Snart ett helt år sedan…

söndag, mars 16, 2014

”Mamma är död” hörde jag min äldsta syster snörvla fram där i andra änden av telefonluren.

Klockan var mycket. Någonstans närmare 23 eller kanske strax därefter. Min sambos mamma, storebror och mammans ”kille” var alla på besök i vårt lilla hus i samband med att detta överjävliga helvetessamtal kom. Det var påskafton. Vår dotter skulle dagen efter fylla 6 månader..

Jag minns hur jag tappade fattningen fullständigt. Skrek rakt ut, ett ångestvrål utan dess like… Jag kippade efter luft. For runt som en skållad råtta utan att kunna fästa blicken. Allt gjorde så förtvivlat ont. Hårt kramade jag om vår lilla dotter som inte alls kunde förstå vad som plötsligt tog åt hennes mamma. Hennes mamma som inte längre hade någon egen mamma kvar här i livet..

Jag vinglade mig nerför trappen, slet av mig alla kläderna klev in i duschen, hulkande, svårt skakande av gråt. De heta vattenstrålarna gjorde min hud alldeles illröd. I fullständig panik slog jag med knytnävarna mot kakelväggarna, jag slet hår.. SKREK RAKT UT NEJ!!! NEJ!!! Jag klarar inte detta….

Försökte lugna ner mig. Allt gungade. Magen vände sig ut och in och jag missade toalettstolen sådär så att spyorna dom hamnade delvis utanför. Med darrande händer helt utan kraft försökte jag torka upp efter mig. Städa rent. Nja, det gick väl sisådär.

På med kläder, upp för trappen, ångest ångest…

Pappan min dotter kom för att försöka hålla om, trösta. Lirkade mig ur hans grepp. Greppade mobilen, började messa folk för att berätta, tömma ur mig… Försöka sätta ord på det som chockade och totalt livs knockade ut mig..

Tårarna forsade. Smärtan inombords den gjorde så vanvettigt ont. En smärta som inte rättvist går att beskriva med ord.

Aldrig mer skulle jag få höra hennes röst, få svar på  alla mina oställda frågor eller höra henne berätta om förr och om då jag var liten, när hon var liten nä aldrig mer skulle jag få höra henne sjunga så vackert för lillan som bara hon kunde. Kändes enormt tungt att inse att jag aldrig igen skulle få träffa henne, se henne, krama henne, äta hennes mat, skratta med henne, gråta med henne, minnas med henne, diskutera med henne…

Livet hade återigen spelat mig ett hårt spratt. Kanske det hårdaste jävligste tungaste någonsin…

Jag satt här på denna säng när jag tog emot beskedet. Samma säng som jag nu sitter på och skriver dessa mina ord.

Det har snart gått precis exakt ett helt långt men samtidigt kort år sedan hon dog från oss. Våra sista samtal jag minns dom som igår. Nästan ordagrant.

Ett år fyllt av så ruggigt mycket sorg, tårar, frustration, ångest, dåligt samvete och tomhet att nä fyfan va det har varit jobbigt emellanåt.

Visst har jag bitit ihop. Kämpat på. Visst har jag tagit på mig mer efterarbete runtikring detta än jag nog egentligen var stark nog att klara av. Men ingen annan erbjöd sig ju, ingen annan orkade.. Inte jag heller egentligen men någon måste ju..

Rent praktiskt hamnade ju fan i mig allt på mitt bord och gudarna ska veta att jag gjort mitt bästa. Det var jag som städade ur hennes lägenhet och tvingades kasta hennes kläder.. Det var jag som tog hand om allt det ekonomiska efteråt som än inte är helt färdigfixatmed.. Det var jag som tog kontakt med hennes vänner och jag som skickade tack till dom som närvarade vid hennes begravning…

Åååh så hon fattas mig…

Går inte en endaste dag utan att jag tänker på henne. Knappt ens en endaste timme känns det som ibland..

Det gör som allra allra ondast när jag ser små barn tjutande av lycka rusa in i famnen på sin mormor. Det är inte det att jag inte unnar dessa härliga ungar att få spendera tid med sina mormödrar, nä det är sorgen över att min dotter bara hann träffa henne, sin underbara fina, snälla, roliga, omtänksamma och härliga mormor bara en endaste gång…

Jag minns dom där dagarna som om dom var igår. Glädjen i mammas ögon när hon för första gången såg in i min lilla prinsessas ögon. Hur hon direkt instinktivt sträckte ut sina armar mot henne och sedan höll henne nära sitt hjärta som om det vore den mest naturliga saken i världen. Min dotter var så nöjd och log så fint. Åååh det lyste som en kärleksaura runt dom båda där dom satt och jag kände sådan enormt stark lycka inombords. Den stunden där och då, var nog bland den lyckligaste stunden i hela mitt liv ja såklart, nästefter stunden där efter själva förlossningen då lillan lades upp på mitt bröst..

Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker tillbaka på dagarna där som vi fick tillsammans. Dom var speciella. Väldigt väldigt värdefulla och viktiga för mig speciellt nu efteråt när det gick som det gick.

Inte trodde då väl jag att det var sista gången vi skulle träffas. Att allt så snart därefter bara abrupt skulle ta slut..

Om man ändå kunde spola tillbaka tiden.

Jag är så tacksam över att jag fick bli född av just den kvinnan och att hon valde just min pappa till att bli far till oss fyra barn. Jag är så tacksam över alla minnen, all kärlek, all omtanke och omsorg jag fått under alla dessa år. Jag känner mig så tom, så ihålig, så fruktansvärt fruktansvärt ensam här i denna stora vida världen..

Vet ju att jag inte är ensam men utan mamma känns det så.. Hon fanns ju alltid där.. Hon var ju tryggheten att luta sig mot när det blåste som jävligast. Hennes dörr och hem stod alltid öppet för mig med en så varm och välkomnande atmosfär..  Hennes kramar var dom allra allra bästa och hennes råd så kloka. Hon kunde så mycket och ofta var hon den bästa att rådfråga om saker och ting..

Känner mig så vanvettigt snuvad på år tillsammans som jag hade behövt fått ha.

Hoppas nu bara att hon har det bra vartän hon är och att hon känner inom sig i sitt hjärta hur enormt älskade och omtyckt hon var härnere på jorden, inte bara av mig utan av många många fler..

Att mista sin mamma är något ingen människa på jorden borde behöva gå igenom.

Vet att det är många som gjort det innan mig och att det är många som kommer göra det efter mig.

Såklart det känns olika för oss alla. I mitt fall kom det som den största av chockar. Jag pratade ju med henne bara någon timme eller två innan det att livet för hennes del plötsligt var över.Då lät hon ju precis precis som vanligt.

Jag förstår inte att livet kan ta så tvära vändningar. Egentligen borde jag ju ha lärt mig där i samband med min pappas än mer plötsliga död där och då när jag var endast 10 år fyllda men.. Där och då var jag så ung.. Nu är jag ju betydligt mer livserfarnare och äldre.

För mammas egen del var det nog bäst att det gick såpass snabbt. Att hon efter en trevlig kväll med bra hockey, god mat och umgänge med sina nära och kära (inte vi då förstås såklart) fick somna in, hemma i sin egen säng..

Hade så gärna velat hålla hennes hand. Hade jag bara vetat så hade jag funnits där för henne. Såklart jag hade..

Gode Gud vad jag saknar henne, det gör jag

Hjärtat mitt värker av längtan.

Sorgen är verkligen kärlek som ändrat form.

Hoppas hoppas vi tids nog, om riktigt riktigt länge får träffas igen, då på en än bättre plats i en än bättre värld fast hua då blir det ju utan min älskade dotter närvarande och nä, fy, jag står inte ut med tanken på att vi 2 också någongång kommer tvingas skiljas åt och ställa oss på varsin sida om den där förbannade jävla tröskeln..

Jag erkänner, har totalt vacklat ikull här på min kant.

GUD SÅ TÅRARNA FULLKOMLIGT SPRUTAR!

Kommentera