rakapuckar

g

När du var liten, var du då som alla andra eller kände du dig lite annorlunda?

När du blev stor, känner du dig som alla andra nu eller känner du dig kanske aningens annorlunda?

Då jag var barn var jag enligt mina storasystrars minnen mestadels glad, sprallig, busig och som ett litet solsken personifierad.

Jag var pappas lilla prinsessa och ständiga följeslagare.

Vi i familjen hade en till följeslagare, en gulbrun labrador vid namn Tola, hon var faktiskt född samma år som mig.

Min barndom var både svart och vit. Däremellan färgglad så in i norden alldeles.

Den innehöll  förresten en del gråspräcklighet också, ja likt kattungens päls.

Har suttit i flertalet terapistolar under årens lopp, dom flesta faktiskt blå i kulören?!

Försökt lägga ett pussel där många bitar varit helt blanka och motivlösa.

Jag har åkt opp i helikopterpespektiv och försökt se tillvaror ovanförifrån.

Ibland kände jag inom mig att jag äntligen vågade förstå något jag innan inte hade vågat, men oftast var det ett evinnerligt ältande både hit och dit och upp och ner och fram och tillbaka.

Har gråtit, varit arg, känt mig tom, övergiven och ohyggligt ensam mellan varven.

Hade ätstörningar under många herrans år som ett sätt att kontrollera alla spretiga känslor som jag inte riktigt vågade känna.

Likt en osalig ande och riktigt orolig själ sprang jag under en lång tid runt och gav bort mitt hjärta, min kropp och delar av min själ till helt fel personer. Jag stängde av men försökte våga mig på att känna, älska och leva. Hade en underbart fin speciell hund under dessa år som höll mig kvar på denna sida av tröskeln. Han gav mig värme, snälla blickar, en blöt puss då och då och trygghet, ja framförallt trygghet.

När jag var barn hamnadet jag ibland ganska mycket utanför.  Speciellt där efter det att pappa gick bort.

Ser ni bilden här upptill. Hittade den i datorn men den föreställer inte mig inte, men OM jag hade varit ett av barnen kan ni ju gissa vilken det hade varit?

Nu har mer än halva livet gått.

Något barn är man ju inte längre även om jag försöker behålla barnasinnet mitt i behåll. Det går ganska bra med mina egna barns hjälp och påhejjande. Otroligt att det ändå blev barn för min del. Var nog rätt många runtiikring mig som inte trodde att så skulle ske. Men nu är dom här, mina små underbara älsklingar och två ögonstenarna förgyller till det som inga andra någonsin lyckats göra här i livet mitt.

Är vi alla stöpta i samma form? Infogar vi oss alltid snällt i leden eller gör vi revolt emellanåt, slår nävarna våra i borden och kräver en förklaring?

Lever vi våra liv främst för oss själva eller för andras skull? Vågar vi oss ut på hal is ibland eller är vi bekväma, nöjda och allmänt bara som vi borde men kanske inte alltid riktigt vill där innerst inne?

Då jag var barn var jag enligt mina storasystrars minnen mestadels glad, sprallig, busig och som ett litet solsken personifierad.

Jag var pappas lilla prinsessa-

Det mesta kändes magiskt, spännande och kul. Jag vaknade med ett stort leende och svingade glatt benen över sängkanten.

Gräset var så grönt, solen värmde så skönt..  Eller är det kanske dom goda, fina bitarna av min barndom jag låter få finnas kvar. Det jobbiga, tråkiga, hemska och förfärliga försöker jag få att blekna bort och förhoppningsvis för alltid få att försvinna.

Tiden då börjar vara länge sen..

Där och då när jag var pappas lilla prinsessa och ständiga följeslagare.