Ny vecka nya tag

måndag, mars 5, 2018

Försöker verkligen hålla modet uppe. Men faller ihop som ett punkterat däck.. Livets väg känns just nu lite väl grusad av vassa stenar.. Jag spottar i nävarna, tar sikte mot trädtopparna som visar sig vara en planliggande trött söndersargad julgran som borde fått bli ivägburen för länge sedan.

Min chef är i Västindien på välbehövd semester. Ååh va avis jag känner mig..

Själv ska jag cykla på medveten närvaro. Kallt ute.. Fort trampa dit sen ännu snabbare tramp hem igen. Barna ska ju hämtas..

Till helgen snart kommer Farfar farandes. Sen måndag morgon då står livet mitt lite på spel igen. Har tokångest inför då. Jag hade kanske får stort hopp till mirakelpiller som inte visar sig göra mer från än till. Det här att man tappar tussvis med hår är det pga dom? Eller är det stressen som gör’t? Har fått nån form av sovhjälpstablett men blir så läbbigt grumlig och obehagligt nollställd av dom. Känns som att jag flummar i en bubbla och bara mår obehagligare än ja.. Alltså somnar gör jag ju men mardrömmarna finns ju kvar och jag känner mig inte ett dugg mer utvilad utan mer typ apatisk ena andetaget och fullständigt livsless och färdig härnere i andra andningen.

Märker att barnen tycker jag är konstig och det skär i mig. Måste ta upp det med doktorn nästa gång vi ses. Herregud är mycket jag måste komma ihåg när jag väl ärdär. Får skriva mig en kom-ihåg-lapp..

Känner mig darrig, snurrig, sjuuukt trött, muntorr, tom och inte riktigt sådär att jag litar på att jag hinner stoppa mig själv utifall jag skulle få mig nån dum ledsam impuls..

Alltså jag är jäklade less på att slåss mot mig själv, med mig själv och för mig själv på en och samma gång. Är ju liksom en fight jag aldrig kommer kunna vinna hur fasen jag än bär mig åt.

Jag måste måste våga va snäll mot mitt egna väsen och försöka förstå att jag har faktiskt ett värde även om det vissa dagar inte känns så..

Deppigt deppit..

Kommentera