-tittutet är väck.
Händer faktiskt då och då att jag ibland tar mig för och lagar plagg det gått hål i. Ofta lägger jag kläder som förtjänar en användningssväng till i en påse för framtida lagningsstunder. Alltså jag samlar ihop flera styckna ”behöver-sys-ihop-igen” plagg innan jag väl sätter mig och gör det Ja, förutom idag då jag tog trocklingen direkt.
Är jag snål, ekonomisk, gammelmodig, smart, pinsam eller allmänt egendomligt omodern när jag gör såhär?
Hursomhelst nu kan jag gå ut i dessa under den stickade klänningen utan att behöva frysa och ingen kommer lägga märke till min lagning om dom bara ser mig på håll. Går man nästa nära så syns det förstås men där har ändå ingen att göra.
Snipp snapp snut..
Mer då, tja, jag började gråta idag då jag fick posten. Däri låg en folder från Svenska kyrkan med information om att allaHelgona närmar sig och att dom då, i den kyrkan däruppe där som mamma min tillhörde kommer att läsa upp hennes namn i samband med just den speciella högmässa dom har då. Inte bara hennes utan även de övriga i just den församlingen som också gått bort nu i år.
Hua, hade helt glömt bort att det är ju just så det går till. Hur jag och mamma satt tillsammans där på hårda kyrkbänken i Skellefteå landsförsamlingskyrka där på hösten 1986 och hörde prästen läsa opp pappas vackra fina namn i raden av flera andras. Kyrkan ekade av tyst gråt och oj så mycket sorg och saknad som trängdes därinne.. Är väl lite så att anhöriga till nyligen avlidna samlas i kyrkan vid sådana tillfällen. Egentligen är man ju nästan lite halvskyldig att pallra sig dit då. Förr i tiden var detta nog mer eller mindre en självklarhet men det moderna samhället har blivit duktigt på att ursäkta oss. Minns från den gången hur En kvinna därframme intill altarringen spelade på en gigantisk guldfärgad träsnirklig harpa och hålet oj oj hålet i mitt bröst det ilade och värkte som bara den..
Nu är det alltså mammas tur att få sitt namn uppläst i kyrkan, av en präst för allra allra sista gången. Inte just denfstora pampiga fina kyrkan men en annan en.
Avståndet härifrån gör det lite svårt för mig att kunna vara på plats där då. Alltså såklart jag hade kunnat satt mig och lillan på tåget upp men det känns både för dyrt och jobbigt. Tror nog mamma min ursäktar.. Ska däremot tända ett ljus härhemma istället och som alltid annars, tänka på henne..
Hur många gånger per person är det en präströst eller någon Annan kyrkorepresentant där i kyrkan säger ens namn egentligen?!
Först vid samtalet och genomgången inför dopet, sen vid själva dopcermonin, därefter när man blir framkallad att hämta sitt exemplar av barnens bibel, sen vid konfirmationen, eventuellt vid någon eller några skolavslutningar fast någon berättade för mig att det numer är slut med stämningsfulla sommarlovsutspring från kuyrkor p.g.a att det är så många invandrarbarn vars föräldrar inte..eller nä jag kanske missuffattat (hoppas det).. Sen vid konfirmationen, eventuell lysning om man nu gifter sig. Några gifter sig ju flera gånger så dom får ju höra sitt namn några extra vändor dom och ja, sen när man går bort vid en då närliggande högmässa, vid själva begravningsgudstjänsten och slutgiltligen då, det årets allahellgonamässa..
Blir ju rätt ofta när man räknar efter.. Hmm
Kyrkoskatten ger ju lite tillbaka faktiskt när man räknar såhär ;)
Nä nu ska vi klä på oss och gå på skinnjakt. Kram så länge
Tänkte idag på hur mycket min mors väninna vet om mina föräldrar som jag inte har någon som helst aning om. Hon har ju varit med långt långt innan jag ens var påtänkt. Kanske hon var den allra första att få veta att mamma väntade mig.. Mamma som egentligen inte ville ha fler barn.. Hon kände sig nöjd med dom hon hade.. Vilken var väninnans inställning till morsans graviditet? Vänner kan ju styra och påverka en i riktningar man utan dom i sitt liv, annars aldrig kanske ens hade tänkt på..
Hur många val för andra har jag varit med och påverkat utgången i? Jag är iofs mest förespråkare för att inte ge upp i första taget.. Oftast..
Relationsproblem exempelvis. Hur många gg har jag inte peppat folk att våga lyssna inåt på magkänslan.. Hur många gg har jag inte vridit folks synskärpa några extravarv?
En bästa vän anförtrors ju hemligheter ingen annan någonsin får höra. Min mammas vän kände nog mamma min bättre än någon av oss barn.. Iallafall förr tidigare i livet innan ålderdomsskröpligheten tog över.
Min mamma var ett ytterst speciell rätt bestämd, envis,busig och företagssam dam. Hon körde på i livet och levde bäst hon kunde. Det är iallafall vad jag hoppas och vill tro..
Saknar att jag inte längre kan fråga henne mer runtikring detta.
Är så otroligt mycket man inte vet om sina föräldrar. Men å andra sidan är det otroligt mycket som dom inte heller någonsin fick veta om mig.
Nu därifrån dom är, så vet dom nog. På gott och ont.
Det är vad jag tror iallafall…
När min älskade mamma gick bort där sent på påskaftonskvällen och då åter fick träffa pappa.. då hade det gått 27 långa år sedan dess att dom sist sågs..
Det är = VÄLDIGT LÅNG TID
Måste ha pirrat rejält i magarna deras inför det mötet.. Hur togs hon emot? Med en stor varm kärleksfull kram såklart
Tror nog pappa skämdes en del.. Med all rätt..
Hon har varit så besviken, arg,frustrerad och ledsen på honom för vad han gjorde.
Men det är glömt nu..
Dom har en himla massa å catha-up
Ja, han har ju som man mången gång känt i magen följt med däroppifrån i allt som skett och varit men ÄNTLIGEN får dom möjlighet att summera, prata igenom och DELA livet och alla händelser och så – IGEN
TJUGOSJU ÅR SEDAN.. Det är många dagar.. Nästan TIOTUSEN stycken.. Nja, nä men något mindre men NÄSTAN
Hur gammal är man sen när man dött? Typ någonstans i mitten av livet skulle jag tro. Fortfarande ung men inte barn, inte gammal utan yngre medelåldern.. Tror oavsett hur gammal man är sen när man dör så SLUNGAS man på nåt vis tillbaka i ålder för att sen hamna där någonstans…
Men dom som dör riktigt unga då.. Dom som bara är barn.. Som aldrig hann få bli vuxna.. En del hann ju inte ens bli ungdomar.. Hur gamla är dom då där på andra sidan..
Åååh nä jag vet inte.. Det är svårt det där..
Men något måste det väl ändå finnas.. Det kan ju inte bara ta slut. Jag lever i vart fall i den tron att man åter får träffa alla dom man tyckt om.. Dom andra slipper man såklart.. Men hur är det då om jag tyckte om nån som inte tyckte om mig fast jag kanske trott det.. Träffas man då? Nja, eller kanske… Sånt återstår att se – OM LÄNGE LÄNGE
Nu ska jag nattstäda.. För imorgon kommer dom och jag latade mig lite väl mkt här ikväll efter den där halva pizzan som mättade lite för mycket. Men god var den. Oj oj oj.. Lötsjöns Pizzeria i Sundbyberg dom vet vad dom gör, om jag skriver så ;)
27 år.. Det är lång tid..
Det är ungefär så lång tid det tog för mig att upptäcka vilket fenomenalt städredskap DAMMVIPPAN är.. Ni vet en såndär på långt skaft.
Helt makalöst perfekt till å dra fram skit som hamnat under soffan… Eller ner bakom toalettstolen, under tvättmaskinen, väggar.. Herregud… Tror att jag aldrig tidigare någonsin i hela mitt liv kommit på tanken att städa väggarna men oj så dom dammsamlar i ett badrum där man tvättar och fejjar rätt mkt. HÄRLIGT när det blir sådär rent och fint igen! Desto TRISTARE när det lika fort dammar på igen. Blir så då man har öppet fönstret för å släppa in lite ny fräsch luft efter att man duschat å så.. Ja vi har ju en såndär automatisk fläkt som drar igång också men för å hjälpa den lite på traven och för själva ventilationens skull så.. ja så är det bra å göra så..
Fast man får ju damma ett varv till sen förstås..
Just nu ÄLSKAR jag alltså min dammvippa. Ett städredskap jag knappt använde innan men som nu, åååh verkligen får jobba ikapp alla de år den fått lata sig å ha semester där bland städredskapen mina.
KRAM och inatt som sagt går mina tankar lite extra där till mina föräldrar. Mina älskade föräldrar som hade den goda smaken att göra just mig ;)
Han här påminner om min pappa som ung, ja om man skulle korsa honom med Mr Bean…
Fasen va jag längtar efter honom nu igen.. Som bara den.. Åååååh… Hoppas hoppas han har det bra där han är *gråter en skvätt*
Vet att lillan skulle älskat honom och att han skulle älskat henne..
Synd bara att dom aldrig hann få träffas…
Känner lite samma lika kring det här med pappa min..
Även om det är himla länge sen nu som han dog så känns det ändå så himlade trist att han aldrig fick träffa mitt barn…
Skitesamma ska ta henne till hans grav, berätta om henne och ”visa upp na”..
Han är ju ändå morfar… Omän en inte så jättelekfull sådan som han hade kunnat vara om han bara levt vidare och funnits kvar här mittibland oss *tårar i ögonen igen*