Archive for the ‘VIKTIGT’ Category

Kaptenen tog sats och hoppade från båtens däck, hans kropp tog sig smidigt fram med ilfart genom det ljumma vattnet. Han ögon var fokuserade på offret, han var en fd badvakt som sadlat om på senare år men hans agerande sitter i ryggmärgen och han visste precis vad han skulle göra när han simmade runt den lilla motorbåten som låg vid ankare strax utanför stranden.

– Han verkar tro att du håller på att drunkna, säger båtägaren till sin fru.

Några minuter innan hade de skvätt vatten på varandra och i lekens hetta hade hon skrikit till.

– Men vi behöver ju ingen hjälp! Vad sysslar han med?? Säger frun irriterat.

– Vi mår bra! Vi behöver ingen hjälp! Ropar båtägaren och vinkar till kaptenen.

Kaptenen ignorerar dem båda och simmar målbestämt vidare.

– Flytta på er! Ropar han när han lyckats få fotfäste och sprintar förbi det oförstående paret.

Precis bakom dem, mindre är 3m bort höll deras 9-åriga dotter på att drunkna! När hon väl är i säkerhet ovanför ytan och ligger i kaptenens armar så brister hon i gråt och säger:

– Pappa!

Hur kunde kaptenen veta från över 20m håll vad som försegick då inte föräldrarna kunde se det på mindre än 3m håll?

Här kommer lite skrämmande fakta angående drunkningsolyckor som är högst aktuellt så här mitt i högsommaren. Många är vi som packar picknickkorgen och barnen in i bilen för att dra till stranden för att njuta av brisen och ett svalkande dopp, men visste du att majoriteten av barn som dör i drunkningsolyckor sker närmare än 25m från sina föräldrar eller någon annan vuxen? I england så är just drunkningsolyckor efter bilolyckor vad som kräver flest barns liv. Bara nästa år kommer ca 750 barn att drunkna. I 10% av dessa fall så står föräldrarna och ser på när det sker utan att vara medveten om att deras barn drunknar framför ögonen på dem!

Att drunkna är inte på något sätt våldsamt, det innebär inte en massa plaskande, rop och skrik som de flesta tror att det gör. Kaptenen är utbildad och tränad att kunna identiefiera en drunknings situation av experter som har åratals med erfarenheter och kunskap. Pappan däremot har lärt sig via TVn hur det ”ska” se ut när någon drunknar och precis som många andra saker så stämmer det inte alls överens med verkligheten.

Fransesco A Pia, PhD har gett fenomenet namnet ”Den instinktiva drunkningsresponsen”. Det handlar om vad människan gör för att undvika att kvävas i vattnet och i de allra flesta fall så innebär det inget plaskande, vinkande, skrik eller rop på hjälp.

I en artikel för Coast Guards on scene Magazin så beskriver Dr Pia det så här:

En drunkningsolycka ser inte ut som en drunkningsolycka

1. Individer som drunknar är oförmögna att kunna ropa på hjälp. Andningsorganen har utformats för att andas. Tal är den sekundära funktionen och därför måste man kunna andas för att kunna tala.

2. Munnen på en person som drunknar åker växelvis upp och ner under vattenytan och håller sig inte tillräckligt länge övanför vattenytan för att både hinna andas ut, andas in OCH ropa på hjälp. Vad som egentligen händer är att personen hinner andas ut och samtidigt som den sjunker ner under vattenytan så andas personen in igen och drar på så vis i sig vatten.

3. En person som drunknar kan inte andvända sina armar att vifta med. Instinktivt försöker personen förlänga sina armar i sidled och använder dem för att trycka mot vattenytan med. Genom att göra detta så hjälper man kroppen temporärt att få upp munnen ovanför vattenyten, men det innebär oxå att man inte kan vinka efter hjälp.

4. Under den hela instinktiva drunknings responsen kan inte personen kontrollera sina armrörelser. Rent fysiskt kan inte en drunknande person som kämpar på vattenytan ”sluta” att drunkna tillfälligt för att då kunna utföra frivilliga rörelser som att tex vinka på hjälp eller sträcka sig efter en livboj.

5. Under den instinktiva drunknings processen så är kroppen i upprätt läge från början till slut, och utan hjälp så kan offret endast kämpa i 20-60sekunder på ytan innan personen sjunker under helt.

Detta betyder dock inte att en person som vinkar och skriker på hjälp inte är i nöd och har problem- de upplever ”aquatic distress” som ibland uppstår precis innan den instinktiva drunkningsresponsen kickar in. Skillnaden är dock om personen upplever aquatic distress skan han/hon fortfarande vara delaktig i sin egen räddning genom att tex fånga en livlina eller en livboj.

Var vaksam på dessa tecken som visar att en person håller på att drunkna.

– Huvudet ligger lågt i vattnet, munnen vid vattenytan
– Huvudet är bakåtlutat med öppen mun
– Ögonen är glasartade och tomma, oförmögna att fokusera
– Slutna ögon
– Håret över pannan eller ögonen
– att inte vertikaltkunnA använda benen
– hyperventilerar eller flämtar
– försöker simma i en viss riktning men kommer ingenstans
– Försöker att rulla över på rygg

Om en person faller ner i vattnet och ser att vara OK och må bra så ska du inte ta det förgivet. Ofta är den vanligaste indikationen på att någon drunknar just det faktum att de inte ser ut som att de gör det. De kanske bara ser ut som att de trampar vatten och tittar på dig.

Ett sätt att säkerställa situationen är att fråga:

– Är du okej?

Om personen inte kan svara så håller han/hon förmodligen på att drunkna, om du får en tom blick tillbaka är du antagligen midre än 30sekunder på dig att nå fram till honom.

KOM IHÅG! Barn som leker i vatten ger ljud ifrån sig om de blir tysta ta reda på varför!

Vatten har alltid och kommer alltid att attrahera barn, de älskar att få undersöka och bli blöta. Ett element som de självklart ska få utforska tillsammans med en vuxen närvarande för de har inte på något sätt kunskapen att hantera det på egen hand. Tänk på att även mycket små mängder vatten kan vara farligt för de små!

Som förälder i den situationen är man nog villig att testa PRECIS ALLT och såvitt jag förstår kan man ju numer även tvätta bort HIV.. Fast hellre att man har ett HIV-sjukt barn som man får ge bromsmedicin livet ut än ett begravt barn..

Makalöst intressant detta..

Hej kära vänner, eftersom jag inte har ett enda nummer kvar till någon av Er så..

Så hoppas  jag iaf att de få av er som ibland tittar er in här ibland och känner mig i riktiga världen där utanför kanske kan vara söta å maila era nummer till

rakapuckar@hotmail.com

Jag känner mig helt knäckt.

Avskärmad.

Fullständigt utanförställd…

Ja ja, så kan det gå ibland.

Tack på förhand kära ni!

~Brev från Sven 99 år gammal~

 

Hej!

 

Jag heter Sven och jag är snart 99 år gammal. Jag bor på Grönbodahemmet i Storå. På den avdelningen som jag bor är vi ett gäng snurriga tanter och farbröder. Vi är dementa. Vi är inte bara snurriga, vi är även glömska, vi ramlar, vi slår oss och det händer att vi förvirrar bort oss. Men vi är dementa och då blir det så.

 

Jag har alltid varit pigg och alert och klar i mitt huvud. När någon har frågat mig hur jag mår så har jag alltid svarat med glimten i ögat – Jo tack jag mår bra. Jag känner mig som en 17 åring. :)

 

Men för 2 år sedan dog min fru Britta och då var det även som en del av mig dog. Vi hade levt ihop i 80 år och nu när hon är borta så dog även en del av mig. Jag tappade bort mig själv. Jag blev snurrig och glömsk. Det kallas dement!

 

Jag bor nu på Grönbodahemmet i Storå där de tar hand om mig. Jag betalar en hyra på 8500 kronor varje månad. Det blir inte många slantar över när hyran är betald. Men då kanske man kan tycka att jag är ju 99 år och jag behöver väl inte ha några slantar över i månaden. Det kanske är så? Men jag är fortfarande en levande människa även fast jag är mycket gammal och även fast jag är dement.

 

Jag har ett ett trygghetslarm. Och det har jag för att jag är dement. Jag bor ju på ett hem för dementa. Jag och mina kompisar vi är snurriga, vi är glömska, vi ramlar, vi slår oss blåa, vi ”rymmer” och vi har ibland (eller oftast!) inte en aning om var vi befinner oss och varför.

 

Nu har jag fått veta att om jag slarvar bort mitt larm eller om jag har sönder det då jag ramlar då ska jag få betala. Har jag sönder mitt larm så ska jag få betala 1440:- för det. Jag har som sagt inte så många slantar över till det.

 

Och mellan dig och mig… jag vet inte ens om att jag har ett trygghetslarm på mig. Jag vet inte vad ett larm är. Jag har inte valt att ha ett larm. Det har någon annan gjort åt mig. Det är någon annan som tycker att jag ska ha ett larm för att jag behöver det. Det beror nog på att jag är dement och att alla mina vänner här på hemmet också är dementa. Vi behöver ha ett larm på oss.

 

Sen är det också så att jag kan inte ringa till någon och klaga över detta. Jag vet inte hur man använder en telefon längre. Jag kan inte prata för den delen heller. Jag kan inte skriva till någon och klaga för jag vet absolut inte hur man använder en dator. Jag vet inte hur man använder en penna. Jag kan inte hålla i en penna och jag kan inte stava till mitt namn. Jag vet nog inte ens att jag heter Sven längre. För jag är dement!

 

Så därför får någon föra min talan…. någon måste berätta att att jag är dement och att jag och mina vänner här på Grönbodahemmet behöver ha detta trygghetslarm på oss.

 

Fast även om jag är dement så förstår jag… eller jag HADE förstått när jag fortfarande var klar i huvudet att någon måste betala för dessa larm som går sönder och som försvinner. Men är det rätt att ta dessa pengar från en dement människa som närmar sig de hundra åren och som inte har en aning om att man har larm och varför man har ett larm eller hur jag ens ska använda det? Finns det inte försäkringar? Det finns det ju på allt annat? Jag har betalat massor utav försäkringar på både bilar, hus, djur mm mm i mitt liv. Men idag så har jag inte så många kronor över och snart ligger jag nog på minus.

 

Var går våra skattepengarna som jag har betalat i hela mitt liv? Jag är 99 år så det blir många kronor jag har betalat i skatt!!! Det kan ju vem som helst räkna ut… även fast man är dement. ;)

 

Någonstanns måste det väl finnas en gräns på vad och hur man ska göra besparningar? Är detta ett vettigt sätt att spara in pengar? På dementa människor?

 

Fast mellan dig och mig igen…. jag har ännu inte haft sönder något larm. Jag har heller inte slarvat bort något larm. Men tro mig den dagen kommer… för jag är dement och jag kan inte råda över vad jag gör för jag vet inte vad jag gör.

 

Tycker ni att jag ska sluta att använda larm? Men vad händer då om jag tar mig en liten ”promenad” ut på byn? Eller om jag ramlar omkull och ingen hör mig?

 

Jag vet egentligen inte om att jag är 99 år gammal. Jag vet inte heller att jag snart fyller E T T H U N D R A Å R!. Men jag hoppas att jag ska få vara med och uppleva min 100 års dag och att jag den dagen ska få äta en riktigt god gräddtårta med många jordgubbar på. För även fast jag är gammal och även fast jag är dement så är jag en livs levande människa som har älskat min familj, jag har älskat att klia mina katter på hakan, jag har njutit av att pyssla i min trädgård, jag har med stolthet tittat på mina höga ståtliga solrosor och jag har njutit av livet! ♥

 

Med vänliga hälsningar

Sven Johansson (genom hans barnbarn Marie)

 

”Läkare och ambulansfolk ber alla att sprida detta budskap. De flesta skadade har en mobiltelefon på sig. Ambulansfolket vet bara inte vem som är närmast anhörig i din telefonbok. Det man önskar är att man skriver in en person som heter ICE (In Case of Emergency). Under detta, står namnet på den person man vill ha kontaktad om man är med om en svår olycka. Önskar man fler personer kan man skriva ICE1, ICE2, ICE3 osv. Det är en enkel sak att göra, den är gratis, och den kan göra en stor skillnad när det verkligen gäller. Vi hoppas du tar till dej detta, och att du vill sprida budskapet vidare, både innanför och utanför landets gränser. Tack! Med vänlig hälsning 112”

Var precis in på  livsmedelsverkets väldigt intressanta hemsida och läste en stund..

Fann där denna lite skrämmande fakta som då jag aldrig hört talas om gällande det här att man INTE bör svepa in rabarberpaj med folie..

Ej heller bör/ska man koka rabarberpaj i en aluminiumkastrull för det sura där i rabarbern gör att aluminiumet släpper och fastnar sig kvar i livsmedlet och tjoff får man in det i kroppen när man äter sen och aluminium är ju vad jag förstått väldans cancerframkallande så.. å näe man ska inte heller använda så mkt teflon å svartbeläggiga pannor heller för vid för hög värme eller fastbränning så släpper det även från dessa och hips vips får man in även sån skit i kroppen *urk*

Vad är då nyttigt att laga mat i? Nån som vet.. Huvva blir mörkrädder ju mer jag läser och tar in men.. Samtidigt är det ju bra å få tips om sånthär så man inte överkonsumerar i sig för mkt sen när man bakat en sånsortig paj så kan man ju istället lägga en uppochnervänd tallrik över den som skydd tills den ska mumsas på..

Är gammal hederlig toktung gjutjärnspanna bra eller ska man kanske skaffa på sig en såndär vit emaljpanna som visst är så himlade i ropet?

Jag har ju ingen egen smartphone jag inte, och har aldrig ägt en sån fintelefon heller så att jag själv inte kan är väl inte så jättekonstigt men fasen va det då ska vara svårt att hitta ENKEL information på nätet hur man gör.. Jo sladden har jag ju å att spara kvar bilder är ju en baggis men när det kommer till ljus och film.. Ja hur fanken gör man då?

En gång tidigare har jag varit med när detta skett och då fick jag hjälp på distans.. En snällis som kopplade upp sig direkt här i min dator via superprogrammet Team viewer men nu har jag ju tyvärr inte den hjälpen tillgänglig längre så ååh, vill vill ha kvarsparat ljud som jag sparat in där..

Saken är den att det är lillans pappas telefon som jag bandat in på och iom att displayen sprack för ett tag sedan och han nu äntligen fått sin nya 5:a så, tja vill han ju såklart tömma ur all gammal skit ur den gamla och istället använda sin nya (har full förståelse för detta) men ååh innan kvällen ikväll måste jag knäckt nöten hur man gör sen äre kört..

PLEASE hjälp mig å beskriv hur jag ska göra du där som vet som kanske har eller har haft en sådan själv och gjort detta några gg… vore sååååå snällt… om nån kunde hjälpa med detta

TACK på förhand

P.s Måste ju säga som jag tycker, nämligen det att jag tycker ju 3:an är mkt finare än 5:an. Den har mkt kvinnligare rundare och inte så kantiga former. Den ligger trevligare i handen även om den förstås är bredare tvärsöver. 5:an känns så kantig och hård. Deffad på nåt vis och lite utdraget längre.. nästan lite telefonspinkig kan jag tycka. Har då ingen aning om vad skillnaderna på dessa är rent innehållsmässigt men.. Det lär jag väl få höra här närmsta tiden för alla vet ju hur killar med nya leksaker blir.. Jo alldeles uppslukade och dom leker å leker å tappar båd tid och rum för allt ska ju testas hahahaha..

Guud va jag har då fördomar ;)

Men som sagt NÅGON SOM KAN HJLÄPA MIG FÅ HA KVAR ljudfilerna så så viktiga för mig!

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han: ’Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar’.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: ’Hur lyckas du?’

Kalle svarade: ’Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.’

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

Säkert, men det är inte fullt så enkelt’, protesterade jag.

Det är det’, svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

 

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: ’Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?’

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter’, svarade Kalle.

Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva’.

’Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?’ frågade jag

Kalle fortsatte: ’Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: ’Han är döende’.. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?’, frågade jag.

 Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig’, sa Kalle.

Hon frågade bl a om jag var allergisk mot något.

Ja’, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: ’Tyngdkraften’.

Genom deras skratt sa jag till dem: ’Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död’.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga’. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.

En pappa kommer hem sent från jobbet, trött & irriterad, när hans 5-åriga son väntar på honom vid dörren.

Sonen: Pappa får jag fråga dig en fråga?
… … … … … … Pappan: Ja, vad är det?
Sonen: Pappa, vad tjänar du i timmen?
… … Pappan: Det har du inte med att göra, varför frågar du sånt? Svarade pappan argt.
Sonen: Jag vill bara veta, berätta va du tjänar i timmen!
Pappan: Om du absolut vill veta de, så tjänar jag 100 kr i timmen.
Sonen: ohhhh :( får jag 50 kr?
Pappan svarade förbannat: om den enda anledningen till att du fråga är att du ska få låna pengar för att köpa något fånig leksak eller något annat skit så kan du gå och lägga dig med detsamma i ditt rum! tänk på varför du håller på att bli så egoistisk, jag arbetar hårt var dag för att tjäna pengar och så uppför du dig så barnsligt!!!

Den lilla pojken gick till sitt rum och stängde dörren.

Mannen satte sig ner, och blev ännu argare över pojkens fråga. Hur vågar han ställa såna frågor för att få pengar? Efter ca. 1 timme hade pappan fallit till ro och började tänka: kanske va de något som han verkligen behövde dom 50 kronorna till, för pojken bad väldigt sällan om pengar Han gick till pojkens rum och öppnade dörren….

Sover du, min son? Frågade han
Nej pappa, jag är vaken.
Jag har tänk, kanske va jag lite hård mot dig innan, det har varit en lång dag och jag lät min frustration gå ut över dig, här har du dina 50 kronor du frågade om!

Pojken satte sig upp och log, ”åååhh, tack pappa!”
så lyfte han sin kudde och tog upp några skrynkliga pengar.

Pappan såg att pojken redan hade pengar och började bli arg igen.
Varför ville du ha mer pengar när du redan har?!! frågade pappan.

Den lilla pojken började räkna sina pengar och så tittade han upp på sin pappa:
”för ja inte hade tillräcklit men nu har jag! pappa jag har 100 kr nu kan jag köpa en timme utav din tid sa pojken och räckte pengarna till pappan! Var snäll att komma hem tidigt i morgon, jag vill gärna äta middag med dig!.

Pappan blev förkrossad. Han la sina armar runt sin lilla son och bad honom om att förlåta honom.

Detta är bara en påminelse till alla er som arbetar så hårt i livet, vi bör inte låta tiden glida genom våra fingrar utan att ha tillbringat någon tid med dom som verkligen betyder nåt för oss , dom tätt inpå våra hjärtan. Kom ihåg att dela för 100 kr av din tid ihop med en du älskar.
Om vi dör imorgon kan firman vi jobbar för lätt ersätta oss inom några få dagar. Men familj och vänner som vi lämnar kommer känna tomheten och förlusten i resten av
deras liv….