Archive for the ‘pappa’ Category

 

 

 

 

 

 

När jag är sjuk går lixom allt i slowmotion på nåt vis. Förpassade mig under förmiddagen över dit där den nu rätt kända vita soffan står. Där TV:n  precis mittemot är stor och innehåller massor av trevliga kanaler.

Jodå visst har jag duttat på lite med jobbet men mest har jag druckit vatten och vilat. Har ju hela helgen på mig sen att bocka mig igenom hela listan.. Upptäckte också en sloganstöld när jag satt framför TV:n och dåsade. En av reklambyråns trognaste kunder har kört en viss radda ord i sina reklamsammanhang iaf så länge som jag jobbat där och nu.. helt fräckt… kör ett helt annat bolag EXAKT samma ord i precis samma följd. Får man verkligen göra så?! Textade iväg denna information till chefen som säkert redan upptäckt detta själv redan alternativt redan blivit informerad från andra håll, ja jag hörde iaf inget från honom gällande detta..

Sen virade jag filten kringom mig några varv, svarade på några mail, somnade bort och vaknade när jag lyxigt som bara den, som en gåva från ovan fick hundrastningsavlastningshjälp!

Nästa gång jag vaknade till fanns det kokt korv serverat i grövre sortens korvbröd ni vet. Mums va gott men orkade bara tugga i mig nästan en hel (hunden fick som nästan alltid smaka den sista tuggan)

Döm om min förvåning när jag med mina trötta ögon upptäckte massor av gott som stod framdukat, inte bara det utan det låg också tre filmer hyrda på bordet. ÅH vilken VARDAGSLYX när man är sjuker. Fast hann inte slå på dom för jag upptäckte att det var ju min barndoms allra favoritigaste film på TV4 film

RASMUS PÅ LUFFEN

Åååh så fantastiskt bra den är!! Mästerlig!! Grymt fenomenal!!!

Kom inte alls ihåg den speciellt bra men minns det som igår när jag och äldsta storesyrran skulle gå iväg på bio för att se den. Fickan var laddad med hemifrånmedburen godis som smälte innan jag hann äta opp dom. Vi satt nästan i mitten men lite till höger i salongen som hette Grand. Innan filmen handlade vi ytterligare gotter i en maskin som hängde på väggen. Jag köpte mig (med pappamedskickade pengar) en ”Nickel” = små fyrkantiga godisar invirade i genomskinligt papper och hon hon åt Citron Fox kolor.. Mamma var inte med denna gång men de gånger hon och jag gick på bio så åt hon ALLTID utan undantag M-kulor.. Funderar här där jag sitter på om jag och pappa någonsin överhuvudtaget gick på bio ihop. Tror inte det.. Vi kollade på film hemma istället. Trist.. Det hade vart kul att nångång fått gå på bio med honom… och nu ja nu är det ju sedan länge försent…

Hursom den där regniga aftonen gick iaf jag och syrran och tittade och som jag tittade. Sögs nästan in i bioduken minns jag. Älskade varenda replik. Blev nog också lite småkär i Rasmus.. och de söta kattungarna där i slutet.

Det som förvånar mig lite nu här nästan 30-år senare är att jag inte minns hur det gick.. Vad som hände där i slutet

Satt lika fängslad nu som då och lät mig verkligen sugas in i handlingen. När han valde bort det barnlösa paret för att följa med Luffaren istället åååååh då brast mitt hjärta och tårarna  började falla i det tysta neröver mina kindben

Herregud va vackert ställe som det där Torpet låg på. Man såg verkligen vattenglittret där i bakgrunden från alla härliga filmvinklar och kattungarna där i slutet JISSES så makalöst söta.. Mmm

Kattungar ja, sådana höll man ganska ofta i sitt knä när man var liten. Hade inte vi hemma hos oss kissemissebebisar så var det alltid nån granne som hade. Minns hur jag brukade bädda ner dom i barnvagnen och skjutsa runt dom.. Mmm det var tider det..

Måste nog ta och köpa på mig hela Rasmus på Luffen filmen för jag råkade ju såklart nu här idag missa början. Hela filmen fick mig att känna sån enormt skön GOODFEELING känsla i magtrakten att jo, den ska jag allt se till å skaffa på mig.

Verkar va rätt skönt leverne det där att bara driva omkring och låtsas ÄGA allt man ser.. Promenera sig genom livet och världen för små korta ögonblick då och då… Ett härligt sommargöra helt klart. Finns det tjejluffare i 35-årsåldern? Om inte kanske jag ska passa på och bli en sån..

Nä skämt och sido nu börjar jag nog feberyra lite igen.. Hua va kallt det är här. Har tatt två Ipren men det verkar inte riktigt hjäpa (än) men skam den som ger sig. Kroppen har en fenomenalt gryn förmåga att återhämta sig och läka sig frisk igen. Det har jag om inte förrn fått se bevis på där hemma hos mamma för ett tag sen.. Kunde hon så nog fanken borde väl även jag kunna

Några fler därute som känner sig krassliga?

Kram tills vi hörs!

 

Synd bara att det är så fasligt jobbigt att tugga..  Konstigt det som brukar gå lätt som en plätt kräver jordens kraftansträngning

När jag efter att ha stoppat en Röd Ferraribil i munnen vred min blick mot TV:n så upptäckte jag att

Klockan är precis innan sju denna Måndagsmorgon i slutet av November 2011

Jag sitter klarvaken när jag egentligen borde passat på och sovit en stund till

Om ett par minuter kommer väckarklockans signal klyva tystnaden här i rummet

Var för en lite dryg timme sedan  ut med en vrålnödig hundgubbe tillika min sambo

När vi kom in igen fick jag för mig att dels måtta pappa och mammas brölllopsfoto vars glasskiva jag måste ordna fram en ny

21 x 28 cm  (udda mått jag vet) – har kollat massa nätbutiker men icke..

Sen drogs mina händer upp mot ett litet träskrin jag hade stående överst på en hylla

Var som något magnetiskt hände…

En del av mig ville ju skutta under täcket en stund till och gosa ner mig för en stund men det var något mitt undermedvetna inte ville tillåta

Jag lyfte locket och började med fingrarna bläddra mig igenom högen av foton, lappar, brev, anteckningar

Ja det där skrinet innehåller lite av alltmöjligt som jag inte orkat sortera mig igenom

Plötsligt håller jag i mina händer en svart BANKBOK från Föreningsbanken

Jag har alltid trott att denna tillhört mig och varit från tiden när jag var barn

Har vad jag kan komma ihåg aldrig ens öppnat denna

Visste inte ens om att den följt med mig ner.. Har sett den nångång i förrådet uppe hos mamma där hon bodde förut men nu har den alltså utan att jag varit riktigt medveten om när åkt med mig hitner och hem

Började bläddra och….

FRÖS TILL IS

Bankboken är utställd på min pappa

Första noteringen är gjord 841217

Sen kan man alltså följa alla insättningar och framförallt UTTAG gjorda hela vägen fram till hans död…

Dessa siffror försöker säga något till mig

Känner det så starkt

Men vad?

Stirrar på beloppen som där mot slutet i väldigt nästan oroväckande snabb takt tuggar upp det som var en rätt hygglig besparing där från början

Vad använde han alla pengarna till?

Måste ikväll efter jobbet ringa mamma och fråga om hon minns.. något särskilt… från den sista tiden där som vi hade honom kvar här hos oss i livet

*ryser och mår ganska illa känner jag*

Lilla lilla pappahjärtat… var du med om något otäckt du inte förmåddes våga berätta för oss andra…

Va fasen är det här?!?!?!

Sitter helt klarvaken jag som var så trött för en stund sedan

I mitt knä ligger en uppslagen kassabok med sidorna vändna neråt mot pyjamasbenstyget

På dess pärmar droppar tår efter tår ner

Från den dotter som nu hunnit bli 35 men som vid tiden för dessa kontonoteringar var knappt 10 år fyllda

Här sitter jag och darrar

En del av mig vill slå ihop boken och gömma in den bland andra böcker i min dubbellagerknökfyllda bokhylla

Men nej, måste stå emot den undangömmande dumhetsinpulsen

Det finns en anledning till att jag just denna morgon fann fatt på just den här kassaboken och jag ska banne mig ta reda på varför…

Godmorgon förresten

Hoppas Er start på denna Er vecka blir lite mindre dramatisk och inte fullt lika känslostormande som min…

Trevlig måndag..

Här ska duschas lite varmt för oj va jag fryser och darrar även om det absolut inte är ett dugg kallt här där jag sitter just nu

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag svingade på mig jackan imorse råkade jag med handen komma åt mina föräldrars bröllopsbild som satt på väggen

Som i slowmotion såg jag hur denna föll mot golvet

Försökte hinna fånga den men eftersom armen satt fast inne i ärmen gick det sisådär typ inte alls..

Skyddsglaset sprack sönder i sjukt många små och större bitar

Dessa spred sig som ett diamantglitter över hela mitt hallgolv

Jag som bestämde mig för att försöka vara positiv och glad idag kom av mig lite

Med darrande händer plockade jag försiktigt upp kortet i ramen som såg ut att ha klarat sig utan några skador

Det hade ju kunnat gått så illa att bilden hade kunnat bli upprispad av vassa glasskärvor men PUH! Tack och lov gick det bra

Däremot var det hemskt sorgligt att se skärvorna så synligt och demonstrativt visa tydliga sprickor mellan mina föräldrars glada ansikten

Denna bild var ett förevigande av deras ditintills lyckligaste dag i livet

Dagen, då två människor som verkligen älskade varandra på djupet lovade varann evig kärlek tills döden skijde dom åt…

42 bröllopsdagar hann dom fira

Sen kom den där jävlade döden…

Vet att mamma berättade att det var pappa som satte in detta fotografi  i själva ramen. Var alltså pappas händer som senast var dom som  höll i denna bild..

Gick en rysning genom kroppen på mig när jag tänkte den tanken

Jag lade upp ramen och plockade försiktigt loss de trasiga glassplitterbitarna frånbildens framsida. Plockade även upp alla synliga små skärvor på hallgolvet. Torkade med en lätt fuktad trasa över hela golvet… en trasa jag sen slängde

När jag kommer hem i eftermiddag ska jag dammsuga så  att ingen stackars vovvetass ska få ont..

Hur reagerade jag då?

Ja, alltså hade detta hänt för ett år sedan så hade jag svurit högt, gormat loss lite och gråtit en skvätt. Jag hade förbannat mig själv över hur onödigt klantskalligt det var att riva ner något så viktigt och värdefullt för mig. Jag hade tappat tron på allt och sett det hela som ett tecken.. Garanterat hade jag tolkat tecknet såsom att jag kommer aldrig få uppleva någon lika stark kärlek jag inte för iom nerdragningen av bilden så vilade numer en förbannelse över mig som straff över detta..

Något sådant knas hade jag säkert kokat ihop där i mitt ledsna tillstånd

Men idag, nu nyss denna morgon reagerade jag desto mer stabilt och rationellt. Jag konstaterade snabbt att det här var ju inget kul men inte heller hela världen. Jag tog hand om skärvorna och bestämde mig snabbt för att senare när jag kommer hem igen mäta ramens innermått och därefter lägga lappen med dessa i plånboken så att jag nästa gång jag är på Claes Ohlsson eller Rusta, kanske Ö&B eller nåt annat billighetsställe… Så kan jag köpa mig en annan billig ram med just de måtten och då föra över glaset/plastskyddet till denna orginalram

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara

När jag såg glaset på mina föräldrars bröllopsbild falla i golvet och där gå i tusen små bitar blev jag först  nedstämd såklart men därefter faktiskt lite glad över kvittot jag strax därefteråt fick på att jag lärt mig att reagera mer balanserat…  Framförallt är jag stolt och glad över att jag ser lösningar, att jag snabbt kullerbyttar om känsloläget till att bli något konstruktivt istället för rent kaos.  Det är ju faktiskt inte hela världen…

Har du bilden av dina föräldrars bröllopsbild uppsatt? Äger du den överhuvudtaget.. Kanske inte dina föräldrar överhuvudtaget var gifta någongång…

Jag blir iaf både varm, stolt och glad av att se mina älskade föräldrars härliga lyckliga leenden titta mot mig ibland. För man ser verkligen hur vansinnigt förälskade dom är i varandra och det är så himla vackert…

 

 

 

 

Älskade lilla pappa

Idag hade jag firat dig –

om jag bara hade kunnat

Men eftersom detta inte går så tänder jag istället ett litet ljus till din ära

Vi fick alldeles för få år tillsammans

Men dom 10 vi faktiskt fick är jag så tacksamt glad över

Jag saknar dig mer än någonsin dagar som denna. Dagar när andra ena får fira sina pappor men inte jag..

1986, mitt i sommaren skildes våra vägar

Du klev över en tröskel medan jag stod kvar. Kände mig  helt förkrossad, förtvivlad och förstod redan där och då att jag aldrig mer skulle kunna bli riktigt hel igen. Tomrummet du lämnade har jag försökt täppa igen med tonvis godis, destruktiva relationer och ohälsosamt tokjobbande. Inget av detta har fungerat..

Ibland brukar jag fantisera om hur livet mitt hade sett ut om du fortsatt finnas kvar

Antagligen otroligt annorlunda och mer uppstyrt, tryggt och inrutat än det i dagsläget är

Jag tänker lite extra på min pappa idag

På vem han var, hur han lät, hur han rörde sig.. Samt vad han lyckades åstadkomma under de 52 år han levde här på jorden innan han hamnade där under jorden..

Lever jag själv ytterligare 17 år sett  f.r.o.m idag så kommer jag att ha levt längre än vad han gjorde

Vem är jag? Hur låter jag? Hur rör jag mig… Vad har jag själv lyckats åstadkomma under mina 35 år som jag levt här på jorden..

Idag är alla pappors dag. Men långt ifrån alla pappor kommer att bli firade med den pompa och ståt dom förtjänar. För många små  barn är hos mamman just idag och kanske inte ens medvetna om att det idag är alla pappors dag.. Många större barn orkar inte med detta jomsande och komersialismens påfund.. En del är osams med sina fäder och tycker inte alls att dom förtjänar något firande överhuvudtaget. Sen dräller det av barn som inte har någon kontakt med sina pappor även om dom i praktiken egentligen skulle kunnat ha det men antingen gör papporna det svårt för dom eller så är det mammorna som ställer sig ivägen..

Idag är alla pappors dag

Idag rivs det papper från paket innehållande strumpor, kalsonger, slipsar eller kanske någon fin egengjord sak från träslöjden.. Idag är det många pappor som blir varma i hjärtat och tårfyllda där i sina ögon. Men säkert lika många pappor som känner ett sting av besvikelse och sorg i sina hjärtan. Idag sitter många barnlängtande ännuejigapappor och suckar över att det än inte blivit några barn gjorda och idag sörjer många fäder sina barn som dött i förväg..

Farsdag är en känslornas dag

En dag många av oss kommer ihåg men som några också säkert råkar glömma…

Eftersom min pappa ligger begravd så långt bort idag kan jag inte sätta något ljus där i hans lykta

Därför tänder jag ett stearinljus här hemma istället

Ett ljus som kommer att få brinna i några timmar nu

Ett ljus vars låga minner mig om vilken varm, upplysande och underbar pappa jag trots allt fick ha där mina första 10 år av detta liv

Tack pappa för livet – Älskar dig så!

 

 

 

 

 

 

 

 

Första gången jag överhuvudtaget någonsin kom i kontakt med en spik där när hjärnan var tillräckligt mogen för att komma ihåg saker och ting, det var när jag var bara några år fyllda och skulle hjälpa pappa att spika upp vår nyinköpta PILTAVLA bakpå stugväggen.. Pappa måttade och hade sig innan han väl greppade spikens kropp mellan pekisen och tummelummen.. Han höll hammaren i dess yttersta del av skaftet för å få maximal kraft vid själva scvungen och TJONG på ett enda hammer for spiken in till hälften precis som han hade tänkt sig att en skulle..

Stod häpen där nedanför på den barrtäckta skogstoten med nacken hårt böjd bakåt och tittade storögt upp på min idol till pappa. Han var starkare än Stålmanen och pricksäkrare än en spottande lama men lite halvglömsk för plötsligt när vi stod där och han skådade sitt verk kom han på att han ju behövde en spik till för att kunna hänga tavlan längre ner för oss barn om nu vi skulle till å kasta pil nångång..

Han bad mig springa runt knuten och bort till verandan på framsidan där spiklådan stod öppen

Gjorde som han sa och kom tillbaka med TVÅ spikar. En utifallatt han skulle missa och spiken skulle rymma ur hans grepp och kanske försvinna sig iväg (tänkte jag) utan att någon gång innan ha sett någon spika något överhuvudtaget

Trodde väl kanske att han hade haft ren nybörjartur där för dagen med sitt första islagande

Men pappa var inte den som var den

Han använde upp dom båda spikarna och satte en riktigt långt ner i jag-vänlig höjd

Nästa spik den hamnade precis mitt emellan den lägsta där och den vuxenanpassade

Hips vips hade vi spikarna redo så jag kunde ha och hänga under de närmsta åren i samband med att jag växte..

Brukar tänka på den där sommardagen ibland. På hur han snitsigt och snabbt kullerbyttade till det inne i huvudet sitt när materialet ändå var framburet. Det är sånna sidor jag hoppas att jag ärvt från far min när det väl blir skarpt läge nångång.. Att förmå mig kunna göra det där lilla extra i förebyggande syfte utan att göra sån stor sak av det hela..

Det tog inte många dagar efter den där piltavleuppspikarhändelsen innan jag fick mig en alldeles egen liten snickarlåda med en pytteliten såg, en hammare, en vinkelhake och en tumstock i. Minns hur själaglad och nöjd jag kände mig när jag också med riktiga verktyg kunde haka på pappa hack i häl när han skulle jobba med något..

Ville alltid hjälpa till  så fort det var något och det bästa med pappa var att han nästan aldrig sa ”nej, låt mig vara ifred och fixa det här i lugn och ro” osv… Nej, tvärtom så tog han sig tid och visade, han förklarade på min nivå så att jag förstod.. ”Kunskap som kan vara bra för dig att  ha i framtiden sen” kallade han det för

Är verkligen jättetacksam för allt han hann lära mig. Dock sörjer jag ibland allt det där som aldrig blev av.. Kunskap jag vet att han kunde utan och innan men som jag fullständigt saknar och nu inte heller tyvärr kan fråga om..

Där har ni det, det jag tänker på när jag hör ordet ”Spik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömde att jag var hemma i mitt barndoms norrland

Att jag en natt hade svårt att sova så jag tog mig då en lång lång promenad bort till kyrkogården

Dit där pappa bland många andra ligger och vilar vid sin sten..

När jag närmade mig där såg jag på långt håll fackeleld som bröt av det nattsvarta mörka

Ju närmare jag kom desto tydligare såg jag det jag först till en början trodde var en synvilla av något slag

Men jo minsann, där satt dom allt, uppradade i prydliga rader på små stolar

Skelett efter skelett..  Flera hundra var dom, kanske tusen jag vet inte så noga blev så chockad av det jag såg..

På en tillfällighetsuppsatt skylt som var uppspikad stod det ”Obligatorisk närvaro, minst en representant per sten”

Dom hade någon form av årligt begravningsplatsstämma där dom bland annat höll omröstningar samt delade ut priser.

De som fick pris var bland annat den döing som hade haft årets flest frekventa anhörigbesök från en och samma person under det senaste året, men även den som fått flest besök totalt sett från flera olika människor vann sig ett pris. Någon fick pris  och hyllades för tappert stillaliggande efter riktigt mångårigt dömannaskap, en annan den vann för sin skönhets skull.. Ja sådär höll dom på ett tag och jag stod kvar i buskaget precis en bit bortanför gravkapellsgången där dom höll till. Kände mig helt chockad av vad jag såg.. Vågade inte ge mig tillkänna. Ville inte riskera att bli en av dom. Inte än..

Förstod att någon av alla de av månskenet väldigt upplysta vita skeletten som satt där måste ju vara pappa. Men dom såg alla så likadana ut där dom satt. Skillnaderna dom emellan var inget jag kunde se därifrån jag stod gömd. Jo några kändes lite längre än dom andra och någras benstommar var tjockare men annars..näe..

Tanken slog mig då plötsligt.. Att när alla dessa människor levde för inte alltför länge sedan då var deras ben klädda med köttslamsor, blod och massa nervtrådar och gud vet vad en människokropp nu kan bestå av,  för att sen avslutas med ett överdragsskinn allra ytterst. På kraniet då täckt av en hårtbottenliknande hätta satt kaluffser i olika hårfärger och ögonhålorna var fyllda med ögon som alla hade lite nyanskillnader.. Dom hade olika mycket kroppshydda att kånka kring på, röster som lät olika och kroppspråk som skilde sig en hel del åt mellan varann… Dom levde runt på många olika platser. En del reste världen kring några varv. Alltså dom befann sig så långt långt bort från denna plats man kan tänka sig men ändå hamnade dom alla här tillslut. Vilandes ganska tätt, sida vid sida  som uppradade sardiner i en burk bara det att dom här låg under jorden på vad som döpts till ”Helig mark”

Men nu, nu satt dom plötsligt upp, äntligen fick dom byta ställning.  Säkert  kände dom sig ganska lyckliga över att iaf någon natt per år få komma sig upp en sväng för det måste ju kännas, bokstavligen nu. DÖ-tråkigt att bara ligga ligga ligga i vågrätt liggläge sådär under marken i så himla många dagar utan att det händer särskilt mycket

Då gäller det att man hade fått sig en trevlig stengranne att ligga och småprata med..

Var ju rätt glest med omflyttningar så tiden man fick tillsammans blev ju stundvis nästan lite gruvsamt långtråkig och segmalen.. Har ofta funderat på vilka det är som ligger närmast pappa. Vilka liv levde dom.. Var det några trevliga personer eller var dom bittert arroganta och allt annat än sociala?!

Mötet fortsatte även fast mina tankar som så mången gång innan valde sig att skena iväg.

 Längst fram, inför alla stolsittande skelett stod ett skelett upp och höll i hela eventet. Han läste upp nyanlända som fortfarande låg kvar på sina nytilldelade platser tills nästa år eftersom dom inte var ”tillfixade” än. 

Rös längstefter ryggraden för jag kom av hans ord att tänka på alla likmaskar och annat otäckt som.. säkert.. arbetade för fullt där under backen litevarstans

Nu blev det så dax för omröstning. Det skulle bestämmas vilken kyrkogårdsarbetare som var mest omtyckt och som hade utfört sitt jobb bäst under den säsong som precis avslutats..

Kände där jag stod gömd att näe fan jag orkar inte stå kvar. Med tunga, släpande steg hasade jag mig hemåt igen.. Till där mamma låg och sov helt ovetande om vart jag hade varit mig iväg. Lätt chockad över vad jag hade sett kröp jag ner under täcket men lyckades inte somna om..

Nyss. här precis vaknade jag under täcket jag precis innan drömt om och näe jag kan inte heller somna om. Däremot minns jag väldigt tydligt denna min skummaste skumma av alla drömmar jag någonsin överhuvudtaget har drömt..

Har du där drömt något liknande någongång?

Drömtydare?!? Någon?!?!

 

Äntligen hade hon unnat sig det hon längtat efter i flera år

Känslan hon hade haft i sin kropp var likvärdig med den känsla hon också en  gång tidigare  hade haft i samma kropp men detta hela 27 år tidigare…

Den gången var det pappa som uppfyllde hennes dåvarandre allra högsta önskan om en alldeles egen cykel. En röd. En glänsande nyputsad fin en med specialtuta fram istället för en ringklocka.

Minns än idag hur jag som liten tös satt vid köksbordet en tidig morgon i april. Det vara några dagar innan min födelsedag och hela familjen satt samlad och åt frukost.

Tror det var en lördag men kan också ha varit en söndag. Vi var iallefall lediga från såväl skola som jobb och hade det ganska mysigt där vi satt tillsammans och åt gott samtidigt som vi samtalade om aktuella händelser som var i ropet just där – just då.

Plötsligt säger pappa där han sitter och viker undan gardinen närmast fönstret

”Nämen titta där.. Va tusan är det jag ser som står på grusuppfarten”

Nyfiken som jag var rundade jag bordshörnet där mamma satt och ställde mig nära pappa.. sådär nära hans kind att jag riktigt kände skäggstubben riva..

Trodde jag såg fel först men jo det var en cykel. En röd en. Men vem kunde det vara som som cyklat hit på den hann jag tänka medan jag väntade på att dörrklockan skulle ringa..

Grattis gullunge. Hoppas den duger..

Sa pappa och la armarna om mig. Var inte i min direkt kramigaste period och försökte spreta mig loss samtidigt som jag snabbt kramade honom tillbaka..

Tackade honom med en snabb kindpuss sen fick mamma en likadan i farten innan jag åter snuddade köksbordet fast från andra hållet och med några snabba kliv genade genom hallen och ut… ut genom ytterdörren och bort mot cykeln som så fint stod parkerad på uppfarten.

Minns det som igår hur jag strök med handen över den alldeles nya obesuttna cykelsadeln. Var någon form av skyddsplast klistrad över den. Som ett genomskinligt plåster ungefär som jag snabbt rev av för nu skulle jag minsann testa finåket..

Lyfte foten, förde stödet åt sidan, klev över ramen och plötsligt satt jag där och trampade. Håret fladdrade i vinden.. Det gick så lätt att trampa.. Fick ganska snabbt upp en väldigt hög fart.. Ögonfransarna började fladdra där i vinden och ögonen tårades men jag trampade vidare.. Ännu snabbare

Kände hur pulsen ökade och jag fullständigt ÄLSKADE KÄNSLAN!!

Det var Frihet

Kärlek

och Frisk luft i ett och samma andetag

När jag kom hem igen helt slut av allt kringtrampande berättade mamma och pappa att dom först hade tänkt gömma presenten tills jag verkligen fyllde år men sen hade dom gemensamt kommit överrens om att det var ju bättre jag fick ut och hoja redan nu eftersom vädret var så fint och födelsedagen sen skulle ju ändå innehålla fler paket. Bättre då sprida ut lyckan på fler dagar än bara en..

Dom var så kloka mina föräldrar.. Visst är det väl så. Varför bara bli firad en dag när man kan bli firad många fler ;)

Nu står jag där i en cykellängtande fas igen

Men denna gång blir det nog jag själv som slår till och köper mig en cykel.

Detta kanske får bli redan till våren..

Frågan är dock vilken modell det blir. Förut var jag ju helt insnöad på den där Karin men näe.. Det finns finare ena har jag nu sett. Kanske ska jag slå till på en mörkgrön mettalic eller är Röd kanske snyggast ändå? Kanske en syndigt svart en eller.. eller

Nä fy vilken beslutsångest jag fick nu..

Men en sak måste jag bara lova mig själv och det är att jag innan nästa sommar är slut så ska jag ha cyklat minst några mil iallefall..

Älskar´t

Precis så som jag skrev där alldeles i början av detta inlägg hoppas jag att jag kommer känna till nästa vår eller som senast till våren därefter..

 

 

 

 

 

 

 

 

Minns när jag var liten

En sådär irriterande jobbig lillasyster ni vet

Hon som levde rövare och var busigare än tåget, sa dom vuxna

(Jag har då aldrig sett ett speciellt busigt tåg någongin så frågan är om inte vi alla i stort sett JÄMT är busigare än tågen är..)

Jag växte upp i en stor pampig röd Västerbottensgård. Ett hus som mamma ärvt av sina förfäder som en gång i tiden byggde kåken däruppe på backen med den ack så fina fina utsikten..

Fyra barn fick min mamma och pappa. Fyra flickor allt som allt.

Jag är yngst. Jag kom ut sist.

Första barnet fick mamma min 16 år innan mig sen gick hon som havande några svängar till innan det äntligen blev min tur att få se världens ljus..

När jag var liten hade vi alla egna rum men ändå fanns det där i huset en himla massa fler rum över som vi använde till annat. ”

Exemlpevis: Finrumme” som andra människor brukar kalla vardagsrum. Åsså hall´n, badromme, tchvättstujjen, pannromme, kammar´n bortanfor tjökä, åsså såvelätarromme sen trappurn oppefter veigga.. däropp had vei äin hall deina åsså syrrerns romma å mine romme å mam å pappsovstujjen sen e tjök deill å tv-rumme seklart..

Vi var många viljor på den tiden som skulle enas. Många som tillsammans hjälpte till att stöka ner men desto färre som försökte ställa andras oorning i ordning. Vi hade alltid glass i frysen men fick inte för den sakens skull bara gå och ta inte.. Under trappen sov vår fina snälla gulbruna labrador Tola i sin fina låda full med mjuka filtar och kuddar. Jag brukade smyga ner till henne ibland när jag inte kunde sova och hon lät mig mer än gärna kura ihop mig nära nära och sen ha hennes mage som min huvudkudde

Mamma och pappa brukade ibland hitta mig där i hundlådan när dom tidigt om morgnarna klev upp för att stoppa några vedklabbar i pannan för att huset inte skulle bli så kallt att vistas i.

Vi eldade med ved hemma hos oss och herregud sådant sjå det var varje år att få till hela proceduren runtikring för att göra detta möjligt.

Pappa hade det inte lätt.

Med FEM brudar i huset var sällan någon av de två toaletterna lediga om han nu skulle få för sig att behöva gå dit in och uträtta sina behov. Han skruvade upp speglar i allas våra rum i hopp om att vi skulle stå där istället och locka hår, kleta smink och vad vi nu gjorde..

Men det hjälpte föga. Toalettdörrarna stod låsta mest hela tiden hemma hos oss..

Är lite speciellt att nu som vuxen blicka tillbaka och minnas hur det verkligen var där på den gamla och ack så goda tiden.. Tänk om man kunde spola livet dit igen bara för en vecka eller så. Gud va härligt och kul det hade varit.. Vilken grej..

Tyvärr har många minnen bleknat medans andra etsat sig kvar riktigt starka..

Jag kommer såväl ihåg en gång när vi alla skulle packa oss ihop och åka iväg för att äta smörgåsbord på ett finare ställe. Släkten brukade mötas upp där en gång per sommar och det var alltid samma ståhej innan vi kom oss iväg. Alltid var det någon som hade något borta och jämt var det nån som inte ville följa med. Mamma och pappa klarade ändå väldigt bra av att hantera dessa högljudda tjejtjattersituationer måste jag ju såhär i efterhand erkänna..

Fasen hörrni, dom var himla fina mot varann mina föräldrar. Detta även fastän dom hade hängt ihop i ganska många år när jag väl tittade mig ut och växte upp. Pappa plockade blommor åt mamma och uppvaktade henne med söta små spontana presenter. Han fick henne att skratta som ingen annan och hon kastade sig ofta in i hans famn och gav han en oväntad puss som fick hans ögon att glöda av kärlek..

Hur gjorde dom då för att hålla liv i sin förälskelse även fastän törnarna kom och livet satte dom på både en och tio prövningar här och där..

Har frågat mamma detta några gånger och hon svarar alltid ungefär samma sak. Dom var duktiga på att läsa varandras signaler.. Dom tycker om att göra den andre glad..

Tänk va fina dom var tillsammans… Varför skulle det behöva bli som det blev..

Pötsligt kom dom där helvetessmärtorna som ockuperade pappas kropp

Han försökte få hjälp, få en diagnos.. Han försökte slippa måsta ha så sinnesjukt ont

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur annorlunda mitt liv faktiskt hade kunnat sett ut om inte den ack så viktiga pappalänken plötsligt bara från en dag till en annan hade försvunnit..

Var så oförberedd och blev så chockad.. Allt jag hade planerat slogs i spillror och ingenting någonsin blev sig riktigt likt igen..

När jag var liten bodde vi alla hemma i ett och samma hus. Vi kom och vi gick lite som vi ville men ändå sov vi där mellan samma väggar, natt efter natt efter natt..

Kan ibland sakna det där. Att alltid ha någon i närheten om det skulle vara något.. Någon att fråga, någon att bara prata med.. bolla tankar och funderingar med..  Kan sakna det där att vara nära alla dom som betyder mest för en..

Kommer jag själv någonsin igen att få uppleva det där med att återigen vara mitt i en familj. Vara en del av något större..

När jag var liten var min familj egentligen inte så mycket större än vad den är idag. Några har försvunnit men andra har istället kommit till. Vi har spridit ut oss till olika delar av landet och några har ynglat av sig och blivit fler medan andra av oss står still i antal..

Vi har alla åldrats och levt på

En del har levt mer andra knappt något alls

Hur ofta tittar mina systrar tillbaka på tiden som var? Vilka känslor känner dom när dom någongång gör detta.. Minns dom hur fina mamma och pappa faktiskt var mot varandra.. Har inte dom längtat efter att någongång nångonstans kanske själva få uppleva något liknande med någon..

Vi pratar inte så mycket om sådant

Vet egentligen inte varför, det blir bara inte riktigt så..

När jag var liten var min familj lika stor som antalet katter på bilden härupptill.

Vi bodde tillsammans i ett stort rött hus med vita knutar uppe på en backe.

Ibland längtar jag nästan lite ihjäl mig efter den tiden..

Efter tidiga morgnar när pappa satt på huk invid hundlådan ute i hallen och med försiktiga rörelser strök över mitt guldlockiga trollungehår samtidigt som han viskade till mig att det var dax att vakna för glöden var perfekt nu och han tyckte dessutom synd om den röda lilla träpallen inne i pannrummet som stod tom..

Minuter senare satt jag yrvaken på nyss omnämda pall,  invirad i en filt med mina små näbblapptofflor på fötterna och med en grillpinne i handen där pappa hade trätt en skiva falukorv längst ut

När korven så kändes färdiggrillad fick jag lite toapapper runt fingrarna sen drog jag loss den därifrån toppen, sprutade över lite ketchup sen åt jag med god aptit samtidigt som radion spelade någon trevlig dänga för pappa och mig där vi satt

Herregud vad jag saknar dom där morgnarna

Dom bästa hittilst

i mitt liv…

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon var en sån skön kvinna den där Astrid

Så fylld av härlig fantasi som hon dessutom förmådde få på pränt.

Med perfektion sällan skådad lyckades hon blanda djupaste allvar med lättsammaste knas

Hon förtrollade flera generationers med sina makalösa berättelser

Hela hon var som en sagoskattkammare personifierad

Att hon aldrig fick nobelpriset är en stor stor skandal kan jag än idag gå och tycka

För mig är hon den som allra mest av alla förgyllde till min barndom

Hon kläckte ur sig så mycke bra och så massa kloskaper att ibland kan jag inte förstå

vart tusan allt kan ha kommit ifrån..

Vet att jag har skrivit om det förut och jag skriver det väl igen

Jag har också en barnbok jag bär kring på i mitt hjärta

En historia som pappa och jag skrev tillsammans under de få korta år vi fick tillsammans

Har flera gånger försökt fått ur mig den

Sätta den på pränt

Men varenda gång har jag tvingats avbryta projektet som sådant innan jag knappt ens hunnit komma mig igång

Det blir för känsloladdat

Allt blir plötsligt så nära igen

Känslor jag med åren lyckats förtränga, de kommer tillbaka och kramar tag om mig från insidan

Det är för smärtsamt

Åh, det gör så förfärligt ont

Men jag ska stålsätta mig själv så småningom snart

Jag ska, om inte för min egen så för pappas skull..

Berätta vidare den fantastiska av alla fantastiska  historier

som han berättade för mig när jag var ett litet barn

Världen blev först rejält mycket fattigare när pappa min dog

sen några, ganska många år där senare så var det min andra barndomsförgyllare

Astrids tur

Någongång, någonstans hoppas jag att jag får stå med en egenproducerad barnbok i mina händer

Med mitt och pappas namn där på bokryggen…

sno

Ibland känner jag sådan förtvivlad irritation över avstånd

Som nu exempelvis

Hade så gärna velat åkt till pappas grav och gjort lite höstfint

Plantera lite ljungblommor och tända upp ett flerdygnsljus där i lyktan

Men det är ju åt helskotta för långt för det..

Vet ju att nu är det fortfarande snöfritt där på kyrkogården

Vilket det absolut inte alls brukar vara alla gånger när jag åker mig norrut

Skulle väl tippetro att jag inte kommer mig hemöver innan marken igen täcks av det där tjocka djupa snötäcket

Snö som faktisk  är extra tung att skotta när den ligger packad ovanför den plats där min älskade pappa sover sin evighetssömn

Ingen endaste en borde behöva snögräva sig fram till sin egna förälders grav..

Alla borde vi egentligen få ha kvar våra föräldrar  båd pigga, krya och i livet i all evighet

Men nu, nu är ju inte riktigt det här vi alla travar oss igenom funtat på det viset

tyvärr..

Ni som har era nära och kära begravda lite närmre till

Ljungblommorna är ju så billiga nu och ett litet gravljus lyser opp så trevligt där bland alla stenar och kors

Åh vad jag önskar ibland att pappa var begravd lite närmre till oj så mycket oftare jag skulle besöka honom då

Mamma kan man ju lyfta luren och ringa till men pappa.. jo visst pratar jag rakt ut i luftrummet med honom ibland men…

äh det är inte riktigt samma sak som att slå sig ner en stund invid stenen hans

Tänk han ligger där inunder.. Det lilla som finns kvar av honom om det överhuvudtaget är nåt alls efter alla dessa år..

Sorgligt – är bara förnamnet

Skulle behövt fått ha mig en pappa i livet

nu