rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Min bästa barndomskopis storebror – är död…

on 01 december 2014

Fick en smärre chock imorse när jag nåddes av detta nästan overkliga, sorgliga och framförallt för dom allra närmast där såklart oerhört tråkiga besked..

Hon var en stooor del av min barndom och i bara farten blev ju han det också eftersom våra familjer umgicks stup i minut. Min pappa och hennes pappa var dunderpolare och mamma och hennes mamma dom hängde med varann en massa dom också. För att inte prata om oss familjernas båda jämnåriga småtjejer…

Han var 5 år äldre än oss.. Så när vi va riktigt små var han mest retsam och syskonknuffebråkig vill jag komma ihåg. Det var alltid han och hans kompisar som först valde plats att leka på och vi fick liksom ta det som blev över.

Ibland bjöd dom in oss att få vara med men det var inte så jätteofta.

Så dog min älskade pappa och året efter min älskade väns mamma. Familjerna slutade att umgås tillsammans men inte hon och jag såklart som nu kom varandra allt närmre då vi båda delade den tråkiga sorgliga barnlivserfarenheten att förlora den ena föräldern när man behövde den som mest.

Vi åkte och badade på ett speciellt ställe där dom hade pool och detta nästan varje dag den sommaren när allt gjorde som ondast i oss. Vi lyssnade mycket på musik och bläddrade i tidningar. Vi lagade mat tillsammans, ibland bakade vi och spanade på killar när vi gjorde våra många lovar ner på stan..

Tiden den pinnade på, helgerna vigde vi ofta åt varandra och whs-filmer tittade vi på i hundratal.

Ibland hemma hos mig men även rätt ofta hemma hos henne. Det hände att hennes tuffe storebror och hans kompisar kom förbi med något dom hade hyrt tillsammans med prassliga chipspåsar och bubblande läsk. Hade vi tur fick vi också sitta med där i soffan och titta vi också. Men smaka godsakerna deras… nja.. där gick gränsen där var det BIG no no.

Var smygkär i en av hennes storebrorsors kompisar. Åh va jag kikade mer på honom än på filmen när vi alla satt där uppkurade i deras soffor och fotöljen som det alltid bråkades om.  Han var sååå himla snygg tyckte jag då men i hans ögon var jag såklart inget annat än ett småglin så.. nä det blev ju inget där inte.

Några år senare fick jag kännedom om att den där snyggingen jag i hemlighet brukade spana på hade omkommit i en tragisk byggolycka. Gud så sorgligt. Han blev inte gammal han inte..

Nu har alltså även min väns storebror somnat in. I hans fall verkar det ha varit sjukdom som låg bakom. Samma jäkla skitsjukdom som där i vår barndoms unga år vann kampen över deras mammas arma kropp. Skitsjukdomen där som alldeles för många får. Ååååh…

Skickade nyss ett meddelande inne på Facebook till henne. Ja vi hörs ju inte av så mycket nuförtiden tyvärr då vi bor i olika städer och lever ganska så olika liv. Hennes syster bor iofs här i min stadsdels allra fiiinaste kvarter men tyvärr har vi inte varit här i krokarna samtidigt än någongång men hoppas hoppas vi får till det nu till sommaren sen.. För jag saknar verkligen min vän. Det gör jag..

Om ett par dagar nu är det begravning. Den ska ske i kretsen av de allra allra närmaste.  Känns så suspekt och konstigt på nåt vis att där ska hon sitta sorgklädd och ta farväl av någon hon älskar så innerligt och kanske samtidigt ska jag ligga och föda fram ett nytt liv.

Livet är verkligen fyllt av kontraster och döden och just livet går verkligen bokstavligen hand i hand. När en dör så föds en annan och så kommer det antagligen att fortsätta i all evinnerlighet framöver om vi människor inte lyckas slösa slut på alla resurser eller ta kål på oss själva dessförinnan.

Min bästa barndomskompis storebror är död.

Sist jag såg honom var lite hastigt på en festival uppe i norrland. Ja det börjar vara ganska många år sedan nu. Vi nickade lite igenkännande mot varandra men inga ord utbyttes eller så. Han kanske inte ens kände igen mig. Spela roll.. Han hälsade tillbaka  iallefall lite artigt sådär som man ju gör.

Den där nicken ligger kvarsparade på min näthinna märker jag nu. Kan se honom framför mig om jag blundar..

Så sorgligt detta är. När en alldeles för ung människa måste lämna in..

Det enda trösterika i detta är att deras fina mamma äntligen får krama om sin älskade lilla pöjk som hon garanterat längtat som tusan efter där på andra sidan.

Fina kompisstorebror där..

Må du nu få vila i frid!

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *