Lite skakig

lördag, mars 8, 2014

Blir nästan lite mörkrädd när jag öppnar upp ett block jag haft liggande i många herrans år härhemma. Minns inte alls att jag formulerat dessa ord men det är ju min handstil så…

Titeln där på förstasidan lyder ”Exresan” därefter har jag staplat upp dom allihop. Mina livs kärlekar. Allt från den första där på förskolan som man i kuddrummet kramade och pussade på när fröknarna inte såg till han här som jag har nu idag. Fast dessa ord skrev jag innan det att lillan kom, innan det att vår relation fördjupats såpass dit den är och har hamnat idag…

WOW vilken spännande och intressant analys. Detta ska jag spara till lillan sen. Grymt intressant faktiskt.

Har skrivit upp deras namn såklart och årtalet dom är födda på. Vilken bostadsort dom hade och under vilka år/månader som jag hade gett dom ensamrätten på mitt hjärta. Jag har noterat särdrag hos dom, var i livet dom befann sig där och då när vi hängde samman samt ute i marginalen, noterat var dom hamnat i livet här sen efteråt typ i dagsläget fast för kanske då två år sedan.

Har ju ändå hyffsad koll på vad det blev av dom alla. Inte för att jag har särskilt regelbunden kontakt med så många av dom men ändå. Jag bryr mig ju, det gör jag. För de flesta av dom alla har det gått himlade bra måste jag väl ändå säga. Dom har klättrat högt på karriärsstegar, sprutat ur sig några barn här och där samt flyttat in i hem där dom garanterat säkert trivs. Storhopen av dom alla är egenföretagare. De allra flesta bor i villa. Några har skilt sig  och hoppar sig vidare där på singelmarkernas vidder men de flesta vad jag vet lever mitt i detta nuet i  stabila relationer.

Kan man gradera hur kär man var i respektive en? Hur många procent av mitt hjärta fick dom där och då? Hmm uppenbarligen ;)

Hur många av dessa hade jag varit beredd att gå hela vägen med? D.v.s kanske byta ring, skaffa familj och ja dela resten av mitt liv med?

Alltså om man frågat mig där och då när relationen i fråga var i full gång så kanske jag hade svarat annorlunda men här och nu i efterhand är jag jätteglad och tacksam över att relationerna som sådana gått åt pipsvängen och inte fortsatt. Många av dom var väldigt destruktiva. Relationerna alltså. Vi, jag och mina partners var inte alltid riktigt så bra för varandra. Gud va jag har gråtit, känt mig lite värd, haft ont både här och där under resornas gång men samtidigt har jag ju fått skratta, njuta och ha det himla trevligt också.

Hur många har det då hunnit att bli genom åren? En del..  Inte sinnesjukt många inte men mer än en handfull fast mindre än två handfullar.

Har kanske varit lite svår och knepig att komma nära. Inte släppt på känsloflödet så jätteofta jag inte.

För varje gång jag blivit sårad har det varit än svårare att våga satsa igen. Men så är det nog för många tror jag. Eller?

Jag har nu suttit här och läst en längre stund. Fnissat och ryst omvartannat. Herregud ändå vad jag har hunnit med..

Har ju vänner och bekanta som inte provat sig fram utan gripit fast i första bästa där i unga år och sedan hängt ihop med bara den och ingen annan. Tja, alla är vi ju olika. Alltså fungerar det så är det väl såklart det bästa men, hade jag inte stött och nött, provat mig fram och varit med om både det enda och det andra här efter vägen så hade jag ju inte varit här där jag är idag..

För varje gång jag har fått hjärtat krossat eller har krossat någon annans hjärta så har jag fallit ihop i en skälvande gråthög. Det är alltid jobbigt med uppbrott. Att skiljas åt. För man förlorar ju inte bara den man varit tillsammans med utan även nätverket runtikring såsom dennes familj och vänner. Åh va jag kan sakna vissa bifigurer som jag haft nära mig under kortare perioder av mitt liv. Inspirerande kloka vackra människor som på olika sätt gjort starka avtryck inom mig. Mmm

Men livet är ju lite så. Man möts, man skiljs och däremellan händer det en rackarns massa både bra och dåligt.

Måste säga att min dokumentation här är grymt intressant att läsa såhär långt efteråt. Är en hel del som jag glömt bort men som nu, såhär efteråt är intressant och spännande att åter få komma ihåg.

Såklart att jag ser mönster när jag staplar upp allt såhär övertydligt inför mig själv.

Såklart jag förstår mycket bättre nu det jag önskar att jag kunde se och fatta där och då när det begav sig.

Jag fann mig i alltför mycket. Jag själv var för sjuk i min ätstörningskarusell med knackig självkänsla och uruselt självförtroende.

Nä jag var inte heller något helgon alla gånger. Ursch vilka utbrott jag har fått.. Vilka tokdippar och känslokraschlandningar det har varit.

MEN då var då och nu är nu.

Självklart blir man lite skraj när man tänker efter HUR allt hade kunnat sett ut om det gått annorlunda. Tänk om jag suttit kvar i någon av dessa relationer än idag. Om det hade blivit barn exempelvis där efter resans gång..

Nä tack gode gud att så ej blev fallet fast å andra sidan hade där kommit ett barn så hade jag såklart älskat den ungen lika starkt och innerligt som jag älskar henne som jag har här hos mig idag. Mmm

Lite skakig känner jag mig här där jag sitter och läser mina egna ord, min egna sammanställning av resan från start hit fram tills idag.

Tänker banne mig inte bygga vidare på den här listan med namn för nu är jag i hamn.

Amen

Kommentera