rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Lilla fina Lina, vila nu i frid..

Känner inte tösen i fråga men snubblade in på hennes blogg för flera år sedan efter tips från Amanda Schulman. Därinne läste jag om hennes kamp mot mörka inre demoner. Jag faschinerades över hennes fenomenalt fina blyertsteckningar och även om jag inte var någon direkt frekvent besökare så snubblade jag mig in där några gånger per år eller så mest av ren nyfikenhet om hur det gick för tösabiten i fråga.

Hade så innerligt hoppats på att hon skulle börja må bättre, hitta kärleken och slippa ha ont. Hon satt i rullstol efter något tråkigt som hänt där tidigare i livet och jo jag försökte mig på att skriva lite peppande kommentarer ibland men så mycket mer var det väl egentligen inte.

Sen nu idag då, då får jag reda på att hon somnat in…  Efter ett hängningsförsök inne på psyket..

Ryser, mår illa och känner mig så otroligt tom. Så sorgligt…

Här har ni hennes blogg : Linas blogg

Läser ni sista inläggets kommentarer så förstår man bättre…

Här finns också en artikel om henne från Borås Tidningen..

Ååh va tråkig nyhet.

Må du nu få vila i frid fina lilla tjejen där

No Comments »

Snart ett helt år sedan…

”Mamma är död” hörde jag min äldsta syster snörvla fram där i andra änden av telefonluren.

Klockan var mycket. Någonstans närmare 23 eller kanske strax därefter. Min sambos mamma, storebror och mammans ”kille” var alla på besök i vårt lilla hus i samband med att detta överjävliga helvetessamtal kom. Det var påskafton. Vår dotter skulle dagen efter fylla 6 månader..

Jag minns hur jag tappade fattningen fullständigt. Skrek rakt ut, ett ångestvrål utan dess like… Jag kippade efter luft. For runt som en skållad råtta utan att kunna fästa blicken. Allt gjorde så förtvivlat ont. Hårt kramade jag om vår lilla dotter som inte alls kunde förstå vad som plötsligt tog åt hennes mamma. Hennes mamma som inte längre hade någon egen mamma kvar här i livet..

Jag vinglade mig nerför trappen, slet av mig alla kläderna klev in i duschen, hulkande, svårt skakande av gråt. De heta vattenstrålarna gjorde min hud alldeles illröd. I fullständig panik slog jag med knytnävarna mot kakelväggarna, jag slet hår.. SKREK RAKT UT NEJ!!! NEJ!!! Jag klarar inte detta….

Försökte lugna ner mig. Allt gungade. Magen vände sig ut och in och jag missade toalettstolen sådär så att spyorna dom hamnade delvis utanför. Med darrande händer helt utan kraft försökte jag torka upp efter mig. Städa rent. Nja, det gick väl sisådär.

På med kläder, upp för trappen, ångest ångest…

Pappan min dotter kom för att försöka hålla om, trösta. Lirkade mig ur hans grepp. Greppade mobilen, började messa folk för att berätta, tömma ur mig… Försöka sätta ord på det som chockade och totalt livs knockade ut mig..

Tårarna forsade. Smärtan inombords den gjorde så vanvettigt ont. En smärta som inte rättvist går att beskriva med ord.

Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst, få svar på  alla mina oställda frågor eller höra henne berätta om förr och om då jag var liten, när hon var liten nä aldrig mer skulle jag få höra henne sjunga så vackert för lillan som bara hon kunde. Kändes enormt tungt att inse att jag aldrig igen skulle få träffa henne, se henne, krama henne, äta hennes mat, skratta med henne, gråta med henne, minnas med henne, diskutera med henne…

Livet hade återigen spelat mig ett hårt spratt. Kanske det hårdaste jävligste tungaste någonsin…

Jag satt här på denna säng när jag tog emot beskedet. Samma säng som jag nu sitter på och skriver dessa mina ord.

Det har snart gått precis exakt ett helt långt men samtidigt kort år sedan hon dog från oss. Våra sista samtal jag minns dom som igår. Nästan ordagrant.

Ett år fyllt av så ruggigt mycket sorg, tårar, frustration, ångest, dåligt samvete och tomhet att nä fyfan va det har varit jobbigt emellanåt.

Visst har jag bitit ihop. Kämpat på. Visst har jag tagit på mig mer efterarbete runtikring detta än jag nog egentligen var stark nog att klara av. Men ingen annan erbjöd sig ju, ingen annan orkade.. Inte jag heller egentligen men någon måste ju..

Rent praktiskt hamnade ju fan i mig allt på mitt bord och gudarna ska veta att jag gjort mitt bästa. Det var jag som städade ur hennes lägenhet och tvingades kasta hennes kläder.. Det var jag som tog hand om allt det ekonomiska efteråt som än inte är helt färdigfixatmed.. Det var jag som tog kontakt med hennes vänner och jag som skickade tack till dom som närvarade vid hennes begravning…

Åååh så hon fattas mig…

Går inte en endaste dag utan att jag tänker på henne. Knappt ens en endaste timme känns det som ibland..

Det gör som allra allra ondast när jag ser små barn tjutande av lycka rusa in i famnen på sin mormor. Det är inte det att jag inte unnar dessa härliga ungar att få spendera tid med sina mormödrar, nä det är sorgen över att min dotter bara hann träffa henne, sin underbara fina, snälla, roliga, omtänksamma och härliga mormor bara en endaste gång…

Jag minns dom där dagarna som om dom var igår. Glädjen i mammas ögon när hon för första gången såg in i min lilla prinsessas ögon. Hur hon direkt instinktivt sträckte ut sina armar mot henne och sedan höll henne nära sitt hjärta som om det vore den mest naturliga saken i världen. Min dotter var så nöjd och log så fint. Åååh det lyste som en kärleksaura runt dom båda där dom satt och jag kände sådan enormt stark lycka inombords. Den stunden där och då, var nog bland den lyckligaste stunden i hela mitt liv ja såklart, nästefter stunden där efter själva förlossningen då lillan lades upp på mitt bröst..

Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker tillbaka på dagarna där som vi fick tillsammans. Dom var speciella. Väldigt väldigt värdefulla och viktiga för mig speciellt nu efteråt när det gick som det gick.

Inte trodde då väl jag att det var sista gången vi skulle träffas. Att allt så snart därefter bara abrupt skulle ta slut..

Om man ändå kunde spola tillbaka tiden.

Jag är så tacksam över att jag fick bli född av just den kvinnan och att hon valde just min pappa till att bli far till oss fyra barn. Jag är så tacksam över alla minnen, all kärlek, all omtanke och omsorg jag fått under alla dessa år. Jag känner mig så tom, så ihålig, så fruktansvärt fruktansvärt ensam här i denna stora vida världen..

Vet ju att jag inte är ensam men utan mamma känns det så.. Hon fanns ju alltid där.. Hon var ju tryggheten att luta sig mot när det blåste som jävligast. Hennes dörr och hem stod alltid öppet för mig med en så varm och välkomnande atmosfär..  Hennes kramar var dom allra allra bästa och hennes råd så kloka. Hon kunde så mycket och ofta var hon den bästa att rådfråga om saker och ting..

Känner mig så vanvettigt snuvad på år tillsammans som jag hade behövt fått ha.

Hoppas nu bara att hon har det bra vartän hon är och att hon känner inom sig i sitt hjärta hur enormt älskade och omtyckt hon var härnere på jorden, inte bara av mig utan av många många fler..

Att mista sin mamma är något ingen människa på jorden borde behöva gå igenom.

Vet att det är många som gjort det innan mig och att det är många som kommer göra det efter mig.

Såklart det känns olika för oss alla. I mitt fall kom det som den största av chockar. Jag pratade ju med henne bara någon timme eller två innan det att livet för hennes del plötsligt var över.Då lät hon ju precis precis som vanligt.

Jag förstår inte att livet kan ta så tvära vändningar. Egentligen borde jag ju ha lärt mig där i samband med min pappas än mer plötsliga död där och då när jag var endast 10 år fyllda men.. Där och då var jag så ung.. Nu är jag ju betydligt mer livserfarnare och äldre.

För mammas egen del var det nog bäst att det gick såpass snabbt. Att hon efter en trevlig kväll med bra hockey, god mat och umgänge med sina nära och kära (inte vi då förstås såklart) fick somna in, hemma i sin egen säng..

Hade så gärna velat hålla hennes hand. Hade jag bara vetat så hade jag funnits där för henne. Såklart jag hade..

Gode Gud vad jag saknar henne, det gör jag

Hjärtat mitt värker av längtan.

Sorgen är verkligen kärlek som ändrat form.

Hoppas hoppas vi tids nog, om riktigt riktigt länge får träffas igen, då på en än bättre plats i en än bättre värld fast hua då blir det ju utan min älskade dotter närvarande och nä, fy, jag står inte ut med tanken på att vi 2 också någongång kommer tvingas skiljas åt och ställa oss på varsin sida om den där förbannade jävla tröskeln..

Jag erkänner, har totalt vacklat ikull här på min kant.

GUD SÅ TÅRARNA FULLKOMLIGT SPRUTAR!

No Comments »

Dödsdagen..

Läste att Nelson Mandela dog här ikväll.. 95 år blev han. 1964 dömdes han till fängelse och utsläppt därifrån blev han inte förarens år 1990.. Alltså 26 år som inlåst.. Huvva, måste vart tråkigt. Få se 95-26.. Det blir alltså 69 år i frihet vilket är ett hyfsat långt liv..

Snubblade mig här för en stund sedan in på Facebook. Är inte in där särskilt ofta och när så sker blir jag snabbt matt och loggar ut mig igen..

Nu ikväll här då jag scrollade mig ner där i flödet så fick jag mig en smärre chock..

Min vän från förr har i skitsjukdomen cancer förlorat sin älskade fru.. Strax efter midnatt för nästan exakt ett dygn sedan somnade hon in i kretsen av sina närmaste.. Så sorgligt.. Så orättvist.. Så så fel

Minns ju hur jag jublade inombords över hur han där tillslut lyckades hitta sig en tjej.. Han, så snäll, omtänksam och genomrar var ju mer än väl värd det. Det börjar vara måååånga år sedan nu.

Tänk vilken fin eskort herr Mandela fick sig av min väns fru där in på andra sidan. För såklart att det finns något mer..

Blev en dödens dag detta.

Nu får det då väl ändå vara slut med tråkigheter och sorgebud detta allt-annat-än-trevliga-2013

Julen i år kommer kännas konstig..

Vi är många som tvingats inse att livet tar faktiskt slut och dom vi älskar och håller av dom finns inte här för evigt.. Kommer iofs inte vi själva heller att göra..

Nä må år 2014 bli sådär som lördagsunderhållningsprogrammet heter…

Nelson och min väns fru, må ni nu få vila i frid.

2 Comments »

Lappa och laga samt namnuppläsningsdundering

Nu börjar det nästan kännas som att det går lite utför… Har lappat och lagat ett par Lidl-tights här precis.. Alltså dom var i stortsett nya, bara använda en enda gång när dom ute garaget hakade i en norrlandsifrånnedsläpad mjölkhämtare och då fick sig en reva, stor som ett öga ungefär, där lite snett ovanför höger knä.

Vill ju inte kasta dom heller då dom visade sig vara väldans sköna att skrota kring i så sagt och gjort, jag gjorde som förr i tiden. Jag letade fram nål och tråd och började laga. Det blev kanske inte helt jättebra sytt men ändå, glipan och skinn-tittutet är väck.

Händer faktiskt då och då att jag ibland tar mig för och lagar plagg det gått hål i. Ofta lägger jag kläder som förtjänar en användningssväng till i en påse för framtida lagningsstunder. Alltså jag samlar ihop flera styckna ”behöver-sys-ihop-igen” plagg innan jag väl sätter mig och gör det Ja, förutom idag då jag tog trocklingen direkt.

Är jag snål, ekonomisk, gammelmodig, smart, pinsam eller allmänt egendomligt omodern när jag gör såhär?

Hursomhelst nu kan jag gå ut i dessa under den stickade klänningen utan att behöva frysa och ingen kommer lägga märke till min lagning om dom bara ser mig på håll. Går man nästa nära så syns det förstås men där har ändå ingen att göra.

Snipp snapp snut..

Mer då, tja, jag började gråta idag då jag fick posten. Däri låg en folder från Svenska kyrkan med information om att allaHelgona närmar sig och att dom då, i den kyrkan däruppe där som mamma min tillhörde kommer att läsa upp hennes namn i samband med just den speciella högmässa dom har då. Inte bara hennes utan även de övriga i just den församlingen som också gått bort nu i år.

Hua, hade helt glömt bort att det är ju just så det går till. Hur jag och mamma satt tillsammans där på hårda kyrkbänken i Skellefteå landsförsamlingskyrka där på hösten 1986 och hörde prästen läsa opp pappas vackra fina namn i raden av flera andras. Kyrkan ekade av tyst gråt och oj så mycket sorg och saknad som trängdes därinne.. Är väl lite så att anhöriga till nyligen avlidna samlas i kyrkan vid sådana tillfällen. Egentligen är man ju nästan lite halvskyldig att pallra sig dit då. Förr i tiden var detta nog mer eller mindre en självklarhet men det moderna samhället har blivit duktigt på att ursäkta oss. Minns från den gången hur En kvinna därframme intill altarringen spelade på en gigantisk guldfärgad träsnirklig harpa och hålet oj oj hålet i mitt bröst det ilade och värkte som bara den..

Nu är det alltså mammas tur att få sitt namn uppläst i kyrkan, av en präst för allra allra sista gången. Inte just denfstora pampiga fina kyrkan men en annan en.

Avståndet härifrån gör det lite svårt för mig att kunna vara på plats där då. Alltså såklart jag hade kunnat satt mig och lillan på tåget upp men det känns både för dyrt och jobbigt. Tror nog mamma min ursäktar.. Ska däremot tända ett ljus härhemma istället och som alltid annars, tänka på henne..

Hur många gånger per person är det en präströst eller någon Annan kyrkorepresentant där i kyrkan säger ens namn egentligen?!

Först vid samtalet och genomgången inför dopet, sen vid själva dopcermonin, därefter när man blir framkallad att hämta sitt exemplar av barnens bibel, sen vid konfirmationen, eventuellt vid någon eller några skolavslutningar fast någon berättade för mig att det numer är slut med stämningsfulla sommarlovsutspring från kuyrkor p.g.a att det är så många invandrarbarn vars föräldrar inte..eller nä jag kanske missuffattat (hoppas det).. Sen vid konfirmationen, eventuell lysning om man nu gifter sig. Några gifter sig ju flera gånger så dom får ju höra sitt namn några extra vändor dom och ja, sen när man går bort vid en då närliggande högmässa, vid själva begravningsgudstjänsten och slutgiltligen då, det årets allahellgonamässa..

Blir ju rätt ofta när man räknar efter.. Hmm

Kyrkoskatten ger ju lite tillbaka faktiskt när man räknar såhär ;)

Nä nu ska vi klä på oss och gå på skinnjakt. Kram så länge

No Comments »

Döden, döden..

Ännu en jag tyckte mycket om som fått ta på sig träfracken..

Mammas bästa kompis man somnade plötsligt in för ett par dagar sedan. Så himlade sorgligt..

Han var så genomgenuint snäll. Vi var ofta dit till hans hus och hälsade på förr om åren jag och mamma. Ibland sov vi över och umgicks då även dagen efter. Detta eftersom resan ditut ofta var rätt lång. Han fick en dotter. Jo han var närmare 50 när hon kom. Han hade nog kanske nästan gett opp hoppet om egna barn men så träffade han mammas bästa kompis och kemi uppstod. Så så såå glad för deras skull att det blev så.

Ikväll ska jag författa ett brev till änkan. Men måste skriva det i lite lugn och ro känner jag. Hon kom ju med på mammas begravning. Tillsammans med den nu avlidne mannens och hennes egna dotter.

Otroligt va många fina minnen som väcks till liv. Tiden där, tiden då – vi alla tillsammans, alla måltider, diskussioner, utflykter..alla många långa skratt..

Hoppas han fick somna in lugnt och stilla. Hoppas har det bra nu dit där dit vi alla skola vandra.. Må mamma ha gett honom en välkomstkram och må vi hela konkarongen av människor åter få träffas sen, senare -igen

Vila i frid!

Nu banne mig förbjuder jag fler jag känner från att dö detta året. Har då aldrig varit med om maken.. Nu hoppas jag på många fina flera år tillsammans med alla de jag håller av och tycker om.

Kram och va rädda om varandra, plötsligt kan tiden vara slut.. Ibland förrn än man anar

No Comments »

Kristian Gidlund är död..

Det är en sorglig dag idag, för jag har precis blivit nådd av ett förvisso väntat dödsbud men ändå… såklart man hoppades på ett mirakel in i det sista.. Nu blev det tyvärr inte så. Han är död. Så död en Kristian nu kan vara. Ååh. Det känns så orättvist. Så fel. Så nedrans jäklade supersorgligt…

Han kämpade som få andra. Eller så kämpade han precis lika hårt som de flesta andra med den skillnaden att han lyckades nå ut och fram med sin kamp, med sin helt brilliant sagolika förmåga att fånga oss läsare med de exakt perfekta ordvalen som bara han, endast han av oss alla kunde få till..

Vi fick följa med på en resa bortom allt vi någonsin tidigare varit i närheten utav. In i dödskamp och kärleksfrustrationskarusellande, in i funderingar och konstateranden. Han fick till det vad han än skrev. Åh va jag kommer att sakna hans ord…

Sin sista tid förverkligade han drömmar på löpande band. Han flög till USA och levde livet fullt ut med sina närmsta vänner, han skrev en helt makalöst bra bok som jag än inte har läst men garanterat kommer att läsa här så småningom ska bara skaffa den först. Vet att den är bra för allt Kristian skrev, var ruggigt sanslöst helt dunderfenomenalt bra. Sen gjorde han ett rejält bokslut av sitt alldeles för korta liv.

Killen här han älskade verkligen sin familj. Ja, vi alla älskar väl vår familj såklart men han kunde verkligen verkligen formulera och sätta ord på sin kärlek till de sina. Dessa ord måste kännas som de allra mest värdefulla av skatter för dom att ha kvar, sen här om ett tag när största  värsta sorgen har lagt sig.

Nu vet Kristian också det vi andra inte har någon aning om. Nämligen vad som verkligen händer när det sista andetaget är taget.. När kroppen, skalet.. har arbetat färdigt.. När tiden är utmätt och förbi.. Han vet hur det känns att dö.. Han vet vad som väntar där på andra sidan.. Äntligen fick han frid efter en lång och utdragen kamp.

Det känns genom hans texter precis nästan som om man kände hon i verkligheten. Han fick en att känna sig unik, utvald och ibland blev det sådär väldigt privat.

Trots sina unga år gjorde han rejält med avtryck. Han lärde oss som kom i hans väg enormt mycket om livet.. Om att man fan i mig faktiskt ska känna tacksamhet över det man har, det man är och att man fortfarande har tid kvar på sig att göra något bra.. Harän har fått mig att gråta mången gång med sina ord och jag har flera gånger återvänt till hans blogg för att igen och igen läsa om samma ord flera gånger för dom har träffat mig så, rakt pang bom rätt i hjärtat.

Skriva kunde han och han skrev många många helt vanvettigt vackra texter denna man.. Denne man som aldrig hann bli gråhårig, rynkig och lönnfet. Han som dog ung. Alldeles alldeles åt helskotta FÖR ung.. Han som aldrig hann få bli pappa.. Han som hade blivit en helt makalöst bra sådan.. Ja det känns iallefall så när man läser det han skriver..

Min personliga favorit av alla hans texter.. Är nog denna: http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/10/till-mitt-barn-i-drommarna.html

Känner mig konstig inombords. Igår, strax innan klockan 15 så somnade han in. Vad gjorde jag då? Kanske rev jag sönder en gammal banankartong eller så matade jag lillan med en barnmatsburk. Eventuellt kanske att jag höll på att byta kläder.. Minns inte exakt men något av det..

Här var allt precis som vanligt alltså medans det där hos honom var…

Nä det stockar sig i halsen bara jag tänker på det. Känner så oerhört för hans nära anhöriga mitt i detta nuet. Vi andra vi har förlorat en stoooor skribent, den största någonsin i nutid. Ja som lyckats nå in i mig och träffa sådant att orden spelat igång hela mitt känsloregister på en och samma gång. Han var oslagbar där. Det är synd och skam att han inte fick fortsätta längre..  Han hade behövts kvar.. Det hade han..

Duktige fantastiska Kristian må du nu få VILA i FRID

De allra sista ord som han lämnade efter sig var följande:

 

Vid vägens slut

”Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.”

                                                   Kristian Gidlund

 

Vackert och sorgligt så det förslår..

Vad kanske rätt få känner till och har hittat sig fram till.. Det är hans egna hemsida, ja den bortom den allt kändare bloggen. Därinne har det sett likadant ut sedan jag första gången hittade dit. Nu, idag, såhär precis efter det att man möts av detta tråkiga besked får den och dess budskap plötsligt en helt ny innebörd. Här hittar ni den: http://www.kristiangidlund.com/

Vilken dag.. Även om det egentligen var igår som han dog så.. Nä huvva ändå.. Han som skulle blitt 30 år på lördag.. Nu stannade hans klockan på 29 år och 361 dagar

Va nu rädda om varandra därute. LOVA

Kram

No Comments »

Näe, ännu ett dödsbud…

Sitter här helt darrig.

Chockad.

Återigen har döden ryckt från oss en släkting.

Mammas systers dotter har somnat in.

Det hände så plötsligt.

Hennes son fann henne i solstolen hemma hos sig där hon under ett par dagar varit husvakt.

Ingen kamp hade förekommit utan det såg ut att ha skett lugnt och fridfullt.

Träffade hennes mamma för ett par dagar sedan då vi var uppe i norrland en sväng.

Bad henne då att hälsa till sin dotter nästa gång dom skulle höras där i telefon.  Undrar jag om dom hann höras. Om hon hann berätta att vi varit dit med lillan.

Hade med mig fikabröd den gången och stannade i drygt 2 timmar.

Gamla tanten som snart fyller 90 år var relativt pigg och väldigt väldigt glad att vi kom oss därförbi.

Hon kramade mig hårt när jag åkte. ”Ja man vet ju aldrig om man hinner ses fler gånger” sa hon, fast så har hon sagt varenda gång de senaste 15 åren.

Hade med mig en blomma till henne. En rosa. Med många knoppar bland dom blommade blommorna. Gav den en vattenslurk innan jag ställde den på bordet i en fin kruka jag hittade i skåpet, en kruka som faktiskt jag köpte till henne för ett par somrar sedan.

Antar att den blomman står kvar där mitt på bordet när hon får det hemska vidriga beskedet om att hennes sista barn av totalt tre, nu också somnat in för gott.

Hur överlever man som förälder att överleva alla sina barn?

Hon efterlämnar sig två barn och ett litet barnbarn.

Vackra fina Ewa, vila nu i frid!

Ty galet vacker var hon, allt från det att hon var pytteliten till det att hon nu plötsligt gick bort.

Ni vet sådär fotomodellsaktig. Lång och slank, med perfekta tänder, långa alltid lackade naglar och med ett härligt leende. Lätt vackraste människan i vår släkt utan konkurrens. Iallefall i hennes yngre år.. Men inte såg hon då ut som en pensionär inte.. Absolut inte..

När jag var oppe där i samband med att jag skulle tömma mammas lägenhet dagarna där innan begravningen så åkte jag med bussen ditut där moster bor. Då var även min kusin där och oj så hon fotograferade min dotter som hon tyckte var sååå söt och ”Pappalik”

När jag kände att det var dax att börja bege sig hemåt igen så följde hon med mig en bit. Till hörnet där mitt barndomshus står uppe på backen. Med sig hade hon sin silverfärgade vovve som trogen följeslagare. Vi kramade varann och sen gick hon hemåt till sin mamma och jag mot graven där pappa låg ensam i väntan på mamma som bara dagarna senare skulle grävas ner där hon också och där göra honom sällskap. Sen träffades vi på begravningen och i maj här som var så syntes vi på syrrans pojks konfirmation.

Nu finns hon inte längre. Känns jättejättekonstigt.

När syrran ringde för att meddela trodde jag såklart det var hennes mamma som somnat in.. Men nä, det här hade jag aldrig kunnat tro.

Chockad inser jag återigen att ingenting, nä ingens liv varar för evigt..

Nu får det vara färdigt med dödsbud på ett tar jag ORKAR inte med fler……

 

 

No Comments »

Plötsligt finns här inga ord längre.. Inte rättvisa sådana iaf..

..  idag somnade min lilla bebisflickas kompis in i sin mammas famn.

Dom, min dotter och deras lilla tej skulle ju växa upp tillsammans och bli bästisar.

Leka i lekparken och hitta på små busiga hyss ihop.

Papporna skulle ju vara pappalediga ihop och..

Livet är så grymt ibland att jag fattar inte.

Nu här snart ska vi gå på konfirmation och sen ska vi ordna och arrangera dop. Någonstans kring samma tidpunkter ska dessa stackars chockade nedbrutna föräldrar ordna med sin lilla dotters begravning.

3 månader bara fick hon bli.. Inte ens hundra dagar..

Sitter här och tittar på min skönt sovande lilla dotter här i soffan intill mig..

Vågar inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas att behöva mista henne innan jag själv trillar av pinn..

Livet är verkligen verkligen så otroligt skört..

Först mamma, sen väninnans fina kanin, därefter målvakten i AIK och nu denna lilla söta tös..

Orkar inte med fler dödsbud nu. Dom har duggat lite väl tätt här den sista tiden tycker jag..

Må lilla fina hjärtat där få vila i frid..

Så små barn ska inte behöva dö..

Inga barn borde behöva dö, det är det ju skrynkliga sjuka hundraåriga pensionärer som ska göra..

Nä nu ska jag försöka sova. Imorgon ska jag träffa en präst..

Det kan jag verkligen behöva. Hua va jag känner mig ledsen inombords..

KRAM

 

 

No Comments »

Djurplågaräckel, kattmördare fy fan vilka svin..

Killen som håller i huvudet är identifierad av polisen och är misstänkt för djurplågeri. De andra är fortfarande okända men någon lär veta vilka de är. Han bor i Vagnhärad så är väl inte långsökt att de andra bor i närheten…

Fy fan vilka kräk alltså. Vad kan den lilla kattstackarn ha gjort dessa svin för ont för att förtjäna detta tragiska avslut på sitt liv? Snubben med kniven där är precis en sån som med ett rätt okej leende skulle kunna charma sig in hos nån trevlig stackars brud som inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att killen hon träffar är en ren och skär kattmördare. Fy så hemsk bild detta är.. Ryser då jag ser den. Må dom alla åka fast och om nu svenskt regelverk inte förmår straffa dessa herrar sådär så att det känns så hoppas jag nån annan tar lagen i egna händer och tand-för-tandar s.a.s..  Nu är Rakapuckar riktigt arg!!! Dumma dumma dumma elaka dom! Sånnadär kräkskallar borde inte få vistas ute bland folk.. R.i.p stackars katt

Frågan man ställer sig när man ser sånthär är självklart: Varför???

Jo, ja det är tyvärr på riktigt, läs själva mer här

Okej att nån påstår att bilden är från Tunisien.. Skitesamma.. Minst en av snubbarna på bilden är Svensk och det räcker ju för att man ska börja undra  varför i helskotta fanskapet inte fattar bättre än att vara med på nåt så barbariskt!?!

No Comments »

Stackars min moster hon har återigen sorg :´(

Upptäckte sent igårkväll att jag missat ett samtal från mamma. Men då jag såg detta var klockan på tok för mycket för att ringa tillbaka så därför gjorde jag det idag istället.

Hon hann bara höra att det var jag innan beskedet kom. Mammas syster tillika min mosters hund har gått ur tiden..

Det var i förrgår som hunden plötsligt hade fått väldigt ont i ett ben. Mosterns dotter tillika min kusin som bor i en helt annan stad roddade då så att hennes kusin hjälpte iväg hunden så hon fick komma sig till en veterinär. Väl där konstaterades att den snart 15-åriga vovvedamen hade cancer fulla magen så det enda som fanns att göra för att skona henne från onödiga plågor var… Den där så otäckt läskiga och definitiva – S.P.R.U.T.A.N

Så nu har alltså min fyrbente älskling återigen fått träffa sin f.d. norrlandsboende vovvefjälla..

Så idag tar mamma min färdtjänsten bort till söstra si och ser till att hon mitt i allt tårsprutande får i sig lite näring och lite värmande kramar mitt i all sorg och smärta..

Gud va jag känner med henne.. Var ju inte så länge sedan jag själv var i samma sits med hjärtat värkande och benen mjuka som spagetti..

Nu är jag åt helt andra hållet istället. Väldigt tacksam och lyckligt lottad med en liten bebisgullis som  förgyller till det nåt så vanvettigt alldeles..

Så ikväll tänker då jag tända ett litet ljus för Sofian..  Den vackra fina vovven med päls så blank och  mjuk..

Hittar tyvärr inga fina bilder på henne här i denna min dator men här är iaf från köket där hon varje dag låg och hade det gött i sällskap av världens raraste tant. Här på bilden ser ni min moster skämma bort min fyrbente älskling där på den tiden det begav sig..

Nu ska vi ut och rulla lite barnvagn här igen men vi hörs lite senare..

STOR KRAM från mig, pappan och lilla skruttsötisen

 

No Comments »