Ord från förr kastar ikull mig fullständigt.
Min pappas handstil var verkligen snirklig och vacker.
Hans ord riktade till mig, bara mig, träffar mig likt en sylvass pilspets rakt in i hjärtat på mig.
Otroligt att jag inte sett och funnit dessa ord tidigare…
*RYSER*
Tittar på min fina älskade dotter på golvet här intill.
Hon leker med plastgrisen som är en sparbössa som plingar och har sig när hon stoppar ner plastpengar däri.
Mina ögon är fulla av tårar, av sorg och saknad blandad med kärlek och tacksamhet över att jag fick livet och sedan möjlighet att ge livet vidare..
Med darrande händer håller jag det gulnade papperet med pappas ord skrivna med hans krumeluriga skrivstil.
Troligen är de skrivna tidig sommar 1986, kanske bara dagar innan det att han dog.
Jag har läst dom om och om igen. Högt. Tyst för mig själv. Har viskat dom och snyftat dom.
Livet är verkligen orättvist ibland.
Hade så innerligt velat krama om honom mitt i detta nuet. Lyft upp lillan min i hans knä och tankat hans hjärta så fyllt av kärlek att han inte trodde det var möjligt att känna så.
I en bok, om hur man brygger vin som jag lade beslag på för massa herrans år sedan eftersom den innehöll anteckningar gjorda av min far, där i den låg den inkilad. Inte för att jag själv är ett dugg förtjust i vin men.. Minns ju att båda mina föräldrar var ena hejjare på vintillverkning.
Texten. Orden. Ord just han av alla valt att skriva ner..
Torde vara skrivna tidig sommar 1986. Antagligen bara några veckor innan det att han dog.
Jag var precis tio år fyllda. En ung söt liten tjej med ljusblont hår och skrubbsåriga knän. På nästan skymtade små solframkallade fräknar.
Jag ryser, jag darrar, jag gråter..
Tack gode gud att jag har lillan här hos mig mitt i detta nuet.
Kommentera