rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Begravningen

on 15 april 2015

 

Först hade jag tänkt skriva detaljerat om hur själva begravningsdagen var men sen kände jag att det kanske blev lite väl privat så därför blir inte detta inlägg riktigt så som jag först hade tänkt mig det.

Här på bilden ser ni iallafall fina lilla pojken med guldhjärtat som jag skickade till min älskade syster där dagarna efter att det oåterkallerligt såå tragiska hände. Hon hade ställt iordning allt så himlade fint där vid fikabordet efteråt på minnestunden. Faktiskt mycket bättre det här att folk får kliva upp från sina stolar och själva hämta istället för att ha det som vi hade på exempelvis mammas, där satt man ner  och blev serverad av personal. Nu blev det mer rörelse i rummet.

Själva begravningsakten var så otroligt vacker och fin. Enkel men maffig på en och samma gång. Denna bild är tagen efteråt när kyrkklockorna tystnat och allt det tyngsta var över. Vi kände verkligen vår nära anhöriges närvaro allt från att det vi klev in i kyrkorummet tills dess att en gigantisk vindvirvel flög iväg med hans själ uppåt. Ja, det var verkligen som som att han blev hämtad av någon där på andra sidan.

Han föddes visst enligt sina föräldrar en riktigt stormig natt och just denna dag stormade det också rejält. Ja i vart fall innan begravningen men sen efteråt var det bara lite småblåsigt.

Cirkeln sluten.

Prästen var jätteduktig, han som spelade piano likaså. De valda psalmerna var så otroligt fina speciellt en med orden ”Var inte rädd..”

Det var min 2-åriga dotters andra begravning och min 3-månaders första.

Hemskt egentligen att måsta följa med på begravning varenda år.. Men nu föll det sig tyvärr så.

Dom skötte sig båda exemplariskt. Okej minstingen fick lite hicka där i början och storasyster vevade kanske lite väl mycket med sin mjukiskanin där i hårda kyrkbänken men i det stora hela var dom över förväntan tacksamma att ha med där.

Av jord är vi komna och jord ska vi åter bli..

Svindlande påminnelse om att tiden och vårt liv faktiskt inte varar för evigt även om vi nog ofta lyckas lura oss själva till att tro detta.

Nångång, någonstans kommer det stå en prälle och sleva upp jord på en kista ovanför mig också. Hoppas verkligen att det dröjer..

Minns ju hur min stora tjej redan på sin mormors begravning 2013 blev storögd  och alldeles till sig då ”sandlådan” kom fram. Den här gången hann hon inte riktigt uppfatta vad det var karln i klänning höll på med. Hon hade fullt sjå med att spana in alla fina färgglada bilder infällda i kyrkfönstren.

Som det sved i hjärtat på mig där jag satt. Fick andnöd. Unga människor ska inte dö före sina föräldrar!!

Minnen från unga år då vi lekte och bråkade om vartannat studsade kring inne i skallen min och talet jag hade skrivit orkade jag inte ställa mig upp och hålla. Jag viskade orden däri till honom innan begravningen drog igång. Kändes bättre så på nåt vis.

Var faktiskt första gången någonsin jag var i just den här kyrkan och jag blev faktiskt otroligt imponerad över hur fin den var både på utsidan men även inuti. Lite här och var fanns det uppställt små fina symboler som manade till eftertanke. Titta så fina pippifåglar jag lyckades fånga på bild..

Det var en väldigt vacker och gripande ceremoni. Ont gör det i mig fortfarande och kommer så att fortsätta göra länge länge än.

Åh va han fattas oss.. Denna goa underbare unge man, så snäll, förståndig, rolig och fin på alla sätt och vis.

Nu orkar jag inte med fler begravningar på mycket mycket länge.

Kram från en utmattad sörjande  slutkörd moster

 

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *