Ågren

tisdag, maj 15, 2018

Klockan är halv fyra. Fåglarna därute kvittrar för fullt. Siestesover dom mitt på dan eller? Mår megaknepigt. Tankarna vandrar likt myror påväg till stacken. Hostan har eskalerat och ångesten kliar och värker och rivsliter inombords. Trycket i bröstet gör det svårt att andas.. Grinar kudde en stund. En låååååång stund.

Medicinen jag fått verkar inte fungera denna gången heller och läkaren har ju inte hört av sig för nån uppföljning via telefon ens fast hon skulle ju va ledig fram tills i höst tyckte jag hon sa och nån ny doktor har inte kallat mig än men det kommer förhoppningsvis.

Att känna detta svidande självförakt ihop med självmordsimpulser är horribelt tufft. Alltså.. Nä.. Varför..

Tacksam varje morgon över att fortfarande vara vid liv. Barna behöver ju mig (inbillar jag mig iaf) men skulle jag försvinna nog skulle dom ju klara sig ändå.. Såklart..

Det är om nätterna det är värst och den här lilla avtrubbigheten som blir av pillrena den skrämmer mig. Tänk om jag missar att stoppa mig själv..

Försöker rota runt i verktygslådan med knep och trix. Djupandas. Räknar sakta från 100 ner till 1. Försöker visualisera fram ett moln som flyger förbi dit jag kan packa upp och få iväg de mörkaste av tankar MEN det fuuuuuunkar inte..

Tar fram ångestboken att skriva ur mig i men inte heller den fyller sitt syfte. Ååååh va jag känner mig ledsen. Den 20:e maj är det på pricken exakt 20 år sen världens underbaraste vovve Kaliber föddes och dan efter är det exakt på dagen 6 år sen han somnade in och lämnade mig…

Dessa jäkla datum alltså som påminner om då folk lämnade.. Börjar bli mååånga nu. Med jämn intervall så dyker dom opp. Ja även såklart födelsedagarna dessa älskade saknade hade.. Ååååh..

Men livet är väl sånt. Ju fler man släpper in och tycker om desto fler tvingas man skiljas från den dagen han med lien dyker opp och för med sig nån av oss.

Jag vill verkligen finnas där för barnen,hjälpa och peppa dom bäst jag förmår men hur kul är det att ha en kraschad looser till mamma som inte ens unnar sig det mest primära. Förfallet är riktigt riktigt tragiskt men vad gör jag åt det? Träna går ju inte nu då jag blev evighetsförkyld och ett frisörbesök kostar galet många fina barnkläder från loppisen så nä där prioriterar jag di små. Tandläkaren ska jag ringa och boks snart för tänderna börjar göra ont igen men efteråt brukar det svida ni-vet-vart.

Vill verkligen inte ha det såhär. Livet gör för ont just nu. Må morgondagen mu ha nåt spännande positivt paketerat åt mig sådär så jag slipper ha så nedrans ont i min själ..

Kram fina gulle ni och tack att ni finns kvar trots allt gnäll.

Ska försöka skärpa mig.. Måste d.

Kommentera