rakapuckar

Förändringens vind blåser genom mitt hår..

Nattpaniiiiik

without comments

Farligt är när man ligger ensam vaken och tänker igenom allt som hänt. Såklart det finns mycket fint, trevligt och bra också som jag känner mig enormt tacksam över men.. Liver har även bjudit på en hel del törnar och ja, tuffa vidriga övergrepp av olika slag.

Jag har helt valt bort droger, mediciner och alkohol som bedövande hjälpmedel och istället överlevt tackvare osunda relationer till mat, godis, arbete,träning och destruktiva umgängen och förhållanden..

I grundernas grund försöker jag kämpa mig framåt och så ofta jag förmår hitta positiva strängar att klinka mig fram på. Jag må snubbla och faktiskt ha en del otur men herregud trots starka impulser har jag stångat tillbaka och inte aktivt försökt nåt riktigt jättedumt och oåterkalleligt än.. Men är själaskör och negativa besked, krossad planering tillsammans med nån (psykdoktorn)jag på få möten tvingats börja lita på gör att jag helt stannar upp och ifrågasätter vitsen att ens försöka mer.. Hur lite är mitt liv egentligen värt? Vad jag bråkar och slår mig blodig för och kämpar om är ju en summa på drygt Max 4 tusen totalt..

Sen är jag även medveten om att terapin där kostar att bedriva men jag kommer ju bidra till feedback och förädling av själva modellen. Åååh.. Känner sån enorm frustration men utifrån vad man dagligen kan läsa i medierna så får jättejättemånga avslag just nu. Kan ju va nåt deras chefer gått ut med om att det ska till i hopp om att folk ska vara för sjuka för att orka slåss för sin rätt..

Jag VET att jag är påväg i rätt riktning. Eller att jag var det..

Inatt öpppnade jag ytterdörren sen gick jag ut och vankade planlöst omkring. Mötte en del skummisar, sådana som kryper sig fram när mörkret kommer.. Var både rädd och uppgiven. Tårarna dom forsade och med blicken vänd uppemot himlen vädjade jag till mina änglaföräldrar om att ge mig styrka att hålla ut, kämpa mig igenom detta också..

Såg en bil komma farandes i en jäklade hög hastighet. Impulsen blixtrade förbi inom mig att jag bara var ett kliv ifrån en återförening med såå saknade pappa och mamma.. Men mina barn behöver mig kvar.. Jag behöver dom… Herregud benen vek sig där jag stod på trottoaren precis utanför, ja mittemot grannens hus. Herregud om jag nollat mig där och blundandes stigit rätt ut i gatan *ryser*

Var tvungen sätta mig en stund i blöta gräset och djupandas innan jag förmådde mig gå in igen.

Ska jobba idag och en del av mig känner att jag kommer svimma. Noll och och ingen sömn i kroppen är inte att rekommendera. Kan dock inte vara så taskig och sätta chefen i klistret nu då vi redan är en kvinna kort idag. Kan inte heller riskera detta extrajobb som faktiskt normala dagar, görmig gott och tar mig framåt i rätt riktning.. Nä jag får gå dit, le och kvittra på sådär som jag brukar även om jag inombords känner mig totaldränerad på livslust och ja,lust till nåt alls längre som läget är..

Written by rakapuckar

september 22nd, 2017 at 7:12 f m

Leave a Reply