Eldbränning baki rompen

tisdag, mars 12, 2019

Min mobil bråkar. Den ringer inte högt så att jag hör signalen och nä den vibrerar inte heller fast jag såklart har ställt in den på att den så ska göra. 

Irriterande!

Jo ibland ringer den men det är bara då och då.

Sen set här med myndigheter/läkare odyl som ringer från skyddade nummer. Jag törs ju inte svara på sådana. Och om jag nu ändå tänkt det då men inte hann eller såg så då kan man ju inte ringa tillbaka heller eftersom jag ju då inte vet vem det va som sökte mig.

Idag iaf var det missade samtalet som sen tillslut blev av från försäkringskassan som vill träffas och nu är det plötsligt jättejättemånga som ska blandas in på detta inbokade möte om ett par veckor. Blev uppmanad att ringa ett helvetesjibbigt samtal och försöka få fatt på nån där och sen ringde jag min samtalskontakt för att vädja till henne på hennes telefonsvarare om att jag så innerligt vill att hon kommer med och hon va såklart inbokad på möte just just då fick jag tillslut reda på och det gjorde att jag fick jordens panikångestattack herregud vilken kraftfull oväntad reaktion. Imorgon onsdag ska jag träffa doktorn och jag hoppas innerligt det blir ett bra möte för just nu vacklar jag så på en ruins kant att fy.. Det är så svårt att sätta fingret på exakt vad det är men jag känner mig skinnflådd sådär så känslorna spyr sig ut genom inälvorna på mig.

Jag trodde ju att jag skulle få hjälp att må bättre när det ju var exakt det jag sökte om att få men alla utredningar å utfrågningar och bollande mellan människor som djupdyker i livstraumeärr utan att hjälpa mig ta hand om hjärnspöken och ångestklumpar som väcks till liv alltså ojojoj.. Jag har tendenser och visar delvisa tecken på än det ena än det andra men någon solklar specifik ” den-sorten” är jag ju inte..

Är så fullkomligt sönderstressad inombords just nu. Rädd som aldrig förr att riskera förlora det viktigaste jag har. Ångesten pulserar. Känner mig nästan maktlös. Seghjärnad. Frustreradsombaraden och gruvsamt tokless.. Magen börjar balla ur. Sover äckligt dåligt. Eller iofs längre sjok men mardrömmarna.. oj oj.. Tänkte jag ska försöka tvinga mig sova förbi det läskiga hemska i dom och inte väcka mig själv i första taget. Alltså fy fasen va jag svettas floder å sen kliver upp och hetsäter i mig når tikrigt onyttigt i ren desperationspanik. Alltså det här börjar bli fullkomligt outhärdligt..

Min plan var ju att förmå att växla upp, komma igång igen på allvar på alla plan och framförallt bli mer sams med min historia och mer snäll emot mig själv meeeen.. Att hitta motivationen, lusten och blåsa liv i nån glöd..

Det går ju bakåt för helskotta.

Jag är så snurrigt kaotisk och slutkörd och det går åt sån enorm kraft att va stark inför barnen och sjåa på med deras basala såsom kläder, mat, hårborstning hämtning och lämning  o dyl.. att när drt kommer till mig själv då.. då.. 

Det har gått så långt att jag börjat knöla in, gömma undan och bokstavligen ”städa bort” precis allt så till den milda grad att jag inte längre hittar och kommer ihåg var jag gjort av de flesta grejjer och prylar. Det här urbota korkade att ”syns det inte så finns det inte” lurar jag inte ens mig själv med längre.. Ett jädra letande precis varjecdag och alltså ibland går jag fel härhemma där vi bor. Nu kanske det låter som att vi bor ovett 2400 kvadratmeter stort slott men nja mer typ 69 plus 69 till kvadrat.. Alltså jag är påväg till badrummet men styr stegen in i och hamnar i gästrummet/kontoret/förvarings-kasta-in-det-som-egentligen-ska-ut-i-garaget

Känns som jag typ vandrar i ett kargt vinterlandskap och plötsligt råkar gå genom isen.. Trampar vatten samtidigt som benen håller på att domna bort av köldchocken som är.. inser att jag måste dyka ner under isen och simma ett par meter bort till en större vak närmare land. Håller andan. Dyker.Simmar ett par tag och upptäcker till min fasa att att bägge isöppningarna rekordsnabbt fryst igen ovanför mig och  nu är helt HELT fast i de vanvettigt iskalla strömmarna.. Ska jag svälja vatten och ta mig ett djupt andetag och verkligen andas in och låta mardrömmen få ett slut eller ska jag försöka med mina allra sista krafter att..

att 

att

finnas kvar ett tag till.

Hursomhavet ska vi nu ha möte om hur hopplöst kaputt och sorgligt värdelös totalförfallen jag gått och blivit såhär på äldre dar. 

Hallå det här känns ruskigt otäckt om jag ska vara ärlig.

Det är som att det måste stämplas en diagnos på mig ytterligare n sväng, precis som förr en gång där för nu rätt läääänge sen. Den visade sig ju sen va helt tokig och jättefel när några år hade gått och forskningen kommit längre.

Jag vill verkligen inte sitta fast på det här viset. Jag måste få hjälp att hitta sugen, motivationen, lusten, passionen, tron på mig själv och livsglädjen igen.

Vet iaf ett STORT fel jag gör och det är att jag tar åt mig å dras in i andras livsdilemman mer än jag borde. Jag väljer att ge mitt fokus åt helt tokiga riktningar som inte alls gagnar mig själv framåt utan snarare neråt.

Fy va jag kört fast. 

Håll gärna en tumme eller 2 för mig imorgon kl 13.

Huvva vad jag kommer ha det tufft att orka med eftermiddagen sen. Men måste ju. Det är ju trav…

Tack att ni finns ❤️

Kommentera