rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Lasse Berghagens dikt Du vandrar som oftast allena

without comments

På bilden här ser ni allas vår Lasse Berghagen under den period i livet när han var ihop med underbara nu framlidna Lill-babs. Antagligen är det Malin som jäser för fullt inne i magen här och fotografiet är lånat från Aftonbladet.

Råkade av en ren slump slå på TV4 imorse när Lasse satt och pratade så varmt och ömt om sin ungdomskärlek tillika exfru. Plötsligt läste han en självskriven dikt som han tillägnade henne och herregud vilka vackra ord. Dom verkligen verkligen grep tag i mig och nu vill jag dela domsamma med er. Varsågoda:

Du vandrar som oftast allena

Du vandrar som oftast allena
På väg mellan vagga och grav
Din ränsel är fylld utav drömmar
Och längtan din vandrings stav

Så stark är din tro på en framtid
Att du anar ett mål där du går
Din ungdom finns med som en skugga
Från smultron och barfotaår.

Du går över blomstrande ängar
Din lovsång är fåglarnas sång
Från gryning till skymning du vandrar
Mot en väntande solnedgång

Visst möter du tvekan och tvivel
Ett vägskäl stjäl en minut
Förundran och ängslan gör sällskap
Vad väntar vid vägens slut?

Ett värdshus med gyllene salar
Rätter på silverne fat
Du vandrar som oftast allena
Med döden som färdkamrat

Med vad gagnar att gå här och grunna
Grubbel kan göra dig blind
Fördunkla det vackra och sköna
Försena vid grind efter grind

Vad gagnar att gå här och grunna
Du har din tid inget mer
Sjung du din lovsång till livet
Var glad åt allt gott som det ger.

Written by rakapuckar

april 4th, 2018 at 12:34 e m

Posted in MAGISKT!,Poesi,R.i.p

Leave a Reply