Livet tuffar på, å jag min arma krama halkar ikull, slår mig rejält illa men kravlar mig opp å sen blåser jag omkull igen och sådär håller det liksom på..
Har även haft rackarns otur.. Fick ju där förr i våras ni vet gå och samtala hos en helt fantastiskt peppande och energigivande kvinna som tyvärr sa opp sig och ersattes av en man som bara va på vikariat och nu kom då en ny kvinna som härstammar från samma stad som jag ursprungligen kommer ifrån och hon envisas med att kalla mig vid fel namn och.. Det känns bara skitjobbigt alltihopa.
Nä det rivs bara upp om och om igen allt gammalt eländesjävlapisskit som jag inte vill förföljas av nåt mer..
Sorgen ja den där jädra sorgen, det va ju den som kom ikapp och liksom sköljde bort min entusiasm, kreativitet och personliga charm.. Därför jag sökte hjälp.
Tjongbara så väcktes tillbaka massa minnen från svunnen tid som ju legat begravds och istället för att hjälpa mig sortera undan och packa bort det som ilade, skavde, gav svår värk och toksved så nä då skulle saltströaren fram och fullkomligt dränka köttsåren som ju blev när livets plåster brutalt slets loss.
Dessa himla utredningar i jakt på diagnoser som ju ändå inte
med säkerhet
går att ställa..
Känner mig som en försökskanin som i ren desperation försöker bli helare.
Dagar blir till veckor som blir månader och nu år..
Jag som ville blomma igång, visa framfötterna och göra nån typ internkarriär har nu helt tappat fotfästet, tron på mig själv och livsgnistan tja, var tog just den ack sååå viktiga lilla livsingrediensen egentligen vägen?
Plötsligt äts jag bokstavligenen upp av de vidrigast tänkbara mardrömmarna som tyvärr är verklighetsupplevelser från tiden förr.. Är så sjukt otroligt jättetrött och sen lite nya dödsbud uppe på all skit så förstår ni kanske var jag är.
Jag orkar knappt mer..
Men jag måste ju. För barnens skull..
Känner mig jagad, otillräcklig och så sinnesjukt slutkörd att det är nästan löjligt hur det kunde bli på detta viset.
Nä hörni, på nåt vis måste jag mobilisera min sista lilla kraft och våga be om hjälp, försöka sätta lite positiva bollar i rullning och framförallt inte ge upp..
Vissa nätter har det varit väldigt väldigt nära men skam den som ger sig.
Förlåt om jag aldrig hör av mig.
Många av er finns iaf ofta i mina tankar. Är bara jag som inte räcker till på nåt plan alls just nu känns det som..
Hoppas saker och ting ordnar sig nu snart för såhär går det inte kravla runt länge till.
Behöver komma på ett sätt snarast hur jag kan väcka igång bra positiv sprudelenergi igen.
Ååh varför kan man inte bara bli av med allt gammalt bagage och typ lära sig resa utan massa onödig gammal skit?
Nä nu ska även jag prova sova lite. Har förstår ni en feberhet tösabit med halsont sussandes på armen min mitt i nu skrivande stund. Ååh om ändå jag kunde va sjuk i hennes ställe..
Tack att ni finns
(försökte ladda in en bild på ett träd med fåglar i men nä det vill sig inte åååh inte ens sånt vill gå min väg blä blä bläää)
Kommentera