rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Glad Lucia i efterskott

on 14 december 2017

Skiiiitkamera i mobilen min.. som ni ser..

Luciatåget på förskolan gick i tårarnas tecken för en av mina döttrars del och mammahjärtat inom mig det brast..

Ingen hade tid att hjälpa henne få håret borstat vilket ledde till jordens tjorv när hon lyckades trassla in det i en för stor krona? Vi provade ju flera gånger igårkväll men nån lyckades väl knäppa om så den blev ett hack för stor.. Stackarn som peppat sååå länge fick stå och trycka upp kronjäkeln gång på gång när den hela tiden gled ner och då tjorvade in håret än värre.. sen lyckades lillasyster komma åt handljuset så det slocknade och nä.. det va inge kul för min älskade vackra fina tappra underbara tjej..

Va på vippen att rusa fram och hjälpa henne när en fröken tillslut gick fram och hjälpte liyätegrann. Jo storflickan min bet ihop under själva uppträdandet men sen när jag direkt efteråt först av alla stegade mig fram och tog henne tröstande i famnen då brast det..

På bilden (jordens suddigaste) sitter den betydligt coolare och mer nöjda lillasystern som dessutom sjöng med hööögsta stämman av dom alla ;)

Tyvärr hade barna inget gitarrkomp detta år då ju den fröken precis slutat och nog kändes det rejält annorlunda motför de två tidigare åren vi varit med, helt klart men pedagogerna gjorde så gott dom kunde.. förmodar jag..

Men barna sjöng fint och verkade nöjda.. förutom mitt ena älskade hjärtegull då som.. hade sån nedrans otur.

Efteråt blev vi inbjudna att smaka barnas egengjorda lussebullar och pepparkakor. Eftersom vi ju har barn på två olika avdelningar fick vi ju såklart springa mellan så att båda fick känna sig speciella.

Hjälpte till att klä på dom små liven och ilade sen snabbt iväg bort mot jobbet på Solvalla dit jag kom drygt en kvart försenad. Hade förberättat att det troligen skulle bli så och även i förebyggande arbetat in föregåendepass s.k matrast.

Jisses vilken stämning man möttes av där idag. Tungt och andas..

Blev iallafall utplacerad att sälja andelar på ett speciellt ställe som heter Valla Krog. Därinne hade cirkus 220 pers samlats för att käka smarrigt julbord och låta sig roas av Stefan Hultman (fd supertränare inom trav) och Hasse Backe, fotbollstränarstjärna med stort travintresse. Inte bara det.. Huvva.. Fick även stå och prata i mikrofon tillsammans med proffsige Pär Skoglund och bl a presentera samtliga våra extratjänster vi erbjuder. Ja jisses vad man tvingas utmana sig själv ibland.

Hur försäljningen gick? Jättejättebra! Sålde fenomenalt bra med andelar. Hasse och Stefan hade tagit fram varsin som kostade strax under hundralappen per styck. Den ena satt den andra sprack men tyvärr va det visst en lite för lätt omgång så inte ens satsad peng tillbaka..

Blev iaf rejält blöt när jag gick hem, fy vilket tråkigt väder.. Alla sov i huset.

Har nu ömsom suttit/legat här hela halva natten utan att lyckas sova. Tankarna flyger runt som adhd-diagnostiserade fåglar (finns det?).

Mår förjävlade kasst om sanningen ska fram. På jobbet åker trevlighetsmasken på. På förskolan likaså. Sen när jag blir ensam igen då kraschlandar jag..

Råkade snubbla på en vidrig artikel om liksanering. Plötsligt kom den rysframkallande tanken över mig om att det va ju nån stackars anställd krake som fick ta hand om älskade fina pappisen min den där sommardagen 1986..

Känner mig illamående.

Måste försöka styra om min hjärnas aktivitet men då det hela tiden mest går åt fanders med allt runtikring mig så.. tja..

Två kvällar på raken ska barnens far ut och iväg på nya julbord med jobbet sitt igen. Orättvist det där hur många vissa får gå iväg på å äta när vissa av oss inte får inmundiga ett endaste.. Jo kanske på julafton.. Hoppas jag..

Tack gode Gud att det är terapi senare idag. Den är verkligen mitt andningshål och min livlina just nu. Va ju iväg i måndags på ett extrainsatt specialmöte bara för att jag krisar ihop så totalt. Är som att själen min bokstavligen vrider sig i plågor.. Fick där en knippe livsnödvändiga redskap att ta till så att jag inte gör nåt oåterkalleligt Huvva ändå va jag inte är som jag borde va.

Skulle så innerligt vilja ge ifrån mig, fixa till braigheter och..

Nä hörrni, det känns som om jag fastnat på ett uppförsgående rullband vars hastighet bara ökar och ökar medans jag blir allt tröttare och knappt mäktar med med..

Blä för å va jag


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *